Den här boken av Terhi Laurila läste jag för flera år sen, lånad från biblioteket. Fullspäckad av nytänkande (då) angående kontakten med hästen och hur man ska söka det gemensamma språket osv. Allt möjligt i den stilen och mycket mer.

Jag gillade tonen i boken mycket. Och därför stannar jag alltid upp när jag hör/ser nåt som Terhi Laurila sagt/skrivit. (Som bakgrund: Terhi Laurila är filosofie doktor, magister i jord och skogsbruksvetenskap, ridlärare och författare.)

Hippos är en finsk hästtidning som man får automatiskt om man är medlem i Finlands Ryttarförening. Den har förnyats en hel del de senaste åren och är väl värd att läsa, om man kan språket. Det finns alltid nåt intressant där. Och för det mesta finns en liten kolumn med, som just nämnda Terhi Laurila skrivit. Intressant.

Senaste Hippos 2/2013 hade också en Terhi-kolumn. Hon funderade kring kroppskontroll (kehonhallinta). Nuförtiden är ridundervisningen ofta nåt helt annat än det var när hon var ung. Det poängteras ofta hur man ska sitta, om vikter, om andning och om att påverka hästen med sitsen i stället för att driva så våldsamt med hjälper av olika slag. Allt det här är ju nog bra. Men som det för det mesta blir när mänskan hittar nåt hon tycker är bra, så bär det lätt av i nästa dike i stället...

Terhi funderade: En ridelev på ridlektion får i uppdrag att stanna hästen vid punkt C, men hon seglar sju meter förbi C därför att "hennes andning inte ännu var som den skulle". Eller en skicklig ryttare gör tio volter med en käpprak häst och jag (=Terhi) säger: men använd nu skänkeln så hästen förstår att böja sig, och ryttaren frågar: Men hur ska jag göra det utan att mina muskler spänner sig för mycket? Eftersom jag (=Terhi) anser att ryttaren sitter perfekt säger jag: sak samma vilken muskel du spänner bara du får hästen att böja sig!

Terhi menar: om man riktigt på allvar ska koncentrera sig på sin sits och sina små muskler så ska man rida utan stigbyglar, tyglarna i knut frampå hästen hals, och en skicklig longerare som har kontroll på hästen medan man själv koncentrerar sig på sitsen. Om det går åtta ekipage på lektionen och alla bara tänker på sina sittmuskler så lämnas hästarna vind för våg och trampar snart på varann i ett kaos. Hästen ska inte lämnas utan kontroll.

Sitsen är inte alltid lösningen heller, säger Terhi. Det finns ridelever som vill sätta upp stigbyglarna för att komma ner i sitsen och kunna påverka hästen, men jag kanske ser att hästen är spänd och behöver få slappna av innan det alls går att påverka den... Rid lätt trav tills hästen mjuknar! Säger Terhi.

Terhi säger: Jag vill ha mer av två saker i ridundervisningen idag. Det ena är att lyssna på hästen, inte bara på sin egen kropp. Om hästen säger till att det där passar inte mig idag, jag är för styv, jag har ont... så hjälper det inte med hur stor finjustering som helst av sitsen. Den andra saken Terhi vill ha är ridglädje. Vart har alla glada galoppsträckor tagit vägen? Hopp över en stock? Full fart framåt på mjuk skogsväg? Försök hålla sig i sadeln utan att grubbla över sitsen? ...

Terhi avslutar med en fin knorr: De allra bästa ryttarna genom tiderna var indianer och de mongoliska herdarna. Kan ni föreställa er Sitting Bull eller Attila i full fart på sina hästar, funderandes på vilken rumpmuskel de månne spänner för mycket...? :)

Själv får jag ta åt mig lite av det här funderandet. Inte för mycket av en sak, ensidighet är alltid ett steg till det sämre. Så det var säkert helt ok idag på ridbanan när jag gav den gamla fjordingen tecken att sätta fart. Jag sa: jag tänker inte försöka få dig att gå "i form" just på den här raksträckan... kör hårt bara om du vill! Och hon slängde med huvudet och kanske tackade? Vi njöt båda av vinden som rufsade om oss...