Ett kvistfritt kvastskaft...

... går det inte att få av det här hur man än gör, för det finns kvistar överallt.

Och när man klyver det här vedträet så...

... låter det ofta kabooom när spänningarna i träet släpper och de kluvna bitarna flyger åt varsitt håll så det bara smäller i väggarna i vedlidret.

Första gången blev jag rentav rädd, förstod inte vad som hände, eller varför, och tackade min skapare att jag inte hade ett knä i vägen eller nån annan kroppsdel, eller att nån annan stod bredvid och tittade på. Det kunde ha gått illa.

Nu vet jag att sånt kan hända och jag kan åtminstone lite förutse när det kan hända så jag tar det lite lugnare. Man kan nästan höra när träet börjar knaka av sig själv efter första yxhugget.
Jag tar det ju väldigt lugnt, klarar inte av stora smällar, knyckar, tryck. Och det behövs inte heller styrka när yxan är en stor stark klyvyxa som redan med sin tyngd gör halva jobbet...

Nåja, hur som helst är det intressant med trä.
Har alltid gillat trä, form, färg, yta, variationer...

Träfärdigt eller målat. Roligt att måla på träfärdigt.
Men träfärdigt är vackrast.
Lackar man så syns träets olika färgnyanser kanske bättre.
Och då håller ju ytan bättre också.
Men träfärdigt lever och förändras och är därför trevligare att se på.
Kanske.

Har funderat på det där när jag plockat in ved.
Jag har förstås sökt de torraste klabbarna och undersökt, vägt i handen, kollat hur träet ser ut.
Försöker komma underfund med vilka som brinner bäst och vilka som man vinner på att spara ett halvt år ännu innan man eldar med dem.

Märks nog bra skillnad i vedpannan också vilken sort vedklabb man slängt dit.
Säger det dunder, dunder, sprak eller blir det mera dovt och kanske något besynnerligt fräsande?

Okej, nog om det. Inget forskningsprojekt det här. Annars bara skrivklåda, som det visst heter.
Nej, inte kåda, det finns på vissa vedträn, kanske det som sprakar...

Ha det gott i vårvinterstarten! :)