Julrött garn på stickorna. Tennisarmbåge. Ingen bra kombination. Oberoende färg :).
Nygamla träföremål från loppis att måla. En målad träservetthållare blev pris i ett lotteri. Jag fick hålla i penseln en liten stund, lotteriet fick sin vinst. Alla nöjda.

Utredning, nämnde MinEden om häromdagen. Jag rensar ut tidningar för tillfället. Men måste vara lite sentimental eller traditionell eller vad det nu heter: river ut handarbetsmönster! :)
Nånstans kan man ju börja. Men inte vara för radikal :).

Paus med ridningen denna vecka, alltså. Men senast måndag blir det ändring på den saken! Har nog ändå varit på hästterapi. Pratat med fjordingarna. Förresten, har ni sett den stiliga gråblacka fjordingen Haavanesko, som fick leda en ponnykadrilj under Helsinki International Horse Show?! Om man söker på hihs 2010 ponikatrilli (alltså ponnykadrilj) på youtube, så hittar man en film på den korta men stiliga uppvisningen av unga ryttare utklädda och sminkade till blåa avatarer.

En eftermiddag med ett par härliga timmar på snöklädd ridbana. Friskt i luften, ingen blåst, inget slask. Två fjordhästar som jag fick motionera en stund.

Den ena fjordingen har varit en trogen och säker kompis hela hösten. Vi har känt varann tidigare, för länge sen, och nu i höst har vi återknutit kontakten. Vi kommer bra överens. Jag vet vad hon kan tänkas protestera mot, och ibland lyckas jag förekomma henne och "lura" henne att göra det ändå, och så är vi båda nöjda efteråt. Ibland låter jag henne sänka huvudet, få en låång hals, lunka på en god stund, tills jag igen försiktigt "lurar" henne till att ta lite böjningar i alla fall. Eller så tränar vi tempoväxlingar "på lång tygel", och hon svarar med att ta tempoväxlingar ett varv extra av bara farten, bara för att jag råkar pilla lite med skänkeln i misstag, eller kanske för att säga: tror du inte jag förstår vad du menar ? :)

Den andra fjordingen har haft en paus under sommaren, varit bl.a. "till södern", men har nu fått klartecken till lugna ridturer igen. Jag var lite osäker i början av ridstunden. Är hon densamma eller har hon förändrats? Efter några minuter började jag känna igen hennes samarbetsvilja, hennes lugna steg, hennes mjukhet, hennes lyhördhet. Men jag log också igenkännande när jag plötsligt mindes vad jag hade problem med senast, javisst ja, det var det här jag kämpade med för ett halvår sen :). Så roligt att åter få ha en gammal bekant fjording med sig på ridbanan!

Jag hoppas att bilden härovan ska visa sig vara sann. Hon går vidare, trots att hon inte alltid haft det så lätt i sommar. Yngre kanske pausar då och då, eller till och med ofta, men hon strävar vidare, gillar jobbet, ska vara med, vi går väl då, vad vill du jag ska göra?!

Häromdan var vi igen till hästhagen, räfsade lite hörester in till hästarna som kom rusande (de vet när vi kommer, nu blir det mellanmål!)... Också lillkillen tog för sig, men konstaterade efter en stund att mammas mellanmål nog är godare! :)

Här kände jag mig nästan som en paparazzi... svårt att få en bild av mellanmålet mellan alla hästryggar och svajande manar.

I like them!

Så blev den då... måste bara dokumentera det. Kanske för att det inte alltid lyckas att färdigställa det man börjat med... Visst kan det vara bra terapi ändå, men roligt är det med sånt som sen kan användas. Så var det nästa projekt då...

Sista äppelsyltkastrullen. Borde kokas idag. Sen äter vi opp några små rödkindade äpplen. Och så är hela skörden avklarad. Mycket blev det. Gott är det. Varje morgon på gröten. Den här äppeldamen har nog använt lite för mycket rouge, och på fel ställe, men så har hennes kompisar också.
Blött, blött, regn, regn. Hade bokat in en ridtur i morgon. Men såg i morse att vattnet flödade på ridplanen, så jag har inga stora förhoppningar om att det blir någon dressyrlektion på fjordingmamman. Men har man tur så är det uppehåll i alla fall i morgon, så kanske man får rykta nån lerig fjording. Ja, jag menar faktiskt får. Jag ser det som en förmån, än så länge, att få pyssla om en häst. Trots min allergi. Utomhus går det riktigt bra trots flygande sommarpäls och lerdammiga ryktborstar.
Ni har väl hört talas om hästterapi? Det börjar bli allt populärare. Har jag märkt när jag surfat på nätet i ämnet. En del bloggar om sina, av läkare ordinerade, hästterapi/ridterapi-lektioner. En hobby med mångfasetterat innehåll.
På tal om hobby: jag fick min jeansblåa stickade topp klar! Det trodde inte ens jag! Garnet tog slut, toppen blev kort, ännu är det några garnändar att fästa, sen ska den pressas förstås. Jag tror tom. att den blir användbar till sommaren! :)
Nu har jag grävt fram följande halvfärdiga stickprojekt. Fort, fort, innan jag hinner börja med ett nytt! :)

Okej, man kan inte hoppas på solbadsdagar mera. Bäst att flytta inomhus. Kanske man skulle gå i ide, så kommer väl sommaren snabbare. Å, jag minns det som igår, när den vackra prästkragen gav mig svalkande skugga här ovanför, när solens heta strålar tänkte bränna bort all min färg... Nu har prästkragen tagit vinterpaus, liksom alla myskmalvor som glatt mig med sina skira blomster här runtomkring. Tja, lika bra att inse fakta. Dags för en låååång tupplur. Vi syns till våren!

Vad månne hon tänker? Funderar hon på lillkillen som ofta står bredvid henne och äter, fast hans mamma står en bit bort? Eller nåt om nästa sommar... om det då är hennes tur att ha en egen lillkille eller -tjej att uppfostra? Eller tänker hon på den tiden då hon var i sin bästa form och ofta var ute på långa terrängturer? Kanske hon bara tänker: skönt med höstsolens värme, den ska jag lagra inför vinterns kyla och minnas när små isbitar fryser fast i pälsen...

I fredags blev det en ridtur, inte med den här trevliga fjordingen, utan med lillkillens mamma. Jag gillar henne mer och mer, vartefter jag börjar komma underfund med henne. Liksom fjordingen på bilden har hjälpt mig att lära mig de allra första grunderna i akademisk ridkonst vill jag tillsammans med lillkillens mamma lära mig mer om kommunikation. Jag vill lära mig mer om natural horsemanship, om att träna den mjuka vägen, om att lära sig förstå och kunna göra sig förstådd. Jag börjar mer och mer tro på det som låter för bra för att vara sant: i varje häst finns en vilja att vara till lags, en vilja att lyda, om bara människan visar en respekt för hästen och en vilja att lyssna, kommunicera.

Okej, nu blir det här för invecklat för mig. Andra har förklarat det så mycket bättre. Och med mycket mera erfarenhet i bagaget. Men linjen gillar jag. Antingen man kallar det centered riding, westernridning, akademisk ridkonst eller nåt annat.

En modig Prins Gustavs öga. Och envis. Lite snö ska väl inte skada, men nog är det lite för kallt att öppna ögonen helt... Men så vacker i alla fall! Tänkte ta in krukan nu, det är väl på tiden att städa bort allt extra i trädgården, men så lät jag den stå kvar. Den påminner en om sommaren... tänk er en klarblå himmel, någon enstaka molntuss, och en svag ljummen vind... humlorna surrar och fåglarna kvittrar...
Hej, kom tillbaka nu, ni har väl vinterdäcken på?! Nu är det snart vinter!

Fjordingmulen är rynkig... vem skulle inte rynka på näsan när gräset tar slut!?
Det är bara att vänta på våren. Och hoppas på att det blir en del mjuk snö under väntetiden, att busa i, rulla sig i, göra "glidestop" i...
Idag blev det första ridturen i snöslask. Det var nog mjuk bana, men snömodden gjorde det hela lite osäkert, och så var det ju det där med "skorna fulla med snö"... hästskorna, alltså. Inte så trevligt. Men så mycket motion blev det i alla fall att fjordingdamen frustade rejält och ... tyckte hon var hungrig... närmaste hökärra fick en påhälsning redan innan ryttaren hann ner från sadeln :). Nåja, ingen skada skedd. Och ryttaren var nöjd, målet för ridturen var en mjuk linje, inga hårda tag, men ändå skulle hästen lyda. Så blev det också, om man inte räknar med äventyret med hökärran förstås...
Ridterapi, alltså, och hästterapi. Maximalt. Och man mår bättre till kropp och själ!

Det kom snö. Och blev kallare. Helt plötsligt. Skönt att ha ett varmt hörn inomhus, och en snurrande katt att ta i famnen, när man ska fundera på nästa projekt. Det fastnade bambugarn i handen för en tid sen, kanske jag berättade det redan... Vad det ska bli vete Tassen. Tål att tänka på. Och julen närmar sig med stormsteg... till den hör en del projekt också. Hög tid att planera alltså!
Hobbyrummet har alltså flyttat inomhus.
Förutom den del som har med stallet att göra, förstås. Där är det rätta kläder som gäller, aldrig gnäll om fel väder :). Lillkillen fjording var hos frisören för första gången idag. Han stod förvånansvärt snällt och väntade. Han tyckte väl det var på tiden att få samma frisyr som resten av flocken. Är man "tonåring" så är man :)!
När är en häst tonåring, förresten?

Det pratas om att man rider på vågen, drar nytta av en annans framgångar... Här kunde man dra nytta av fleras framgångar, rena bergochdalbanan! Främst i raden är ju lillkillen med sin busfrisyr...

Jag och dottern var en sväng till hagen en nästan solig hösteftermiddag och fjordingarna trodde att de skulle få nåt gott att snaska på, eller hoppades åtminstone, så de rusade fram till oss, men konstaterade snart att det inte bidde nåt, så då vände de demonstrativt svansarna mot oss och traskade tillbaka till de hörester de lämnat för en stund.

Det börjar bli knapert med bete, måste ju kännas surt för dem också, då det så länge funnits så mycket gott i markerna.

Märkte för en stund sen att det blir annan mat åt Stampe också... Man får börja knapra av höskörden. Men jag tog en liten promenad runt huset i snöslasket och blev glad över att jag inte rensat blombänkarna runt huset på väldigt länge: dit hade inte snöslasket nått än, och där fanns fina maskrosplantor att dra opp åt Stampe. Om han nu vågar sig ut ur sitt trähus för att äta i den här höststormen...

Det känns som om jag behöver komma tillbaka till en tankelinje jag hade i våras... nån gång runt 27 mars... när jag filosoferade över mitt hobbyrum och Jean Fransoise Pignon och hans hästar.

Under sommarens många sysslor på utsidan, såna som ibland ofrivilligt blivit till måsten, så har jag tappat bort grundtanken, lugnet, förmågan att lugnt låta skapandet ta form. Ännu finns det sånt som måste göras på utsidan, som att ta bort en liten del åtminstone av alla löv som gör marken hal ute på gårdsplanen. Men under tiden kan man kanske rikta in sina tankar på det som träden och växterna kanske också gör, slå sig till ro, invänta nästa växtperiod, vänta på kraften som återvänder, lita på att livet går i vågor, som fjordingryggarna, det kan inte gå uppåt jämt. Det behövs vila, krafthämtning, inväntande, tålamod.

Bildens salvia har en egen historia: Hon och hennes kompis planterades i våras, i början av juni. Men så kom ett par frostnätter och jag täckte över dem med fiberduk... gårdens katter strök sig förbi fiberduken tidigt på morgonen, och drog ner en flik av duken... och bröt av de sköra salviablomstänglarna. Jag tänkte: åtminstonen är bladen fint gröna, så jag lät blommorna vara kvar i sina krukor. Efter en kort tid såg jag att det växte upp desto fler blomstänglar på sidorna! Och efter det har de här salviorna varit de finaste blommor hela sommaren till långt in på hösten!

De kallas sommarblommor, atlasblommorna, men det är nu först de blommar... och har fullt med knoppar som kan ha svårt att hinna slå ut...

Allt annat runtomkring är gulnande, vissnande, förberedande för vintern... men de här kurar lite i det kalla regnet men i övrigt låtsas de ... som om det regnar :) och lyser med sina sommarskira färger.

Sen är det en annan sak att man verkligen borde plocka fram lite varmare kläder nu, så man tål att vara ute, så man inte missar denna årstid. Det ska vara fyra. Annars blir det obalans...

Igår fick jag min andra övning i att bli professionell frisör i hästbranschen. Jag befann mig plötsligt framför en fjording med svajande man och i handen hade jag sax och kam. Hur var det man började nu igen? Och vad skulle man tänka på... för att det skulle se ut som ett "kärrhjul" när hästen sen böjer nacken och sänker huvudet...
Jag har nog lång väg att gå än, i min skolning, men varje praktisk övning ger mer färdighet!

Var just ut till hagen och fyllde på vatten åt hästarna. Den stora killen herr Fjording tyckte att jag stänkte för mycket vatten när han skulle dricka samtidigt som jag fyllde på, så han behagade lyfta sin droppande mule över mig sådär lagom så att jag fick en del av hans stänk över mig... Lika för lika.

Manen på bilden härovan hör till lillkillen Fjording. Han borde få en första frisering nu, tror jag bestämt. Men det kan ju vara lättare sagt än gjort. Lite "rörligt" objekt, kan jag tänka mig :).

Alltid lika trevligt att hälsa på dem där i hagen.

För ett par dagar sen fick jag göra en ny bekantskap på ridbanan. Ja, jag har nog ett par gånger tidigare ridit på denna fru Fjording, men det är väldigt länge sen. Innan jag kände till akademisk ridning. Nu var det som en helt ny fjording för mig. Det råkade vara lillkillens mamma, och mot slutet stod han i hagen bredvid och ropade, så det blev en utmaning att hålla henne koncentrerad på vad jag ville. Men hon var ändå lyhörd och för det mesta mjuk i sina svar. Otroligt roligt och intressant med fjordingar! Som man säger nuförtiden: I LIKE!