Jag knäpper på datorn och stiger in i mitt hobbyrum... Skulle helst sätta fingrarna i jobb, på annat sätt än att låta fingrarna dansa på tangenterna.
Nej, här får jag inte mycket konkret gjort...

...men här samsas tankarna inför den kommande ridkursen, vad ska jag begära hjälp med? vilken sak känns mest akut? Sitsen? Kontakten? Eller ska jag begära hjälp med markarbete, som ridinstruktören gav som ett förslag senast? Visst skulle det vara roligt att lära sig kontakten häst-människa på den nivån också!! Det är så mycket man vill...

... här finns tankarna på alla fina landskapsmotiv på olika fotografier som bara väntar på att målas på akvarellpapper, eller på porslin, eller kanske på en av de gamla brädorna som jag lade undan när en gammal lada revs för flera år sen... Det är så mycket man vill...

... här finns en tanke att avsluta något av de mindre sticksömmarna som jag haft sån glädje i att starta opp, men som jag har så svårt att få avslutade. Så de går att ta i bruk. Det är så mycket man vill...

... här finns också dragningen till det lilla spiralhäftet som jämt finns i handväskan, ifall jag får inspiration att skriva en historia, en berättelse om hästar eller om tanter eller om nåt... En historia finns redan påbörjad i det lilla häftet, introduktionen, och den handlar både om hästar och om tanter... :) månne man börjar få lite medelålderskris eller :)!!! Det är så mycket man vill...

... här i mitt hobbyrum finns den inre synen av små blomkrukor med skira blomplantor som bara väntar på att få komma ut i miniväxthuset i maj... Och tanken på någon ny större blomkruka som ska målas lite för att pigga upp trädgården lite mer... Det är så mycket man vill...

... här finns också glädjen över att nån gång komma över färsk råmjölk och få tillverka en barndomsmaträtt, månne den skulle kunna kallas ugnsost på bättre svenska??? (nej, jag kollade just, det heter kalvdans!!! som vi kallade det också i min barndom!) Mums, säger jag bara. Och kroppen mår bra. Bara man inte tar för stor portion eller flera dagar i rad... :).

Och så ska jag göra en liten rättelse till förra inlägget... Den gråblacka fjordingen är nog garanterat glad att man står en stund och pratar med henne, även om hon inte alltid kommer fram, och inte är så där överdrivet gossjuk. Men man anar i hennes blick ändå, kul att du kom över på en liten pratstund. Vi syns!