En ridinstruktör sade en gång till mig, att jag måste ge så snabba lätta tygelhjälper att fjordingen inte hinner börja protestera och sätta sin kraft mot min - för då förlorar jag förstås :). En supersnabb tygelfattning som ger efter innan hästen hinner reagera fysiskt på den. Det gav en aha-upplevelse för mig, som jag återkommer till gång efter gång. Det är ju inte meningen att tvinga hästen till nåt, bara visa tydligt vad jag menar!

Denna mjukhet/snabbhet blev åter en central tanke när jag för nån dag sedan satt på hästryggen. Fjordingen jag red har en tendens att protestera väldigt starkt ibland (troligen mot ryttarens tvetydiga hjälper!), och jag har inte fått henne att förstå vad jag menar. Nu koncentrerade jag mig på extremt mjukt tygeltag, när jag t.ex. ville böja henne, bara en halv centimeters rörelse med ringfingret. Ungefär som en fjärdedels halvhalt :), och samtidigt fösökte jag så mjukt som möjligt förtydliga med skänklarna vad jag ville. Och varje gång jag lyckades ge hjälper så mjuka som en lätt beröring, så svarade hon, inte med protest, utan med en lätt böjning, precis som jag tänkt!! Men om jag fumlade lite med tyglarna, eller spände mig i sitsen, så kunde hon tänka: sak samma, jag går rakt fram jag!

Ju lättare och mjukare jag var i händer och skänklar, desto mer lyhörd var hon! Och jag blev ju så glad över en sån ridtur på plan! Mer mjukhet och samförstånd, mindre kamp och frustration! Det där att tålmodigt leka fram samarbetet, förståelsen, viljan... I Like!! (Även om jag ibland får kämpa rejält med mig själv för att få fram det tålamod som krävs.)

Och de där hästbilderna jag lovade ta, de finns nog i kameran, kommer nog i något skede. De är ju så gulliga (låter som en tonårsblogg... :D...).