En hel evighet sen sist... ?
Resa söderöver i landet, varmt-varmt väder, stallskvällar, ingen tid / inget intresse för dator...
En vecka semester kvar. Kan den fyllas med en evighet?
Hästar, blommor, jordförflyttning, ogräs, hästar, bär, hästar, bär, gelé, blir det en evighet... ? Om det får ta tid, kanske.
Det här med datorn får inte ta för mycket tid. Real life är ju trots allt real life.
Fast då finns det också ni därute som är mycket verkliga, real life, real friends.
Vi återkommer.

Det blev höstkänsla i luften mitt i allt. Men det är nog bara tillfälligt. Menar jag.

En vän sa, att när jordgubbarna plockas ur landet första gången så vet man att sommaren vänder mot höst. Det stämmer förstås. Samtidigt finns det mycket kvar än av sommaren, sensommaren, andra bär...

Bärglassen på bilden var trevlig, god, frisk. Lite av varje. Hjortron, blåbär, jordgubbar, smultron, kråkbär (jag får nog plocka lite i år också!)...

Sen är det en annan sak att sensommarvärmen kanske inte räcker till för att vissa blommor ska hinna visa sin prakt... eftersom nätterna blir så kyliga. Förrgårnatt var ganska nära... kall. Klockan tolv var det bara +7 grader, och då hade den kallaste delen av natten bara börjat än.

Det är varmt... Har nån hört det sägas förr i sommar? Nåja, så ska det vara på sommaren. Men det betyder också för min del att det känns helt fel att sitta framför datorn.
Sommaren, värmen, ljuset... allting säger att man ska vara ute så mycket som möjligt. Åtminstone inte stirra på konstgjort ljus...

Hästarna ska ha vatten. Plågas av myggor, flugor, bromsar och snart också de små knotten... Och när man är i närheten får man sin beskärda del av deras plåga. Då längtar jag nog till hösten. Men den kommer ju. Varje årstid anländer i sin egen tid. Tills dess blir det jordgubbsplock, blomvattning, hästvattning... och snart blåbärsplock!! Var en sväng till en mjuk och härlig ridväg i skogen där det brukar finnas blåbär. Och där fanns! Att äta redan!

Trädgården ser jag bara på nu. Och vattnar förstås. Men inget rens om inte andan faller på. Och den faller inte så lätt på när det är så här varmt. Men snart... ska jag...

Tills dess håller jag utkik efter överraskningar i trädgården. Och tar en ridtur då och då. Men bildpysslande på datorn får vara. Nu. Bilder kommer sen.

Var in till en stor trädgårdsbutik. Köpte frön. Rör mig ej. Ett minne från barndomen. Tänkte prova till våren. Menar jag... Bara för att visa dottern. Eller kanske för att få köpa nåt...:).

Äntligen fick vi oss en ridtur på två av dessa fjordingar!
Min dotter red visst på den tredje ryggen från kameran, och jag på den som är nästlängs bort :). Hängde ni med?
Det var en nygammal bekantskap för mig. Jag fick gå tillbaka 10 - 12 år för att minnas hur den här fjordingdamen skulle hanteras. Nu har jag ju bekantat mig med akademisk ridkonst sen dess och fått en annan syn på mycket... så det var väldigt intressant! Det jag mindes stämde nog till en del, men samtidigt reagerade hon annorlunda på mina annorlunda hjälper. Men hon lyssnade, lydde, frågade, funderade... väldigt roligt! Vi fortsätter en annan gång!
Vädret var perfekt, soligt och varmt, rejäl vind som höll de små odjuren borta för tillfället. Kunde knappast ha blivit bättre... nåja, kanske en terrängtur på mjuka skogsvägar då, :).

Ett öga på en träbom. Har koll på alla hästar som sadlas, ryktas. Solar sig, får tjäna som klipåle när en häst kliar sig på hakan, får hålla sadlar på rad mellan terrängturerna.

Får hårda törnar emellanåt när en orolig hästmamma river och sliter i sin grimma innan hon får syn på det månadsgamla fölet som gnäggande kommer springande för att få en efterlängtad slurk.

En midsommarbjörk skulle det vara förr i väädin. En ungbjörk på var sida om ytterdörren. Minst. Numera tittar jag på de björkar som redan växer runtom på gårdsplanen, eller nån annastans. Det nya skira är vackert. Men man får passa sig så man inte missar det. För det brukar gå fort. Mitt i allt är björken "gammalgrön".
I min ungdom :) brukar jag ha för vana att hinna se prästkragarna och blåklockorna blomma. Jag menar vilt alltså. Och jag menar titta på riktigt. Inte bara konstatera: jaha, de blommar. Nu blommar blåklockorna lite här och där längs vägarna. Mitt i allt kan man se en skir blå fläck mitt i det gröna. Vackert!
Jag hittade blåklockor i vårt jordgubbsland för ca 10 år sen. De flyttade jag i blombänken. Så jag får se dem lite mera.
Vild blåklint är väl sällsynt. Det är nog mer än 10 år sen jag såg en sån. Jag får nöja mig med bergklinten på gårdsplanen. Den är nog också vacker, om än inte lika "fin" som den vilda.
Det är blomstertid nu. Längs vägarna.

Vad gör man om det regnar på semestern och är småruggigt inne? Man kan sätta på ugnen :). Och har man tur så har man jäst hemma och kan snurra ihop en deg. T.ex. hönökakor, med variation. Här kommer inte receptet :). Det har jag ändå varierat enligt humöret för dagen. Det lyckas i alla fall för det mesta. Och man får upp värmen!

Men man kan ju ha tur med vädret nån dag också, och då kan man gå och se på hästarna. Och ta reda på vad de ser när de tittar ut ur sin hästhage och ser det "grönare gräset på andra sidan" :).

Har läst så många hästböcker nu så jag tror snart att jag kan vad som helst på hästryggen :). Man lever sig in i handlingen. Även om man samtidigt planterar blommor, rensar ogräs, eller kanske målar nån blomkruka.

Är vädret riktigt vackert kan man tom. höbärga! Ett hönät är till hälften fyllt med torrt Stampehö. Mer är på kommande. Får troligen binda ett hönät till för att få allt att rymmas. Då blir det tre fulla hönät åt Stampe. Plus kråkvickern som ska skördas senare. Och vitklöverblommorna som vi brukade binda buketter av och torka i farstun. Allt för att hjälpa Stampe att drömma sig tillbaka till sommarens godsaker och orka vänta på nästa sommar!

Den här gladde mig med två-tre vackra blommor ifjol, mitt bland uppätna blad. Nu vill den inte längre. Men jag minns med glädje hur den spred sitt skimmer mot den grå laduväggen!
Vilka räddningsaktioner ska förgylla sommaren i år? Vilka små flämtande växter ska ges en specialbehandling för att få ännu en chans? Det visar sig småningom. Det brukar visa sig nån gång efter midsommar, och lite senare på sommaren, när jag plötsligt får upp ögonen för nån som har svårt att andas bland alla andra växter... Nån som kanske har fått fel plats i livet, som kanske bara behöver flyttas ett par meter hitåt eller ditåt för att orka några år till...
I mitt hobbyrum vill jag kunna andas, känna att jag får tid på mig att växa, kanske få en ny start...
Det regnar idag. Men när solen glittrar till dyker det troligen upp nåt intressant... Bara jag tittar noga bland allt ogräs :).

Jag hittade gamla frön av den här vackra vallmon. De har varit i farstun hela vintern. Där är det rejält kallt, minusgrader, så fort det är minus fem några dagar i streck. Men jag måste ändå testa fröna. De sprack! Det är sen en annan sak om jag lyckas få dem att klara sig. Tyvärr är den här sorten ettårig. Måste sås på nytt varje år. Men den är så vacker!

Har ju ett f.d. skräphörn av trädgården där jag putsat upp lite och bland annat fått siberisk vallmo att föröka sig själv. Men den här ville jag så gärna få med på den "ängen". Varför sår inte den här sig själv? Krävs det månne nåt speciellt?

Har också den där "skräpiga" perennvallmon i samma hörn. Ett minne från mitt barndomshem. Vet att den sprider sig tacksamt om den får. Det minns jag från rensandet i blomrabatterna för trettio år sen. Den är skräpig, tappar fort sina blomblad, men är ju så bedårande starkt laxröd när den blommar. Fåse om jag får se blommor i år.

En vecka av semestern har gått. Blev inte som tänkt. Extra stadsärenden, oplanerade, och mycket annat har stått i vägen för det myckna stallsvarandet som jag planerade. Men... idag läste dottern ur en spännande hästbok medan jag fixade lite grönsaksbänkar. Så jag sådde nog morötterna i full galopp över de öppna slätterna, och rödbetorna fick nog en hel del sand mellan tårna från den härliga strandritten. Jag undrar om jag gjorde rätt? Var har jag sått vad? Nåja, det lär väl synas. Och ogräset är ju det samma var än man tittar...

Det har varit vårfest, kalasbak, och kalas och sånt de senaste dagarna. Förutom lite jobb och det andra, vardagliga. Ingen tid över för datorn. Men det är knappast någon större panik. Värre skulle det vara att inte ha tid att se på molnen, kolla in vilken fågel som kvittrar så där intensivt, eller läsa menyn vid trädgårdsrestaurangen.
Dagens rätt häromdan var en maffig smörgås på hembakt bröd med böcklingfyllning och citronsås. Jag blev rejält mätt och drack en härlig hembrygd dricka på. Jag hade hela tiden sällskap av kocken själv, som gärna förklarade de olika ingredienserna vartefter de dök upp på tallriken. :) Det var både större gruskorn, bark, näver,maskrosblad och mycket annat.

Saknar hästarna, stallet, fölet, ... det ska bli ändring på det nu, när det vankas lite semester.

Saknar trädgårdspyssel också. Men inte lika mycket. Tog nämligen en dust där redan från morgonen idag. Rensade en del besvärliga hörn, vilket gav värk i arm och handled, men det ska väl mjuka upp sig småningom, bara man fortsätter.

Det talas ibland om att vissa hästraser har tecken som visar att de inte blandats upp med en massa olika raser, att de inte har förädlats hur som helst enligt människans tycke och smak. Ett sånt kännetecken är zebraränder på benen.

Norska fjordingar har dessa ränder, vissa riktigt tydliga, andra har dem mer diffust. När vinterpälsen släppt sitt grepp kommer ränderna fram tydligare. Vissa fjordingar "mörknar" betydligt när vinterpälsen är borta. Det blir lättare för mig att se skillnad på alla fjordingarna i hagen. Okej, jag vet nog vilka skillnader jag ska titta på för att skilja dem åt, men ibland tar jag fel... Men en av dem, en gammal trotjänare, har en betydligt vitare lugg än de andra. Henne tar jag inte miste på om jag ser luggen :).

Jag kom på att den här bloggen kallas Mitt hobbyrum. Okej, häst och ridning är i allra högsta grad hobby. Men det finns mycket annat i Mitt hobbyrum också. Det sker lite klumpvist bara. Nu just är det mera häst, föl, akademisk ridning, Sara Silfverberg kanske, Sally Swift -bok, mocka stallet, rensa i blombänkarna osv.
Men i höstas-vintras var det det här.

Det lila-rosa är bastgarn, köpt på rea, blev till en kasse. Jag blandade virkgarn med för att ge bättre hållbarhet, eftersom bastgarnet går att dra av hur enkelt som helst.

Det gråa nätet är en enkel trekantssjal modell mindre, saknar fransar än, men ska få det i tid till hösten. Garnet är ca 25 år gammalt akryl-nåt, hittat i en gammal resväska jag har fyllt med diverse...

Det jeansblåa är det senaste projektet, tänkt att bli klart i början av sommaren. Garnet köpt förstås på rea, en nylon-bomullsblandning som lätt fastnar i mina trädgårdsjordssträva fingrar och som dessutom stickorna lätt delar på om man har för bråttom. Men färgen och "konsistensen" gillar jag. Fåse om det blir klart...

Slut på den rapporten! :)

När det stormar i livet på olika sätt, eller det annars blåser väldigt hårt... då kan det vara väldigt lugnande att se på dessa vågor i stället.

Mitt bland vågorna ska man ändå inte gå, om det vankas middagshö, eller nåt annat gott. Speciellt inte om man inte har stålhättor på skorna.

Kan ni räkna hur många norska fjordingar det finns på bilden? :)

Gammalt är vackert.
Hjärtbergenian har funnits här länge länge. Och sprider sig sakta men säkert om man inte håller ett öga på den. Och det gör jag inte. Förutom inåt resten av blombänken, dit får den inte breda ut sig, för där kommer en kellukka emot, som jag inte vill ska kvävas. Den är från mitt barndomshem. Hittade tydligen en lagom plats där den kan växa till sig.
Bergenian överraskar varje vår på ett speciellt sätt. Man står där och plockar lite ogräs i rabatten tidigt på våren, och blir plötsligt fundersam, en humla surrar? Här finns ju ingen blomma åt en humla att surra i? Jo, under bergenians blad ser man de vackra försiktiga blomknopparna som gjort den tidiga humlan lycklig. Jaså, det blir nog vår i år också!

"Hej, min mammas fina hästsvans fanns visst här på bloggen för en tid sen. Nu tycker jag det är min tur! Är den inte fin?
Jag är en ganska liten kille än, ca ett och ett halvt dygn bara, men ni skulle se min galopp! Speciellt när min stora tjejkompis retar upp mig och rusar runt i hagen!
Vilken ras jag är? Norsk fjording, såklart!"

Som ni förstår har både trädgård, inomhuspyssel och mycket annat kommit långt nere på listan, när den här charmören visar upp sina krumsprång...

Men solen sken lite idag också, och till och från kastade jag blickar på blombänkar, stenpartier och järngrytor som ska fyllas med jord och blommor....

Det finns bättre dagar och sämre dagar. Oberoende vilken dag det är kan det var skönt att hålla någon i tassen. Då helst en rejäl tass. Man får automatiskt lite tröst.

Angående blomlökar kom ju krokusarna upp, men endast några blommade. Vad kan det bero på? Jag som bara minns att jag i tidningar sett en massa krokusblommor med knappt några synliga blad alls. Jag har bara blad. Men nåja, de kom i alla fall upp!

Angående trädgården annars, så har jag hittat en stor fin sten i åkern bredvid, som passar alldeles utmärkt som bord för en blomkruka vid en av "portarna" i häcken. På andra sidan porten finns redan från tidigare en stensamling som jag haft en liten blomplantering inuti. Men den fordrade så väldigt tät bevattning, vilket jag inte klarar av :), så i stället får stensamlingen snart fungera som bord. Krukorna har jag redan, stora vanliga lerkrukor som jag målat mörkbruna. Nu ska jag bara plocka fram lite ljusblå färg och piffa upp dem lite. Har jag tänkt. Det är förstås möjligt att tanken som var god från början ersätts med en annan, ännu bättre tanke innan jag hinner göra så mycket... Vi får se.

Plockade samtidigt några mindre stenar ur samma åker. Vilken tur att åkern skulle plogas och harvas i år! Annars hade jag inte hittat stenarna nu, när jag behövde dem!! :) De ska placeras som extrahöjning och modifiering av mitt lilla stenparti (högst ett par meter i diameter, mitt på gräsmattan). Stenarna ska ju ändå plockas bort från åkern. Och nu behöver de inte flytta så lång väg!
Den stora stenen vid porten måste jag nog mödosamt rulla dit, den hade jag aldrig orkat lyfta. Återigen tur att det var så nära! Och att ett schaktblad drog den ur åkern till gräsmattskanten så jag fick en början!