En modig Prins Gustavs öga. Och envis. Lite snö ska väl inte skada, men nog är det lite för kallt att öppna ögonen helt... Men så vacker i alla fall! Tänkte ta in krukan nu, det är väl på tiden att städa bort allt extra i trädgården, men så lät jag den stå kvar. Den påminner en om sommaren... tänk er en klarblå himmel, någon enstaka molntuss, och en svag ljummen vind... humlorna surrar och fåglarna kvittrar...
Hej, kom tillbaka nu, ni har väl vinterdäcken på?! Nu är det snart vinter!

Fjordingmulen är rynkig... vem skulle inte rynka på näsan när gräset tar slut!?
Det är bara att vänta på våren. Och hoppas på att det blir en del mjuk snö under väntetiden, att busa i, rulla sig i, göra "glidestop" i...
Idag blev det första ridturen i snöslask. Det var nog mjuk bana, men snömodden gjorde det hela lite osäkert, och så var det ju det där med "skorna fulla med snö"... hästskorna, alltså. Inte så trevligt. Men så mycket motion blev det i alla fall att fjordingdamen frustade rejält och ... tyckte hon var hungrig... närmaste hökärra fick en påhälsning redan innan ryttaren hann ner från sadeln :). Nåja, ingen skada skedd. Och ryttaren var nöjd, målet för ridturen var en mjuk linje, inga hårda tag, men ändå skulle hästen lyda. Så blev det också, om man inte räknar med äventyret med hökärran förstås...
Ridterapi, alltså, och hästterapi. Maximalt. Och man mår bättre till kropp och själ!

Det kom snö. Och blev kallare. Helt plötsligt. Skönt att ha ett varmt hörn inomhus, och en snurrande katt att ta i famnen, när man ska fundera på nästa projekt. Det fastnade bambugarn i handen för en tid sen, kanske jag berättade det redan... Vad det ska bli vete Tassen. Tål att tänka på. Och julen närmar sig med stormsteg... till den hör en del projekt också. Hög tid att planera alltså!
Hobbyrummet har alltså flyttat inomhus.
Förutom den del som har med stallet att göra, förstås. Där är det rätta kläder som gäller, aldrig gnäll om fel väder :). Lillkillen fjording var hos frisören för första gången idag. Han stod förvånansvärt snällt och väntade. Han tyckte väl det var på tiden att få samma frisyr som resten av flocken. Är man "tonåring" så är man :)!
När är en häst tonåring, förresten?

Det pratas om att man rider på vågen, drar nytta av en annans framgångar... Här kunde man dra nytta av fleras framgångar, rena bergochdalbanan! Främst i raden är ju lillkillen med sin busfrisyr...

Jag och dottern var en sväng till hagen en nästan solig hösteftermiddag och fjordingarna trodde att de skulle få nåt gott att snaska på, eller hoppades åtminstone, så de rusade fram till oss, men konstaterade snart att det inte bidde nåt, så då vände de demonstrativt svansarna mot oss och traskade tillbaka till de hörester de lämnat för en stund.

Det börjar bli knapert med bete, måste ju kännas surt för dem också, då det så länge funnits så mycket gott i markerna.

Märkte för en stund sen att det blir annan mat åt Stampe också... Man får börja knapra av höskörden. Men jag tog en liten promenad runt huset i snöslasket och blev glad över att jag inte rensat blombänkarna runt huset på väldigt länge: dit hade inte snöslasket nått än, och där fanns fina maskrosplantor att dra opp åt Stampe. Om han nu vågar sig ut ur sitt trähus för att äta i den här höststormen...

Det känns som om jag behöver komma tillbaka till en tankelinje jag hade i våras... nån gång runt 27 mars... när jag filosoferade över mitt hobbyrum och Jean Fransoise Pignon och hans hästar.

Under sommarens många sysslor på utsidan, såna som ibland ofrivilligt blivit till måsten, så har jag tappat bort grundtanken, lugnet, förmågan att lugnt låta skapandet ta form. Ännu finns det sånt som måste göras på utsidan, som att ta bort en liten del åtminstone av alla löv som gör marken hal ute på gårdsplanen. Men under tiden kan man kanske rikta in sina tankar på det som träden och växterna kanske också gör, slå sig till ro, invänta nästa växtperiod, vänta på kraften som återvänder, lita på att livet går i vågor, som fjordingryggarna, det kan inte gå uppåt jämt. Det behövs vila, krafthämtning, inväntande, tålamod.

Bildens salvia har en egen historia: Hon och hennes kompis planterades i våras, i början av juni. Men så kom ett par frostnätter och jag täckte över dem med fiberduk... gårdens katter strök sig förbi fiberduken tidigt på morgonen, och drog ner en flik av duken... och bröt av de sköra salviablomstänglarna. Jag tänkte: åtminstonen är bladen fint gröna, så jag lät blommorna vara kvar i sina krukor. Efter en kort tid såg jag att det växte upp desto fler blomstänglar på sidorna! Och efter det har de här salviorna varit de finaste blommor hela sommaren till långt in på hösten!

De kallas sommarblommor, atlasblommorna, men det är nu först de blommar... och har fullt med knoppar som kan ha svårt att hinna slå ut...

Allt annat runtomkring är gulnande, vissnande, förberedande för vintern... men de här kurar lite i det kalla regnet men i övrigt låtsas de ... som om det regnar :) och lyser med sina sommarskira färger.

Sen är det en annan sak att man verkligen borde plocka fram lite varmare kläder nu, så man tål att vara ute, så man inte missar denna årstid. Det ska vara fyra. Annars blir det obalans...

Igår fick jag min andra övning i att bli professionell frisör i hästbranschen. Jag befann mig plötsligt framför en fjording med svajande man och i handen hade jag sax och kam. Hur var det man började nu igen? Och vad skulle man tänka på... för att det skulle se ut som ett "kärrhjul" när hästen sen böjer nacken och sänker huvudet...
Jag har nog lång väg att gå än, i min skolning, men varje praktisk övning ger mer färdighet!

Var just ut till hagen och fyllde på vatten åt hästarna. Den stora killen herr Fjording tyckte att jag stänkte för mycket vatten när han skulle dricka samtidigt som jag fyllde på, så han behagade lyfta sin droppande mule över mig sådär lagom så att jag fick en del av hans stänk över mig... Lika för lika.

Manen på bilden härovan hör till lillkillen Fjording. Han borde få en första frisering nu, tror jag bestämt. Men det kan ju vara lättare sagt än gjort. Lite "rörligt" objekt, kan jag tänka mig :).

Alltid lika trevligt att hälsa på dem där i hagen.

För ett par dagar sen fick jag göra en ny bekantskap på ridbanan. Ja, jag har nog ett par gånger tidigare ridit på denna fru Fjording, men det är väldigt länge sen. Innan jag kände till akademisk ridning. Nu var det som en helt ny fjording för mig. Det råkade vara lillkillens mamma, och mot slutet stod han i hagen bredvid och ropade, så det blev en utmaning att hålla henne koncentrerad på vad jag ville. Men hon var ändå lyhörd och för det mesta mjuk i sina svar. Otroligt roligt och intressant med fjordingar! Som man säger nuförtiden: I LIKE!

En sur kompis och en kompis som håller reda på tiden...

Kunde inte motstå frestelsen att fota dem ihop. De är ju så lika!

Undrar om tids-citronens givare minns det långa besvärliga versrimmet som fanns nerplitat på paketkortet... ? Nåt om att vridmomentets längd påverkar det hörbara resultatets längd i motsvarande grad eller nåt annat invecklat... :). Den fungerar i alla fall fortfarande!

Kan vara bra att ha när man är tankspridd, sätter på en kokplatta med äppelbitar i kastrullen, och plötsligt får för sig att man ska hänga upp tvätt, starta datorn, ringa till grannen, läsa en Polluxbok, sticka lite på den bortglömda tröjan, städa i tidningslådan eller nåt...

En bra kompis alltså, fast den är sur :).

---

Stallstur igår också. Med två hästtjejer. Det blev lite fölhantering, lite ryktning, lite "njuta av höstvädret i hästhagen"... Sånt som är värdefullt, som inte kan köpas för pengar, det måste bara tas emot när det erbjuds. Carpe diem kallas det kanske, eller nåt liknande.

Jag borde söka fram mer hästbilder... det är ju ändå det som jag mest tänker på nu... jag menar, samtidigt som det blir alltmer hästligt i mitt sinne så blir det ju också alltmer höstligt ute, i trädgården osv... Inte så mycket att göra åt det. Fast visst är ringblommorna fina än. På sin trästege uppefter tegelväggen...

Men idag var jag på ridtur. Jag hade ju nackont igår, och tyckte allt var usligt. Idag efter ridturen och tillhörande ryktning märkte jag att jag inte längre var styv i nacken. Det ligger nog på lur, men värmen och uppmjukningen i samband med stallsbesöket gjorde gott. Mera sånt jobb så hålls kroppen iform!

Det här är fröken Eternell. Hon behagade hälsa på i trädgården i somras och försatte ett hörn i trädgården i ett rosa skimmer. Den skulle passa i mineden.blogspot.com :s rosa samling, kanske :). Av någon anledning tänker jag på mineden när jag ser den här bilden.
Jag minns att mamma hade eterneller också, förstod inte först alls varför hon ville ha dem, vad var så speciellt med dem? Men sen blev de ju till en bukett som höll hela vintern :). Visserligen samlade de damm också, men det är en annan sak.

Nu hade jag inte sått så mycket eterneller, och de borde ju då ha plockats i tid, när de var som störst. De slöt sig ju när det var mulet också. Men så var inte tanken att plocka in en dammsamlande bukett heller. Jag tyckte om att se dem där i deras hörn.

De är på väg genom "slussen", en liten bit skogsstig full av trädrötter och stenar, från en hage till en annan. När de är riktigt törstiga eller hungriga (efter hö) så är det knak och brak i skogen och man gör bäst i att hålla sig på sidan. Men för det mesta är det en lugn sävlig lunk, alla vet sin egen plats oberoende vem som går först. Ledaren vet att de första hötuggorna ändå är hennes, även om hon inte har bråttom genom skogen.
Att stå vid grinden och möta dem en och en är en härlig upplevelse. En del har tagit sikte på maten och går bara förbi. Någon annan stannar upp i grindhålet, hälsar, funderar, tigger en mjuk hälsning på halsen eller ett skönt kli under pannluggen.

För ett par dagar sedan fick jag akut "fjordingbrist". Jag måste hälsa på dem i hagen, när de nu råkade vara i närheten av grinden och inte långt borta mot skogsbrynet. Jag tog en liten kvist i ena handen som ett spö, ifall någon blev för närgången. En av fjordingarna, en brunblack valack, har en tendens att vara väldigt kärvänlig och närgången, men han minns inte alltid hur stora och tunga hovar han har, eller hur lätt han buffar undan en människa med sin hälsning... :). Då är det bra med ett spö i handen att visa honom avståndet med.

Lillkillen, en brunblack fjording på ca tre månader, kom fram för att hälsa. Sen ställde han sig lugnt intill mig och förväntade sig en ordentlig hälsning. Jag strök honom över pälsen överallt, öronen var ingen favoritkliplats, men i övrigt gick det bra att "låtsas visitera" honom. Det kändes bra att han godkände mig, och det kändes viktigt att ha en ordentlig kontakt. Jag hanterar ju honom inte annars, men man vet aldrig när det kommer till nytta att han känner mig. Samma gäller med de andra hästarna också. Helst skulle jag hälsa på dem i hagen varje dag.

Har fått ett par ridturer senaste vecka. I varmt höstkvällsväder. Toppen, helt enkelt. Fjordingdamen jag red blev nöjd, frustade flera gånger efter de koncentrerade travvolterna och komprimerade serpentinerna i skritt. Och galoppen på slutet var livlig och full fart framåt. Mera sådant och jag mår bättre... :).

Äpplen finns i massor, i pytsor och kassar, på diskbänken, i källaren, på köksborden, på marken under träden och lite kvar på träden.
Jag har för liten frys :).
Syltsocker är bra att ha.
Blandsaft är ett bra sätt att komprimera innehållet i frysen...
Zuccini och äpplen och syltsocker, blir det en bra kombination?
Nu gäller det att hitta nya idéer att komprimera... och konservera...

Under gårdsbjörkarna är det full höst. Guldet har singlat ner. Och mer är på kommande.
Men gräsmattan är i övrigt grön och fin, bra för Stampe :).
Stenpartiet har jag börjat forma om. Hittade fina stenar från skogsbrynet, dit de kastats från åkern under årens vårbruk. Komposten levererade mörk fin jord, som stått i vila nu ett par år... och mognat färdigt. Tror jag. Men idag är det regndimma i luften, så stenpartiet får vänta på färdigställandet. Kanske man kunde ta en tur till en trädgårdsbutik och hitta ett par perenner för halva priset... Hösten är vacker.

En rosa näva i stenpartiets mitt. Äntligen verkar den ha anpassat sig till den knapra miljön, och visar sina vackar blommor invid det djupblåa fågelbadet. Det här togs tidigt i somras, nu är bladen vackert höstfärgade. Den borde skötas om lite, tror jag. Lite mera skyddande stenar runtom, mera jord...

... och så en "skyddsmur" mot vildsmultronen bredvid, som så gärna vill hälsa på. De borde också tas om hand lite. Stenpartiet kunde göras större på deras sida, så de får plats att ge mera skörd nästa sommar. De har glatt mig i sommar, inte med litervist med bär, men med ett större eller mindre bär då och då, i munnen, i handflatan, kanske några i botten på en kaffekopp...

Hösten är här. Skönt. Äpplena är här. Gott. Frysen är full. Hoppsan. Inventering nödvändig. Vad finns i botten?

Sandsoppar har hittat till stekpannan. Några gånger. Det rätta "knastret-knarret" när man tuggar de saftiga bitarna. Hörde på en svampkurs att de är järnrika. Precis vad jag behöver!

Pepparriska har också hittat till stekpannan och till frysen. Små spikar. Att överraska sig själv med i vinter.

I höstträdgården har perenner delats på. Vissa har fått en ny plats, med förhoppningsvis bättre tillväxt. På en marknad i grannbyn hittade jag Crimson Pirate. En mörkröd daglilja. Den ska jag hoppeligen få njuta av bredvid min vanliga gula daglilja, nästa år!

Ett höstfynd kan vara en daglilja, en Karl Johan -svamp, en sent blommande pensé, ett vackert höstlöv med klara fina regndroppar på. Eller en skön tröja på ett loppis.

Nu väntar höstvädret utanför!!

En hel evighet sen sist... ?
Resa söderöver i landet, varmt-varmt väder, stallskvällar, ingen tid / inget intresse för dator...
En vecka semester kvar. Kan den fyllas med en evighet?
Hästar, blommor, jordförflyttning, ogräs, hästar, bär, hästar, bär, gelé, blir det en evighet... ? Om det får ta tid, kanske.
Det här med datorn får inte ta för mycket tid. Real life är ju trots allt real life.
Fast då finns det också ni därute som är mycket verkliga, real life, real friends.
Vi återkommer.