Fjordingens ål, från pannluggen till svansen (nästan). En konstig posé? Jo, han står på bakbenen, håller på att försöka sätta en av de andra killarna på plats (som inte syns på bilden). Fast mest är det nog bara lek grabbar emellan i den sköna solen en precis lagom varm/kall vinterdag i februari.

Killarna motionerar sig själva för det mesta. Ibland går det runt runt i hagen i full galopp för att sluta med en nästan perfekt slidestop (western) precis vid grinden. Om man står där känns det som att det finns risk att man får tre fjordingkillar i famnen vilken sekund som helst. Men nä, de klarar stoppet galant... :)

Själv fick jag chansen idag att motionera mig själv och en fjordingdam på den vintriga ridbanan. Snö att plumsa i finns hur mycket som helst. Ibland låtsas fjordingen vara trött och ovillig att ta ut stegen, men sen plötsligt kan det nog visa sig att hon bara spelade teater, och så sätter hon iväg i fjädrande trav.

En annan scen hon verkar älska att spela upp för mig är att klia sig på benet, vela hit och dit, för att plötsligt helt klart lyda minsta lilla fingervisning om en böjning, en öppna, en liten övning för inner bakben på volten eller liknande. Men nu när det har stormat då och då och vinden fört med sig ett och annat höstrå till ridbanan, så gäller det för ryttaren att se höstråna innan fjordingen ser dem, så man hinner sätta hennes tankar på annat just när man passerar de mumsiga bitarna :). Man får inte somna, man ska helst vara ett steg före så funkar samarbetet bättre.

En utmaning jag gillar, även om det ibland får mig att undra när jag nånsin ska lära mig rida! :)