Hevoset ja Ratsastus är en färggrann hästtidning som jag många gånger, åtminstone på min finska sida, hänvisat till. Det finns alltid nåt i den tidningen som får mig att stanna upp och tänka efter...
I varje tidning finns det en tecknad serie, som handlar om ett medelålders (?) par som har skaffat häst. Frun i huset är hästgalen sedan barnsben och allt kretsar kring hästen och dess behov. Mannen får finna sig i att bygga stall, fixa med allt möjligt grovjobb. Pengarna går åt till hästgrejer, veterinärsräkningar, transportkostnader, hö och foder osv. Men känslan i serien är trots alla problem väldigt positiv, om än ibland ironisk.
I senaste tidnings serie talades det i sista rutan om lyx trots ständig brist på pengar. För de har ju trots allt kylskåpet fullt med mat (=massor med morötter), en reservplats att bo på ifall det behövs (=hästens box är rymlig och varm...), de har varma kläder och kan göra pengar på det (=frun stickar tröjor, vantar och mössor av all vinterpäls som kommer varje vår), och folk på stan säger: ... och så har de egen häst och allt, vilken lyx!

Detta bara på tal om lyx, som jag nämnde senast.
Kommer just från en ridtur i djup snö, endast lugn skritt, lite böjningar, lite motion för att vara bättre rustad sen när vädret och föret blir bättre... Jag satt av mot slutet och ledde fjordingdamen en bit i spåret, och konstaterade att det var verkligt tungt. Vi var nöjda att avsluta där, lika slöa båda två, hon efter 45 minuters skritt, jag efter 2 minuters gång :). Lyx, alltså.