De är ju så söta! Fjordingfölen innan deras man klippts första gången! Helt otroligt...

Läste en finsk hästtidning som jag prenumererar på, TunneHevonen, som mycket handlar om "mjuka metoder" i hästhantering, om horsemanship överlag. I senaste nummer hade de en intressant artikel om Craig Stevens som ju håller "kliniker" runtom i världen. Han talar ju varmt för att lära sig förstå hästen och också sig själv, för att kunna komma överens och kunna träna på ett roligt och givande sätt. Han var helt övertygad om att alla friska hästar kan nå högt upp på "dressyrstegen", oberoende ras. Det är bara fråga om att göra det så roligt och intressant både för sig själv och för hästen så att man vill lära sig mer. Han tog sig själv som exempel. Han ser ju inte ut att vara världens mest sportsliga typ, och är nog inte längre än medeltalet, snarare tvärtom. Men han sa, att om någon lyckas göra korgboll roligt och intressant för honom, så kan han bli en väldigt bra korgbollsspelare, med sin egen stil, även om han definitivt inte har en kroppsbyggnad som passar en korgbollsspelare.

Han berättade också, att han för tillfället hade kontakt med ryttare som tränade piaff på finnhästar, med lösa tyglar och på ett avspänt sätt, och resultatet var väldigt vackert. Ett välfungerande samspel mellan häst och ryttare gör både häst och ryttare vackra att se på, menade han.

Jag tror det ligger nåt viktigt i det här.

"De´ ska va´ gött å leva, annars kan de´ kvitta" sjöng visst några rikssvenska artister för länge sen. Och Craig sa, att dressyrträning ingalunda har ett huvudmål i att visa upp sig för domare och få fina poäng för utseendet, träningens mål ska framför allt vara en positiv, avslappnad, mjuk, böjlig och balanserad häst ... och en avslappnad och balanserad ryttare.

TunneHevonen-tidningen kan man också bekanta sig med på nätet, http://www.tunnehevonen.fi/.

Sen kunde jag här också tala mig varm om senaste Hästfocus (dec,2010)... där hittade jag en artikel om Christina Drangel och där gav hon också ett flertal grundläggande råd om en lyckad träning med hästen. Värt att läsa och begrunda. Kanske jag återkommer till dem nån gång. Hästfocus finns också delvis på nätet, http://www.hastfocus.se/

Om man sen bara skulle minnas allt det här, och lyckas få ner kunskapen till hjärtat och händerna och skänklarna, när man väl sitter på hästryggen, så att man steg för steg skulle komma närmare målet... det där mjuka, balanserade, avslappnade... Vi fortsätter väl.

Hörde av en bekant som senaste vecka besökte ett "blomstervaruhus" i nejden att där fanns "tanter" som stod vid blomfröställningarna och samlade åt sig blomfröpåsar i mängd och massor som om det var dags för vårsådden nu...
Det är säkert så, att man ska börja så redan nu, om man ska ha blommor av "egen uppfödning" i trädgården i sommar. Åtminstone vissa sorter ska sättas i jord tidigt.
Nu är jag ju inte av den sorten... som sätter frön i jorden tidigt, julgranen står ju fortfarande lysande och ... grann... med ljusgröna fina skott på barrlösa kvistar :).
Men jag kan sträcka mig så långt som att sätta in en bild på fröställningar :)! Jag ska nog försöka så de här vallmona i sommar också. De är så fina.

Sen var det en annan bekant, från stallsmiljön, som hade en annorlunda kommentar angående vädret: I bitande midvinterkyla hade hon hämtat sin fjording från rasthagen och tagit en barbackatur på banan. Hon sa: det klingade så grant som av den finaste kristallkrona... när hon tittade bakom sig såg hon orsaken: ju mera öppna och sluta hon tränade med sin fjording, desto finare klingade istapparna i fjordingens svans... som Jingle Bells eller Bjällerklang eller Kulkuset... vad det heter på fjordingens ursprungsspråk norska ska jag kanske ta reda på :). Det finns många fina detaljer att ta vara på i det bitande vintervädret!

Alltså borde man ha en bild på en vinterpälsad fjording som tillsammans med sina kompisar rusar runt i snömassorna så det står härliga till... och så har man en ny kamera att lära sig använda, med många fler finesser än den gamla... och så har man ingen bild att sätta här överst i alla fall... Jullovslättja?
Och så kunde man sälla sig till alla de andra som avger nyårslöften...
... känner inte för sånt, men skulle gärna lära mig att lyssna bättre. På mig själv. På andra i huset där jag bor. På hästarna. Så man kunde komma bättre överens, förstå vad och varför och kanske undvika onödiga missförstånd.

Det blev en ridtur alltså på nyårsafton, som jag redan berättade, men jag var lite missnöjd med mig själv, just därför skulle jag än mer vilja fokusera på att lyssna in, lyssna av, lyssna till... Visst kan man skylla misstaget på en massa saker: för kallt, hästen hade vilat flera dagar, för mycket kläder så jag var för styv. Men man kan också lova att försöka bättre nästa gång...!

Och så kanske man skulle gå nån liten kurs i akademisk ridning för att åter få lite nya tankar, nya idéer, nya infallsvinklar, nya aha-upplevelser. Ja det kan man ju också sikta på, det nya året!

Och på tal om hobbyn, så får man gräva fram lite av all porslin man samlat på sig, det lär bli en liten kurs där också. Så vad var det jag höll på med senast? Vilken kruka skulle jag...? Och hur hade jag tänkt måla de där små porslinssmyckena som jag köpte strax innan jul? Och var hade jag lagt de där fotona med fina landskapsmotiv till filbunkarna?....

Ett Nytt År med nya möjligheter, brukar man säga...

Jag avslutade det gamla med att pulsa i snön, eller rättare sagt sitta på en häst som pulsade i snön... Kyligt, stelt av alla kläder, och ovant efter en alltför lång paus. Men fjordingens frustande sade mig att det är ok. Vi fortsätter in i det nya året, hur det än blir.

Idag har jag inlett det nya året med att pulsa i snön, själv. Tillsammans med en annan familjemedlem gjorde vi snöänglar (huh, att försöka komma upp ur snödrivan efteråt utan att förstöra ängeln!! man sjunker ju bara djupare och djupare i snön ju mer man jobbar!!) och sen gjorde vi en stor hälsning till alla kråkor eller andra flygare som seglar över vår åker: Gott Nytt År! med snöängelsbokstäver: släng dig i snön och försök få det att se ut som rätt bokstav...

Alltid får man ju lite motion av sånt!

God fortsättning på helgen... och lagom kall början på det Nya Året!

Jag tycks inte vara nån bloggare... har inte tid, tycker jag.
Och just nu har jag återigen fått så många nya idéer som jag vill testa...
Var på en loppsirunda i måndags. Fyndade träsaker. Mindre träföremål, obehandlade, vackert slitna, vackert tillverkade eller annars bara vackert träfärgade. Sen vill jag plocka fram penslar och färg och måla, måla, måla... fantisera och måla...

Sen började jag på en ny hästhistoria häromdagen... hann inte skriva många meningar, men tanken, startidén, fanns där och är nerplitad... behöver bara lugn och ro sen för att fortsätta...

Sen tänkte jag ....

Sen vill jag ju också hinna till stallet. Det har varit för kallt att rida, för mig som inte riktigt vågar rida barbacka... men kanske i morgon??!!
Men bara det att stå vid grinden och prata med fjordingarna gör mig lugn och glad. Det är hästterapi i allra högsta grad... Igår pratade jag med den yngsta i flocken. Han lät mig inte klia honom bakom örat, men när jag sträckte ut handen och höll den stilla så placerade han sitt huvud precis så att mina fingertoppar nuddade vid ett speciellt ställe under hakan, och så sa han: klia där!! :)

Men som sagt: hur gärna jag än skulle vilja skriva här så finns ju inte hur mycket tid i världen... Och så undrar man ibland om det är nån som läser... För de som hittar hit från Slovenien och Bulgarien och Ryssland lär nog inte få ut alltför mycket av texten... :).

Nu är det i alla fall nog för idag. Jag vill måla, skriva, eller nåt annat trevligt... i mitt hobbyrum!!
Vi hörs väl nog... småningom... igen.

Det kommer nog inte så mycket värme från solen... men vackert är det. Och kontakten värmer... alltid när man går ut till hagen för att se på fjordingarna med rimfrost i den tjocka vinterpälsen, så kommer storkillen fram och hälsar... väntar sig ett litet kli här och kanske ett litet kli där... och förstås helst några höstrån att smaska på...

Storkillen var inte med på luciafesten, men hans mamma var visst med, och mammas väninna också. Vackert var det. Stämningsfullt. Med mycket snökristaller i luften. Och många smålucior och småtomtar. Det värmer det som är fruset...

Själv fick jag agera luciachaufför i år igen, åt den egna lucian. Från ställe till ställe, med sång och pepparkaka. Det är nog en fin tradition. Det är något extra när lucia kommer med ljus i sitt hår! Kontakten värmer också här...

Naturligt julglitter utomhus... ett hörn av trädgården som tjänat som hundhage... Så tyckte Frosty the Snowman att det var dags att pynta... eller om man säger det annorlunda: Skaparen visar dagligen hur fantastisk skaparkraften är, speciellt den urgamla men dagligen aktuella kraften... ni har väl inte missat den stjärnklara himlen som man sett glimtar av många kvällar, eller morgnar?... eller aftonrodnaden: just när solen håller på att säga godnatt, så är himlen helt underbart färgsprakande eller vilsamt pastellfärgad i många nyanser, medan träden står med vita hattar och vita fingertoppar...

Ni har väl inte missat att se er omkring mellan julpaketsinhandlande, julmattsdammning, julfestklädsjakt och julmatsplanering...

Det är nåt lugnande i den naturliga utsikten.

Om det sen finns hästar i närheten som frustar ut moln av ånga och förgyller tystnaden med fridfullt hötuggande så är det inte alls sämre för det :).

I Saw A Child
by John Anthony Davies

I saw a child who couldn't walk,

sit on a horse, laugh and talk.

Then ride it through a field of daisies

and yet he could not walk unaided.

I saw a child, no legs below,

sit on a horse, and make it go

through woods of green

and places he had never been

to sit and stare,

except from a chair.

I saw a child who could only crawl

mount a horse and sit up tall

Put it through degrees of paces

and laugh at the wonder in our faces

I saw a child born into strife,

Take up and hold the reins of life

and that same child was heard to say,

Thank God for showing me the way.

Julrött garn på stickorna. Tennisarmbåge. Ingen bra kombination. Oberoende färg :).
Nygamla träföremål från loppis att måla. En målad träservetthållare blev pris i ett lotteri. Jag fick hålla i penseln en liten stund, lotteriet fick sin vinst. Alla nöjda.

Utredning, nämnde MinEden om häromdagen. Jag rensar ut tidningar för tillfället. Men måste vara lite sentimental eller traditionell eller vad det nu heter: river ut handarbetsmönster! :)
Nånstans kan man ju börja. Men inte vara för radikal :).

Paus med ridningen denna vecka, alltså. Men senast måndag blir det ändring på den saken! Har nog ändå varit på hästterapi. Pratat med fjordingarna. Förresten, har ni sett den stiliga gråblacka fjordingen Haavanesko, som fick leda en ponnykadrilj under Helsinki International Horse Show?! Om man söker på hihs 2010 ponikatrilli (alltså ponnykadrilj) på youtube, så hittar man en film på den korta men stiliga uppvisningen av unga ryttare utklädda och sminkade till blåa avatarer.

En eftermiddag med ett par härliga timmar på snöklädd ridbana. Friskt i luften, ingen blåst, inget slask. Två fjordhästar som jag fick motionera en stund.

Den ena fjordingen har varit en trogen och säker kompis hela hösten. Vi har känt varann tidigare, för länge sen, och nu i höst har vi återknutit kontakten. Vi kommer bra överens. Jag vet vad hon kan tänkas protestera mot, och ibland lyckas jag förekomma henne och "lura" henne att göra det ändå, och så är vi båda nöjda efteråt. Ibland låter jag henne sänka huvudet, få en låång hals, lunka på en god stund, tills jag igen försiktigt "lurar" henne till att ta lite böjningar i alla fall. Eller så tränar vi tempoväxlingar "på lång tygel", och hon svarar med att ta tempoväxlingar ett varv extra av bara farten, bara för att jag råkar pilla lite med skänkeln i misstag, eller kanske för att säga: tror du inte jag förstår vad du menar ? :)

Den andra fjordingen har haft en paus under sommaren, varit bl.a. "till södern", men har nu fått klartecken till lugna ridturer igen. Jag var lite osäker i början av ridstunden. Är hon densamma eller har hon förändrats? Efter några minuter började jag känna igen hennes samarbetsvilja, hennes lugna steg, hennes mjukhet, hennes lyhördhet. Men jag log också igenkännande när jag plötsligt mindes vad jag hade problem med senast, javisst ja, det var det här jag kämpade med för ett halvår sen :). Så roligt att åter få ha en gammal bekant fjording med sig på ridbanan!

Jag hoppas att bilden härovan ska visa sig vara sann. Hon går vidare, trots att hon inte alltid haft det så lätt i sommar. Yngre kanske pausar då och då, eller till och med ofta, men hon strävar vidare, gillar jobbet, ska vara med, vi går väl då, vad vill du jag ska göra?!

Häromdan var vi igen till hästhagen, räfsade lite hörester in till hästarna som kom rusande (de vet när vi kommer, nu blir det mellanmål!)... Också lillkillen tog för sig, men konstaterade efter en stund att mammas mellanmål nog är godare! :)

Här kände jag mig nästan som en paparazzi... svårt att få en bild av mellanmålet mellan alla hästryggar och svajande manar.

I like them!

Så blev den då... måste bara dokumentera det. Kanske för att det inte alltid lyckas att färdigställa det man börjat med... Visst kan det vara bra terapi ändå, men roligt är det med sånt som sen kan användas. Så var det nästa projekt då...

Sista äppelsyltkastrullen. Borde kokas idag. Sen äter vi opp några små rödkindade äpplen. Och så är hela skörden avklarad. Mycket blev det. Gott är det. Varje morgon på gröten. Den här äppeldamen har nog använt lite för mycket rouge, och på fel ställe, men så har hennes kompisar också.
Blött, blött, regn, regn. Hade bokat in en ridtur i morgon. Men såg i morse att vattnet flödade på ridplanen, så jag har inga stora förhoppningar om att det blir någon dressyrlektion på fjordingmamman. Men har man tur så är det uppehåll i alla fall i morgon, så kanske man får rykta nån lerig fjording. Ja, jag menar faktiskt får. Jag ser det som en förmån, än så länge, att få pyssla om en häst. Trots min allergi. Utomhus går det riktigt bra trots flygande sommarpäls och lerdammiga ryktborstar.
Ni har väl hört talas om hästterapi? Det börjar bli allt populärare. Har jag märkt när jag surfat på nätet i ämnet. En del bloggar om sina, av läkare ordinerade, hästterapi/ridterapi-lektioner. En hobby med mångfasetterat innehåll.
På tal om hobby: jag fick min jeansblåa stickade topp klar! Det trodde inte ens jag! Garnet tog slut, toppen blev kort, ännu är det några garnändar att fästa, sen ska den pressas förstås. Jag tror tom. att den blir användbar till sommaren! :)
Nu har jag grävt fram följande halvfärdiga stickprojekt. Fort, fort, innan jag hinner börja med ett nytt! :)

Okej, man kan inte hoppas på solbadsdagar mera. Bäst att flytta inomhus. Kanske man skulle gå i ide, så kommer väl sommaren snabbare. Å, jag minns det som igår, när den vackra prästkragen gav mig svalkande skugga här ovanför, när solens heta strålar tänkte bränna bort all min färg... Nu har prästkragen tagit vinterpaus, liksom alla myskmalvor som glatt mig med sina skira blomster här runtomkring. Tja, lika bra att inse fakta. Dags för en låååång tupplur. Vi syns till våren!

Vad månne hon tänker? Funderar hon på lillkillen som ofta står bredvid henne och äter, fast hans mamma står en bit bort? Eller nåt om nästa sommar... om det då är hennes tur att ha en egen lillkille eller -tjej att uppfostra? Eller tänker hon på den tiden då hon var i sin bästa form och ofta var ute på långa terrängturer? Kanske hon bara tänker: skönt med höstsolens värme, den ska jag lagra inför vinterns kyla och minnas när små isbitar fryser fast i pälsen...

I fredags blev det en ridtur, inte med den här trevliga fjordingen, utan med lillkillens mamma. Jag gillar henne mer och mer, vartefter jag börjar komma underfund med henne. Liksom fjordingen på bilden har hjälpt mig att lära mig de allra första grunderna i akademisk ridkonst vill jag tillsammans med lillkillens mamma lära mig mer om kommunikation. Jag vill lära mig mer om natural horsemanship, om att träna den mjuka vägen, om att lära sig förstå och kunna göra sig förstådd. Jag börjar mer och mer tro på det som låter för bra för att vara sant: i varje häst finns en vilja att vara till lags, en vilja att lyda, om bara människan visar en respekt för hästen och en vilja att lyssna, kommunicera.

Okej, nu blir det här för invecklat för mig. Andra har förklarat det så mycket bättre. Och med mycket mera erfarenhet i bagaget. Men linjen gillar jag. Antingen man kallar det centered riding, westernridning, akademisk ridkonst eller nåt annat.