Så känns det nu, när familjens yngsta snart ska ta nytt sikte framåt mot nytt delmål.
Själv så har jag just och just överlevt en lång höst och vinter, ska försöka klara våren också.
Men sen då?
Nya delmål för att gå vidare?
Nej, jag filosoferar egentligen inte alls så här djupt.
Det började med bilden som jag skulle skriva nåt om och sen passade det nog in på verkligheten som så, men jag kan nog inte planera framåt, sikta på en måltavla.
Jag måste bara försöka ta en dag i taget och se vartåt det bär.
Och skulle jag mot förmodan filosofera så här djupt på riktigt så skulle det vara för mig själv, inuti huvudet, i hjärtat, och inte här i text.
Men bilden gillar jag. En fullträff bland kanske trettio telefonbilder :).
Ser ni att handen som höll i pilen har hunnit släppa iväg den. Handen syns inte längre.
Men pilen är kvar, liggande på andra handens tumme.
Strängen darrar fortfarande efter spänningen och avskjutningen.
Under samma fotografering med min gamla krassliga telefon så lyckades jag också få på bild när en pil är i luften ca tjugo centimeter från måltavlan.
Man ser inte pilen, men om man jämför bilderna som togs efter varann och antal pilar som syns i måltavlan så vet man att det raka mörka streck som syns på marken på en av mellanbilderna är skuggan av pilen. :)
Såna små fullträffar kan jag glädja mig åt.
Billigt.
Men jag gläder mig också åt ett säkert vårtecken: att jag i morgon kan börja kratta någon liten pytteruta runt kaninburen, där hö har skräpats hela vintern och nu ser så slarvigt ut när snön smält bort på vissa ställen.
För övrigt så är det väl en vanlig fredagkväll... Hopps ni har det bra! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar