Utnyttjade den första riktiga vårkvällen och gjorde "stallsjobb". Tog bort en hel del vinterpäls från en av de äldsta fjordingarna, växer det ut ny vinterpäls hela tiden när det aldrig tycks ta slut? :)
Sen tog jag ett kort "träningspass" på banan. Lite små enkla saker, träning på volter, träning av bakbenen, och så lite öppna här och där. Märkte att jag inte hade planerna tillräckligt klara, det blev lite mycket flum, men hästen fick röra på sig och frustade nöjt när det gick bra.
Jag borde jubla efter en sån kväll. Ändå är jag inte nöjd. Förstår att det är tidspressen som gör mig irriterad. Kvällen kom emot, det blev sent, mitt sällskap borde i säng för att orka till skolan, jag försökte hinna med mer än jag hann... Och så känns det halvdant...

Däremot är jag väldigt nöjd med trädgårdsjobbet tidigare på dan. Jag gjorde inte så mycket, bara kände på, och tittade runt, plockade lite här och där, körde bort några skottkärrlass med löv och skräp. Jag hade ingen tidspress, skulle bara inleda jobbet, så jag har en början. Och hann otroligt mycket mer än jag trott och ändå hann jag lyssna på fåglarna också och leka med katterna (köra dem runt i skottkärran)...

Tiden kan bli ens fiende om man inte ser upp...

Fast om jag riktigt tänker efter var det nog helt toppen med ridturen också, och hästkontakten före och efter också. När jag planerat avsluta ridningen så stannade jag mitt på banan, steg av och började leda hästen runt i skritt (dels eftersom jag inte var säker på att jag skrittat henne tillräckligt på slutet ... även om jag inte alls kört hårt med henne, men ändå). Just de här små stunderna bredvid hästen ger en möjlighet att iaktta den och försöka förstå dess "tankar" på ett helt annat sätt. I like! Det känns alltid så mysigt att leda hästen och den går lugnt och följsamt bredvid.