Den här slingerväxten lever nog än, konstigt nog.
Jag har den förstås framför ögonen när jag sitter och knåpar vid "arbetsbordet" hemma, så en liten chans att minnas sköta den finns ju.
Men otroligt att man kan bli så lat! Fast man sitter här och ser att den behöver vatten, och vattenkannan är ca 3 meter bort och vattenkranen likaså, så ids man ofta inte stiga upp genast och vattna den. "Äh, jag gör det sen, när jag är färdig med det här...". Och då när man stiger opp har man den ju inte längre framför ögonen, alltså glömmer man det i samma stund, och minns det inte förrän nästa gång man satt sig ner på stolen vid bordet med blomman framför ögonen "Äh, jag gör det sen...".
Intresseklubben antecknar...
Jag tänkte bara på det där att ta chansen att röra på sig lite extra och stiga upp meddetsamma och göra det där som man tänkt så många gånger. Ska det vara så svårt?
Har jag för litet att tänka på? Söker problem där det inte finns problem?
Kanske.
Men samtidigt lite det där att "ta fast tidstjuven" i ens liv. Avslöja de där små fällorna man trampar i gång efter annan. Som gör att man "inte hinner med nåt" eller "inte får nåt gjort".
Okej, man kanske inte behöver "få så mycket gjort" heller. Helt ok i så fall :).
Jag har bara så otroligt mycket idéer i huvudet som jag gärna skulle få testade, utförda... få dem ut ur huvudet och ut i fingertopparna i stället... göra något.
Tidstjuvar kan man gott hålla efter lite.
Som den här skärmen :).
Men det är ju roligt också att skriva här... "kära dagbok, idag har jag...".
Men blomman ska ha vatten. Dammsugaren ska i jobb. Tidningshögen ska ut. Ett par smutsfläckar behöver åtgärdas. Och kanske en tvättmaskin sättas i jobb.
För att jag sen med gott samvete ska få sitta och lyssna på min favoritpodd med en sticksöm i händerna. Och kanske en glassportion framför mig på bordet...
... medan nya smutsfläckar kommer, och nya dammtussar samlas på hög, och mera tidningar hopar sig, och blomman törstar...
Hoppas ni kommer överens med er själva idag, vad som ska göras, eller inte göras...
Läkare utan gränser hade ett inlägg i mitt fb-flöde angående situationen i flyktingläger... Lite så att morgonkaffet fastnar i halsen... De har inget lätt arbete... Värda uppskattning för att de finns på de mest fruktansvärda ställen... För att de är människor mitt i allt...
Hur kan jag bidra, stöda, finnas till för...
Så att en till synes torr "nyårsväxt" får lite vatten och kan, vågar, orkar skjuta nya försiktiga skott?
Ha en bra dag! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar