Jag menar, det har ju flera månader varit omöjligt.
För man vill ju inte ha bilen att gå på tomgång och spotta ut avgaser bara för att man ska ha varmt nog att plocka fram en sticksöm.
Dessutom blir det rätt bylsigt och obekvämt med tjocka jackärmar och halsdukar och jag vet inte vad som är i vägen och som stickorna fastnar i.
Idag satt jag alltså säkert en halv timme och stickade i bilen.
Om jag hade vetat att jag måste vänta så länge hade jag nog gjort nåt annat också, men nu visste jag inte, så jag satt och klingade med stickorna medan jag sneglade på allt folk som gick förbi, mest skolungdomar då, eftersom jag var i närheten av en skola, och skolan var slut för dagen.
Men jag såg också pensionärer eftersom jag på andra sidan hade ett pensionärsboende.
Jag tittade med andan i halsen på en man som med käpp gick ut till sin bil och hade lite svårt att få grepp med både käpp och fötter då det var så skrovligt isunderlag. Men han klarade det och fräste iväg med sin röda bil :).
En tant kom körande med sin lilla gråmetallic bil in på samma parkering och steg mödosamt ur bilen med käpp i handen och försökte få fäste. Men sen nådde hon den välgrusade gången som ledde ända fram till entrédörren och då gick hon raskt och glatt trots käppen.
Ja, ni märker, jag hann iaktta en hel del medan stickorna jobbade.
Terapi, säger jag.
Citta slow -feeling.
Vår-feeling.
Ha det gott, så hörs vi snart igen.
Med snöyra runt öronen eller fågelkvitter ovanför huvudet :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar