Gammal är äldst, brukar det heta. Det är länge sen jag fått en ridtur på den gamla fjordingen vars gyllene hovar syns här. Men idag blev det av. Jag var faktiskt nervös, måste jag erkänna. Mindes inte riktigt hur hon var, hur man skulle "diskutera" med henne för att få henne på sin sida. Det tog ett tag, men småningom...
Eftersom underlaget på ridbanan var lite osäkert, blev det mest skritt. Mycket sökande efter kontakt. Jag visste ju att hon inte är lika mycket tvärtemot som den andra fjordingen jag skrivit om den senaste tiden. Samtidigt är hon inte lika känslig heller... Så jag var tveksam. Dels krävde hon tydligare hjälper, men samtidigt behövde man inte vänta sig nån stor "utbrytning". Jag sökte, funderade, kände efter... Eftersom jag gjorde en enkel lydnadsövning ungefär mitt i, med några steg framåt, sen halt, sen något steg framåt och sen halt igen, började fjordingen lyssna på allt mindre hjälper, hon var beredd på nästan vad som helst. Då kunde jag koncentrera mig en stund på att hon inte skulle "falla in" i böjningarna. Mest försökte jag korrigera min sits, vikterna, och jag tror att jag hittade en viktig faktor där...
Så till sist blev det i alla fall en hel del små böjningar och "lydnadstest". En del böjningar helt utan att hon ramlade in.
Och jag var så glad över kontakten! Terapi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar