Nytt år och nya möjligheter, sägs det.
Vad ska jag göra i mitt hobbyrum i år?

Den ena amaryllisen, av de två som huserade i min trädgård i somras, har haft en lång stängel med 4 fina röda blommor! Den ska definitivt testas på nytt, med sommarutevistelse och nytt försök till nästa jul. Den andra amaryllisen som inte vill visa nån knopp, ska få en andra chans, tillsammans med den andra. Så roligt att få se de fyra ståtliga blommorna fast jag inte alls bemödat mig så värst mycket. Jag har bara kollat lite i Kurirens tipshörna, där det en gång stod när man ska göra vad med de knölarna... Kul!

Virkade stenar lär det bli fler av, om inte tennisarmbågarna börjar bråka igen, måste definitivt hålla mig till mindre stenar så inte det krampaktiga greppet om stenen de sista virkade varven blir för ödesdigert.

Kanske jag får fixat handtag på ett par väskor som är halvfärdiga? Skulle vara kul att få bilder på dem hit på sidan.

Har investerat i lite smågrejs till trädgården för ett presentkort jag haft sen i somras. Ska bli kul att testa vad jag får gjort med dem. Har också sneglat på mitt favorithörn, fast snön inte ännu ligger meterhög där den brukar..., och funderar på en blombänk, alltså bänk av plank, uppefter en del av den fina väggen... Kanske ett avställningsställe samtidigt och en planteringsbänk... Men hur jag får den lämpliga höjden... Fåse.

Idéer finns. Om bara hälsan finns. Och finns inte hälsan till ett, så måste man väl försöka med nåt annat... Den som lever får se.

Inga nyårslöften. Alls. Men en önskan att man ska kunna Carpe Diem lite bättre och inte hänga upp sig på mindre saker. Vi återkommer.

PS. Hästarna, fjordingarna och ridningen har jag inte alls glömt. Men just nu står det stilla på den fronten. Borde snarast uppta träningen, eftersom jag ju faktiskt är anmälad till ridkurs... :).

En timme kvar av det gamla året.
Önskar er ett Gott Nytt År! Med många trevliga stunder i stallet, många inspirerande stunder i handarbetshörnan och mycket avkopplande och grönskande i trädgården när det blir så dags! Kanske nån amaryllis eller en bukett tulpaner gläder er på vägen till trädgårdssäsongen!

Måste ju påpeka att min amaryllis från ifjol, som varit utplanterad under ett träd i somras, och som tillbringade några höstveckor i potatiskällaren, nu ståtar med en (alltför) lång blomstängel och röda knoppar, kanske tre! Det trodde jag aldrig! Den hade ju en tidningsstrut fasttejpad de första veckorna efter källarvistelsen, för att den inte skulle få ljus, och se, då kom knoppen fram!

Den andra amaryllisknölen, som var mindre, har inte orkat ge någon knopp. Kanske den får lite extra gödning i vår och sen en ny chans nästa höst?!

Det hoppas väl alla på, efter diverse misslyckanden och tillkortakommanden och stora misstag: Att få en ny chans, att få försöka på nytt, visa att man nog lärt sig nåt av tidigare misstag...

Så här inför det nya året. Utan att för det avge några löften...

En gammal hästdam njuter av sitt hö i det grådimmiga vintervädret.

Jag märkte att jag nog antagligen börjar bli gammal, jag grät när jag såg julgranen som dottern klätt så fint medan jag stökade i köket. Granen var så vacker!!

Som när jag själv var riktigt liten och väcktes till julottan och tassade ut till vardagsrummet för att se den tända granen, eller när jag var lite äldre och själv hann först till granen, för att tända den. Så vackert!!

Jul, jul, strålande jul.

En julpensé i granris förgyllde lillajulen i stenpartiet. Innan snön kom. Nu är det jul överallt. Vitt vitt vitt. Vackert.
Jag tror jag stänger datorn och tar på mig reflexvästen och testar sparkstöttingen!? Innan de hinner grusa vägen. Det lönar sig inte att drömma sig bort till nåt trevligare än snöyra, det är väl lika bra att ta snön tillvara nu när vi har den, Carpe Diem!

Har man tur får man se nån naturligt vinterpåpälsad fjording som frustande får jobba lite i det mjuka landskapet!

Lugnt och stilla i rutan... men i verkligheten har det varit en hel del. Julfest med lucia och jultablå i traditionell stil, tog fram tårarna ibland, med de små herdarna och de ungdomliga vise männen... När juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå... Och dagen innan var det snabbgenomgång av programmet, "ingen får kunna sin vers utantill" :). Enkelt men vackert.
Och i morgon ska man ju vara på slottsbal (i rutan) och fira självständigheten (vilken?) och får man se några av de fårade ansikten som faktiskt vet vad självständigheten innebar då, för länge sen, så har man fått mer behållning än av allt glitter, siden och sammet.
Sen är det ju hög tid att skriva julkort, börja knåpa med julpresenter om man ska knåpa dem själv. Och om inte, så är det dags att tänka ut vad man ska köpa, för i affärerna blir man nog bara förvirrad av det stora utbudet.
Senast jag skulle ha en 50-årspresent, i somras, så gjorde jag ett besök på en hantverkarmarknad och inhandlade ett som annat smått användbart där. Flera av hantverkarna fick nåt sålt, och mottagaren behövde åtminstone inte oja sig över den glittrande kristallvasen... :). Vet inte om jubilaren blev nöjd, men jag blev glad inombords när jag tänkte på de hantverkare som fick sina alster sålda. Det var ju också så fina saker som folk orkat knåpa ihop!

Hästbrist alltså. Men idag fanns det TunneHevonen i postlådan. Vackra bilder och vacker text om horsemanship. Dessutom har jag fått bekanta mig med en western-hästtidning LuckyRider. Väldigt intressant, och bra saker fast det ju nog är väldigt färgat av westernridning. Blir åter så sjuk på att träna själv. Men juletiden är en knepig tid... fåse imorgon, när man ju får vara självständig :).

Här saknas hästar, hästhistorier, fjordingbilder och annat som gör en på gott humör.
Jag vet. Det har varit lite för mycket annat nu. Lite julgardinsupphängning och adventskalenderfix (ett adventskalenderhus gjort av tändsticksaskar, där lådorna ska fyllas med delar av en julhistoria, som ännu inte är skriven mer än till en femtedel) och så lite julkrubbeframplock med tillhörande juldukar o dyl. Sånt måste också få ta sin tid. Annars är det inte roligt.
Men när julkrubban är på plats ska jag nog hälsa på hästarna också och hoppeligen ta en liten träningsrunda så jag inte glömmer vad jag så stort har planerat i dressyrväg i fantasin under bilresorna till och från jobbet...

Novembertomater och novembermalva. Båda bilderna fotade för nån vecka sen.

Det är lite förunderligt.

Numera är tomaterna uppätna, samtliga :).

Malvan har jag glömt kolla om hon blommar fortfarande eller om hon börjat samla krafter för nästa sommar... Kanske jag minns kolla ikväll när kaninen ska ha mat, måste ta ficklampan med.

Julgardiner hängdes upp i vissa fönster idag. Med piskande regn utanför. Befrämjar inte direkt julstämningen, men man har klarat av "svarta" jular förr så...

Julkalenderns första lucka får öppnas i morgon. Alltså ska även den hemmagjorda kalendern fixas färdig ikväll... åtminstone de fem första luckorna... Sista minuten uppesittarkväll kanske...

ps. tog en tur i trädgården, malvan ser lite frusen ut, men färgen på både blad och blomma är den samma... ds.

En pensé i advent.

Varför blommar den i farstun i slutet av november? Och vad har en pensé att göra med advent? Kanske är det enkelt:

Adventsstjärnan har tänts på den djupblå himlen. Dags att söka sig till stallet och se vad där har skett...

Den lär ska blomma där tills det blir kallare än - 5 grader utomhus. Då först börjar kylan tränga in i farstun och rimfrosten lägger sig på fönstren. Tills dess får den förgylla adventstiden, det finns knoppar som väntar på att få slå ut! :)

Kanske även bildligt...

Hur det har gått med plankan? Ja, hur gick det?
Igår glömde jag. Helt. :)
Idag blev det lite mer än 2 minuter.
Men jag har problem med knäna... de låser sig så otrevligt så jag helst vill avbryta...

Men den här övningen tror jag kommer att märkas nästa gång jag tar ett ridpass vid stallet.
Nu är det bara alltför mycket annat som står ivägen i mitt huvud när jag ska boka in ett stallsbesök. Men det börjar bli kris. Hästmätaren står på noll. Och det räcker nog inte med en liten frustning för att visaren ens ska börja röra på sig. Bör åtgärdas :).

Även ryttaren behöver träna för att uppnå bättre resultat vid ridträningen. Brukar det stå i olika hästtidningar. Sant. Och jag brukar försiktigt bläddra förbi alla bilder med situps, stretchningar, jumppabollövningar och dylikt. I stället tittar jag på vackra hästbilder... försöker glömma det jag läst.
Varför är det så svårt att hitta ett bra, enkelt men lagom effektivt träningsprogram som man sen faktiskt skulle utöva, inte bara en vecka utan ... till årets slut typ (det är ju faktiskt inte så länge...!!)?

Föll för frestelsen att nappa på ett telefonerbjudande om KuntoPlus-tidningen (plus en sportklocka som jag antagligen aldrig kommer att använda fullt ut...).
Visst innehåller tidningen mycket bra. Om mat, om vitaminer, om träning, om "vanliga mänskors" problem med träning osv. Och fräscha bilder och korta artiklar som man orkar läsa, men, men...

Senaste tidningens "ledar"-skribent fick mig i alla fall att testa en sak. En planka till kvällsmaten. Va? (Lankku iltapalaksi.) Jo, den berömda plankan, en statisk belastning av musklerna. Hon menade att redan en minut varje kväll gör väldigt gott, bara man gör det rätt och inte fuskar.

Jag slängde mig på golvet, telefonens stoppur framför näsan, och så tänkte jag, visst!

KuntoPlus skrev att det (för ledarskribenten) började i ett kafferum med att nån skröt över att hon klarade 2 minuter. Nån annan sa att hon säkert klarar 3 minuter. Det blev en tävling nästa gång de var på stranden, en av kompisarna klarade 10 minuter!

Om man klarar det eller inte lär inte ha nåt med ålder att göra. Guinness rekord i ämnet innehar en 70+ tant i USA som orkade mer än 30 minuter!

Jag testade alltså. Första gången säckade jag ihop efter 28 sekunder ;). Andra dagen klarade jag en minut, igår klarade jag 1,5 minut. Räknar nog inte med att öka i samma takt hela tiden, men om det är så hälsosamt för rygg och mage (framför allt rygg) som de säger, så lönar det sig att testa!

Mitt mål är inte 30 minuter. Mitt mål är att kunna balansera upp min kropp (framför allt mitt huvud!!!) bättre när jag rider, så att signalerna jag ger till hästen blir mer entydiga och inte så motstridiga. Bättre balans och viktfördelning!

Höstmiddagen börjar lida mot sitt slut. Rätt så knapert, men ändå står fjordingarna för det mesta med långa halsar och söker de sista gröna stråna... (Snart är det julmiddag som ska planeras... för oss lutfisk, vitsås, risgrynsgröt, skinka... ) förutom idag under ridlektionen.
Plötsligt syns det tre fyra ljusa fjordingkroppar som rusar hit och dit långt borta i hagen, ibland på bakbenen nos mot nos, ibland i full galopp efter varann. En sorts höstglöd mitt i diset? Så roligt att se!
Jag glömde nästan bort skänklar-händer-viktfördelning-blicken rakt fram... men den sekunden tog fjordingdamen vara på och svängde åt fel håll :). När jag tog tag i tyglarna igen fann hon sig snabbt, låtsades om inget, äh, jag bara måste kolla en sak där på kortsidan...
När ridlektionen skulle avslutas red jag henne med väldigt långa tyglar efter den andra lektionshästen. Eftersom jag visste att hon visste att det var slut och att hon högst troligt skulle gena i det sista hörnet för att hinna ut från ridplanen lite snabbare, så tog jag bara tag i tyglarna igen, fortfarande löst, och tog en liten mini-fingervisning i yttertygeln "nej, vi genar inte idag" och hon vek örat mot mig, godkände fingervisningen och gjorde en perfekt "hörna".
Jag blir bara så lycklig varje gång fjordingen förstår en så mjuk anvisning! Blir så glad över deras vilja att lyssna och lyda! Klart man vill fortsätta på den mjuka linjen då!
Vill fortfarande lära mig mer!

Hästfocus, Hevoset ja Ratsastus, TunneHevonen och Hippos är tidningar jag läser regelbundet. I varje tidning finns nåt intressant, nån pärla som det löns att ta var på.

Framför allt blir jag så ridsugen alltid när jag läser dem. Jag vill prova på. Jag vill utvecklas i samspelet. Jag vill träna mig i att hantera hästen mjukt, att förstå mig på olika hästar med olika temperament, att träna utan att ha fel mål i siktet. Och: Att sätta hästens välmående högre upp än att jag ska få säga att jag hoppat så och så högt, gjort så och så svåra dressyrrörelser, galopperat så och så snabbt... eller tränat så och så länge... Läste i senaste Hästfocus, tror jag, en rubrik om att 10 minuter kan räcka ibland... har inte hunnit läsa mer, men...

I Hippos finns bland annat Kyra Kyrklunds kolumn som jag alltid läser. Kyra, som har så fantastiska olympiska framgångar och vet så mycket om träning, har alltid förmågan att med vanliga ord förklara nån viktig princip att minnas vid hästhantering, eller vid träning. Eller så berättar hon nåt hon själv varit med om som ger lärdom åt en helt vanlig dödlig som knappt ens fattar galoppen rätt :)!
(Borde egentligen klippa ut kolumnerna och klistra in dem i en bok för att ha lite av hennes samlade visdom inom samma pärmar. När man nu inte har hennes bok, förstås...)

Jag brukar säga: När jag blir stor ska jag lära mig rida! :)

Fjordingbilder har det varit brist på länge här på bloggen, känns det som. En sen höstmiddag kanske det här är, och fjordingfölet gladde sig över att hitta de där saftiga gröna bladen som de äldre inte lyckats snusa sig till i skogskanten.

Hästbrist just nu. Allvarligt. Men det ska väl åtgärdas. Efter lite mer stenvirkande, lite pianospelning, lite chaufförsjobb hit och dit och lite jobb, förstås.

Var nog och diskuterade med den här killen häromkvällen. Han väntade på att få komma in i värmen och det smaskiga höt. Blev besviken när jag inte kunde göra något åt saken. Men han behövde nog inte vänta länge. Snart lyste det hemtrevligt i stallets fönster och det rofyllda tuggandet hördes från boxarna.

Läste i dagens Kuriren om en som bett i stallet och tyckte det var alldeles ypperligt att kombinera det med mockning. Kan tro det. Skribenten ifråga är visst präst, men fick nöjet att mocka och passade på att be, när det ändå var så lugnt och fridfullt och ostört.

Man kan faktiskt reda ut en del trassliga tankar (och låta dem utredas) samtidigt som man flyttar en del av boxinnehållet till skottkärran :)!

Virkade stenar alltså.

Uppe till vänster ser man hur de ser ut på undersidan. Det är ju ganska praktiskt att ha virkat där eftersom man då inte behöver vara orolig för rispor på bord o. dyl.
Den ena har jag bara "dragit ihop" med ett virkat snöre med rosett, för att man kan ta av den och tvätta den eller nåt... :) alltså bara testat lite olika sätt.

Den med rosetten på undersidan är inte helt färdig på ovansidan än, ska målas lite också tror jag, så därför visar jag inte den nu. Den var marimekkoinspirerad.

Den uppe till höger är den sk. hjärtliga smörgåsstenen. Försökte fixa små hjärtan på sidorna runtom hela. Stenens form gav inspiration. Kan ev. vara en bit som lossnat när gamla "stenfotsstenar" har kluvits. Den hade så tydliga kanter.

Kul i alla fall att testa lite olika.

Såg en stor rund sten, bra att sitta på och titta på ridlektioner vid stallet, tänkte att för att "täcka" in den med virkat blir det nog en rund duk med diameter på ca en meter :). Tror väl inte att jag ska testa det ... eller kanske... :)!

Stallet, hästar, en virkad sten. Saknas nu när man borde städa.
En ridstund inplanerad i alla fall idag på eftermiddagen. Och "potatisstenen" har fått sällskap av en marimekko-inspirerad sten och en "hjärtlig prickig-korv-macka"-sten. Siktar på att få in bilder i morgon, de är ju helgdag då, så man får göra vad man vill?
Nu borde jag passa på att dammsuga medan huset är tomt på katter, tycker så synd om dem när de blir så rädda av mullret och sladden.

Mina planer inför "ridterapin" idag: Avslappnad sits, mjuka följsamma hjälper, försöka få hästen att vilja göra det samma som jag, och ge henne tid att förstå och lyda. För de vill ju egentligen lyda, lyssna, om man visar dem respekt från början.

Pianolektionen igår var intressant. Eftersom jag bara har en synt modell äldre att öva på här hemma får jag aldrig "pianokänslan" när jag övar. Sen på lektionen märker jag att det är något helt annat, både ljudet och att spela. Man måste vara bestämd, tydlig. Läraren spelade ett nytt stycke (enkelt) för mig, sen skulle jag prova. Jag hörde vid min första ton att jag har ett så tydligt "ursäkta att jag finns"-anslag när jag spelar, jämfört med lärarens. Sen tvingade han mig att "spela så det hörs" och det kändes helt annorlunda, även om jag snabbt slutade, för att inte "störa" med oljudet :). Intressant, alltså. Alltid lär man sig nåt nytt, som t.ex. en A-durskala...:)