En stallstur med pälsrikt innehåll :). Solen sken, snön knarrade kallt under fötterna, fåglarna kvittrade och i solen droppade det från taket.

Och plötsligt fanns det möjlighet till ett litet ridpass på ridplanen och det kan man ju bara inte motstå!

Det blev en knapp halvtimme, fjordingarna hade redan gått minst en timme, så de var varma och uppmjukade. Och vi som fortsatte på ridplanen fick testa vad vi mindes av öppnor, slutor, vändningar, volter och tempoväxlingar. Det är inte alltid lätt att komma på de rätta hjälperna, och komma ihåg att avslappnat är oftast bäst, men ibland kan till och med hästen påminna en om hur man ska göra. Man minns plötsligt en liten detalj, eller en känsla, ett steg som hästen tar kan påminna ens kropp om att sådär kändes en öppna, sådär kändes det när hästen stiger ordentligt under sig... Och så försöker man ett par steg till.

Bara en kort stund av samtal och samarbete med hästen, men i den korta stunden rymdes otaliga timmar av värme... som långt senare kan locka fram ett litet leende när man minns känslan, kontakten... Terapi!