Snöyran gjorde allt själv. Och hästen ändrade snabbt från chokladbrun till vit skimmel.
Jag antar att jag också var rätt vit både på hjälm, axlar och rygg, men det tog ett tag innan jag lade märke till snöhästen. Jag var så koncentrerad på det jag gjorde och hur han reagerade på det jag sa och var jag skulle sätta fötterna för att inte gå omkull.
På tal om det, jag trodde nog häromdan att jag fått nåt värre fel när jag gick på ridplan med hästen. Jag halkade omkull två gånger, sådär handlöst bakåt, och var väldigt glad att hästen bara blev stående och väntade på nästa order :).
Det hade fallit mycket snö, av den blöta sorten, och det var upptrampat ett spår som jag använde. Det gick helt bra när jag gick framåt, men så skulle jag ju ha hästen att ta en liten volt, eller trampa under sig bättre med bakbenen, så jag gick baklänges framför honom och svängde samtidigt och koncentrerade mig på hur han satte sina hovar. Tjohoo, där låg jag, oj oj oj oj, halvt ropade jag, men ingen hörde som tur var. Det lät verkligen löjligt. Men jag blev så helt överrumplad av mina fötters fadäs.
Nåja, det gick bra, och jag lärde mig att när det är sörjigt före ska jag helst gå framåt, se var jag sätter fötterna...
Man kan alltid lära sig nåt nytt...
Ha en bra början på veckan! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar