Det har varit mycket prat om konmari den senaste tiden, det är en städ-metod som Marie Kondo har satt ord på - det går bra att söka på google om man inte hört om det.
Många hänvisar till den moderna städmetoden som ska vara så effektiv att man nästan inte behöver städa mer, för man har satt städtänket i sånt system att det fungerar innan städbehov uppstår... eller nåt i den stilen.
Jag läste (slarvigt) igenom principerna för konmari och undrade i mitt stilla sinne hur det städandet går ihop med en person som samlar på saker, en sort eller flera sorter. (Inte för att jag skulle... ;)... vara sån?)
En punkt jag gillade som kanske nog är rätt avgörande är att det man har ska ge glädje.
Då blir det ju ingen krock mellan städandet och samlandet, för man samlar knappast på sånt man inte gillar. Men om det sen ser städat ut eller inte, i andras ögon, är en annan sak.
Har man mycket saker så stjäl de tid av en också.
Jag minns en bok jag läste för ca 25 år sen, papalagi, där det bl.a. avslöjas hur dumt det egentligen är att ha en massa saker och maskiner och prylar, eftersom de kräver underhåll så man inte hinner leva...
Och det ligger ju nåt i det.
Men är man en samlare så är livet rätt tomt om man inte får samla lite.
Jag märker att det här är ett lite problematiskt ämne för mig, så jag ska sluta skriva om städning :)!
Det som jag borde tänka på,om och när jag samlar... främst då material som man kan göra nåt av (papperspåsar, små restprylar från paket, band, allt möjligt som man annars slänger bort)... är att jag borde ta mig tid att göra det där "nåt" ganska så genast medan jag har idén färskt i mitt minne så jag får glädjas åt den direkt. Blir det senare har jag redan "tappat bort" hälften av glädjen.
Å andra sidan, vad är livet? Samlande i lador och plötsligt är allt borta i alla fall utan att man har hunnit göra nåt av det?
Eller så blir det som ibland när jag får för mig att jag vill virka vita sirliga spetsar: huden på fingertopparna spricker så jag ibland blöder, och jag får inse att jag nog får vänta nån vecka innan jag tar itu med fina vita spetsvirkningar.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Livet är så mycket annat. Än samlandet eller städandet...
Människor i ens närhet. Eller långt borta. Kontakter IRL. Ett brev.
Då låter cittaslow mera tilltalande.
Långsamhet. Där ryms lite samlande. Och också lite städande. I måttliga mängder...
Så man hinner leva. Andas. Tänka. Iaktta. Lyssna. Bara vara.
Bland städade skåp eller bland förvaringsboxar med allehanda småprylar eller bland högar, hyllor, organiserat kaos, med sånt man blir glad av att se...
Såg härliga bilder från ett blogginlägg (här! - klick!)som handlade om just samlande som ger glädje...
Ha det gott i snöyran eller vårsolen, vilket det nu råkar vara när ni läser det här! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar