Hästar i snö, närmare bestämt fjordhästar, var det idag på ridbanan.

Mitt hobbyrum tog en avstickare till stallet och fick en ridtur med en av de äldre fjordingdamerna, en favorit :).

Jag har ju ofta en lyxkänsla efter ridturerna, över samarbetet, över någon liten detalj som jag lärt mig, eller nån aha-upplevelse jag fått.
Idag var det som sagt mycket snö på banan. Och obekvämt att gå, dels i gamla spår, dels i snö som inte blivit tilltrampad men som hade en lite skarp yta.
Fjordingen blev stående ett par gånger, tänkte väl: nu räcker det! Men efter lite funderande så gick hon med på att lyda mina försiktiga hjälper. Och från att i den ena stunden protestera gick hon över till att göra små böjningar, små "poängterade steg" med bakbenen, allteftersom jag bad henne om det.
Hon väger ju en hel del. Och har kraft som en... häst :). Och så accepterar hon ändå mina hjälper och fortsätter jobba! Hon kunde ju faktiskt ha gått fram till grinden, ställt sig där som en staty och sagt: nu gör jag inget mer!

Visst är det här väldigt basic, men jag kan inte låta bli att förundras och glädja mig över att hon trots sitt "övertag" ändå väljer att lyda! Utan att jag behöver "ta i" eller "tvinga" henne till nåt, bara med en liten fingervisning med tygeln, och ibland en sidförande skänkel som förtydligande, men ingen kraft alltså. Och det är ju det här allt arbete med hästar grundar sig på, att förstå varann och kunna samarbeta oberoende om det är på min basic nivå, eller i de högsta skolorna.
För jag förstod ju också, att jag inte skulle kräva öppnor och slutor i trav av henne i ett sånt före, eller ökningar och minskningar på volter!
Hon visade tydligt att det var jobbigt, men gick med på att göra övningar i skritt i alla fall.
Och var nöjd efteråt. Lagom är bäst!

Att rätta sig efter hästen och situationen, läsa in vad man kan tänkas begära just idag. Och inte bara köra hårt enligt på förhand uppgjord plan.
Väldigt basic, men jag försöker bara påminna mig själv att lyssna på hästen också :)!