Det var fridfullt att stå och se på fjordingen som halvslumrade i kvällssolen. På fotot fastnade inte bara kvällssolen utan också kvällsskuggan som lät sig fångas på fjordingens manke.
Det kan vara en väldigt liten detalj som ger en guldkant till den annars halvslumrande vardagslunken, som gör att man stannar upp och märker, oj, där nånstans skymtade jag visst det som kunde kallas ... frid? ... lycka? Det är bra om man hinner uppfatta den känslan, hålla kvar den en stund, konstatera att det finns såna stunder lite då och då, om man tar vara på dem.
De kan finnas i svampskogen också, när man ger sig tid att i lugn och ro rensa en liten goding och försiktigt lägga ner den i korgen, och i näsan känner man redan doften av smörstekt svamp...
Eller en morgon på väg till jobbet, när man kör förbi den där jättefina höstsprakande aspen, och tänker: jag måste söka reda på färger och penslar och måla lite höst...