Det blev en ridtur idag, helt oplanerat, just innan snömassorna började vräka ner.
Underlaget var inte det bästa tänkbara för trav och galopp... ibland höll snön bra, ibland sjönk hästhovarna igenom och takten bröts. Så det blev bara lite lugn trav på långsidorna. Men det gjorde inget alls. Faktiskt så tror jag att det var bra. Jag lugnade ner mig själv, försökte inte så mycket, pressade inte "min fjording" alls till att följa vissa mönster...
Visst gjorde jag det jag ville, men utan måste, och eftersom underlaget var osäkert så hade jag tid att vänta in hästen, låta henne "hitta viljan att lyda".
Det blev små böjningar på rakt spår på långsidorna. Några volter och serpentiner mitt på plan, bara för att mjuka upp båda sidorna. Och så tempoväxlingar i skritt. Hon lyssnade så noga, jag blev återigen så glad för den där samarbetsviljan!
När jag sen halkade fram på stigen från ridbanan till stallet trodde jag nog att hon endera skulla rusa förbi mig, eller tränga mig upp i snömassorna, eller att jag skulle halka under hennes hovar. Men hon tog lika försiktiga steg som jag, och i samma takt, vid min axel, liksom för att finnas till hands ifall jag behöver stöd... Jag blev så glad inombords!