Hästen gick före i väl upptrampat spår, jag efter i maklig takt.
Och nej, bilden är inte därifrån, bilden är från den vackra vita snö som kom natten till söndag och som blåste så att en ordentlig snödriva lade sig tvärs över vår väg så för att kunna ta bilen till stallet så fick jag...
... värma opp först med att skotta snö. Helt ok, med solen i ansiktet och magen lagom full efter frukosten.
Men det var Forrest Gump det skulle handla om.
Intressant att få en sån association i hästhagen.
Har man sett filmen så känner man till scenen där Forrest Gump har sprungit och sprungit över halva världen och samlat på sig en del följare som ser det som en alternativ livsstil.
Han springer på. Tills han plötsligt saktar in, och stannar helt, står först helt stilla en stund, sen vänder han sig om och börjar gå tillbaka. Och alla följare väntade sig att han skulle uttala visa ord, eller åtminstone förklara varför han sprang, eller varför han stannade, eller vad han ska göra nu, eller ett riktigt värdefullt råd till hela mänskligheten. Nånting händer, men vad?
Jag skulle hämta hästen i hagen som vanligt.
Och som vanligt började han med att gå bortåt, "jag ska bara... sen kommer jag... kanske... eller inte".
Eftersom det var tråkig halvbärande skare nästan överallt valde han det väl upptrampade spåret som ledde bortåt runt hela hagen ända ut mot skogsbrynet. Han hade inte bråttom, han bara gick målmedvetet bortåt.
Jag följde efter i samma takt, utan att stressa på honom, samtidigt som jag funderade hur länge jag månne får gå efter honom, hur länge orkar jag, ids jag, och vilket humör är han månne på?
Plötsligt stannade han för en skit-paus (ursäkta uttrycket :) finns inget mer passande men lika beskrivande ord att använda). Sånt tycker jag att jag kan respektera så jag sprang inte fram för att ta fast honom då, jag väntade tills han var klar och så började han gå igen och jag efter.
Men han gick inte långt förrän han stannade igen. Stod stilla en stund.
Jag undrade vad sjutton tänker han nu?
Och så vänder han plötsligt som på en femöring och börjar sakta gå emot mig på den smala stigen.
What?!
Ett ögonblick tänkte jag, ska jag gå undan, ska jag stå stilla, tänk om han "kör över mig", vad tänker han göra? Jag försökte febrilt avläsa hans tankar.
Men jag valde att stå stilla, och vänta in honom.
Han stannade framför mig, skulle kanske ha fortsatt men jag stod ju på stigen och han ville tydligen inte gå bredvid.
Intressant det där med att traska på i gamla vanliga spår, samma vanor, samma tidsschema, samma rutiner... och sen plötsligt kommer ett avbrott, man stannar opp, funderar kanske "vad håller jag på med?"
För någon kan det vara fråga om "nu ska här städas, rensas, luftas, göras om" och det kan då heta feng shui eller omprioritering eller miljötänk eller förverkliga sig själv.
Hur som helst tror jag det är bra att våga stanna opp och tänka igenom lite.
Det kan ju vara att man fastnat i ett spår som egentligen inte är för djupt att ta sig upp ur, om man vill.
Men det kan ju också vara så att man väljer att fortsätta ändå i samma spår, men mera medveten om att det finns andra spår, andra stigar, som kanske blir aktuella i ett senare skede.
Den stora omvälvande händelsen som får en att "börja på nytt" igen kanske inte är annat än det som Forrest Gump sa när han plötsligt stannade opp. "Nä, nu är jag trött, nu går jag hem."
Nu blir det här också svårt att avsluta på ett "värdigt" sätt.
Jag har bara låtit mina tankar få ord, för det enda jag tänkte till först var att hästen "gjorde en Forrest Gump".
Ha det gott, vilken väg, vilket spår ni än traskar på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar