Var just ut till hagen och fyllde på vatten åt hästarna. Den stora killen herr Fjording tyckte att jag stänkte för mycket vatten när han skulle dricka samtidigt som jag fyllde på, så han behagade lyfta sin droppande mule över mig sådär lagom så att jag fick en del av hans stänk över mig... Lika för lika.

Manen på bilden härovan hör till lillkillen Fjording. Han borde få en första frisering nu, tror jag bestämt. Men det kan ju vara lättare sagt än gjort. Lite "rörligt" objekt, kan jag tänka mig :).

Alltid lika trevligt att hälsa på dem där i hagen.

För ett par dagar sen fick jag göra en ny bekantskap på ridbanan. Ja, jag har nog ett par gånger tidigare ridit på denna fru Fjording, men det är väldigt länge sen. Innan jag kände till akademisk ridning. Nu var det som en helt ny fjording för mig. Det råkade vara lillkillens mamma, och mot slutet stod han i hagen bredvid och ropade, så det blev en utmaning att hålla henne koncentrerad på vad jag ville. Men hon var ändå lyhörd och för det mesta mjuk i sina svar. Otroligt roligt och intressant med fjordingar! Som man säger nuförtiden: I LIKE!

En sur kompis och en kompis som håller reda på tiden...

Kunde inte motstå frestelsen att fota dem ihop. De är ju så lika!

Undrar om tids-citronens givare minns det långa besvärliga versrimmet som fanns nerplitat på paketkortet... ? Nåt om att vridmomentets längd påverkar det hörbara resultatets längd i motsvarande grad eller nåt annat invecklat... :). Den fungerar i alla fall fortfarande!

Kan vara bra att ha när man är tankspridd, sätter på en kokplatta med äppelbitar i kastrullen, och plötsligt får för sig att man ska hänga upp tvätt, starta datorn, ringa till grannen, läsa en Polluxbok, sticka lite på den bortglömda tröjan, städa i tidningslådan eller nåt...

En bra kompis alltså, fast den är sur :).

---

Stallstur igår också. Med två hästtjejer. Det blev lite fölhantering, lite ryktning, lite "njuta av höstvädret i hästhagen"... Sånt som är värdefullt, som inte kan köpas för pengar, det måste bara tas emot när det erbjuds. Carpe diem kallas det kanske, eller nåt liknande.

Jag borde söka fram mer hästbilder... det är ju ändå det som jag mest tänker på nu... jag menar, samtidigt som det blir alltmer hästligt i mitt sinne så blir det ju också alltmer höstligt ute, i trädgården osv... Inte så mycket att göra åt det. Fast visst är ringblommorna fina än. På sin trästege uppefter tegelväggen...

Men idag var jag på ridtur. Jag hade ju nackont igår, och tyckte allt var usligt. Idag efter ridturen och tillhörande ryktning märkte jag att jag inte längre var styv i nacken. Det ligger nog på lur, men värmen och uppmjukningen i samband med stallsbesöket gjorde gott. Mera sånt jobb så hålls kroppen iform!

Det här är fröken Eternell. Hon behagade hälsa på i trädgården i somras och försatte ett hörn i trädgården i ett rosa skimmer. Den skulle passa i mineden.blogspot.com :s rosa samling, kanske :). Av någon anledning tänker jag på mineden när jag ser den här bilden.
Jag minns att mamma hade eterneller också, förstod inte först alls varför hon ville ha dem, vad var så speciellt med dem? Men sen blev de ju till en bukett som höll hela vintern :). Visserligen samlade de damm också, men det är en annan sak.

Nu hade jag inte sått så mycket eterneller, och de borde ju då ha plockats i tid, när de var som störst. De slöt sig ju när det var mulet också. Men så var inte tanken att plocka in en dammsamlande bukett heller. Jag tyckte om att se dem där i deras hörn.

De är på väg genom "slussen", en liten bit skogsstig full av trädrötter och stenar, från en hage till en annan. När de är riktigt törstiga eller hungriga (efter hö) så är det knak och brak i skogen och man gör bäst i att hålla sig på sidan. Men för det mesta är det en lugn sävlig lunk, alla vet sin egen plats oberoende vem som går först. Ledaren vet att de första hötuggorna ändå är hennes, även om hon inte har bråttom genom skogen.
Att stå vid grinden och möta dem en och en är en härlig upplevelse. En del har tagit sikte på maten och går bara förbi. Någon annan stannar upp i grindhålet, hälsar, funderar, tigger en mjuk hälsning på halsen eller ett skönt kli under pannluggen.

För ett par dagar sedan fick jag akut "fjordingbrist". Jag måste hälsa på dem i hagen, när de nu råkade vara i närheten av grinden och inte långt borta mot skogsbrynet. Jag tog en liten kvist i ena handen som ett spö, ifall någon blev för närgången. En av fjordingarna, en brunblack valack, har en tendens att vara väldigt kärvänlig och närgången, men han minns inte alltid hur stora och tunga hovar han har, eller hur lätt han buffar undan en människa med sin hälsning... :). Då är det bra med ett spö i handen att visa honom avståndet med.

Lillkillen, en brunblack fjording på ca tre månader, kom fram för att hälsa. Sen ställde han sig lugnt intill mig och förväntade sig en ordentlig hälsning. Jag strök honom över pälsen överallt, öronen var ingen favoritkliplats, men i övrigt gick det bra att "låtsas visitera" honom. Det kändes bra att han godkände mig, och det kändes viktigt att ha en ordentlig kontakt. Jag hanterar ju honom inte annars, men man vet aldrig när det kommer till nytta att han känner mig. Samma gäller med de andra hästarna också. Helst skulle jag hälsa på dem i hagen varje dag.

Har fått ett par ridturer senaste vecka. I varmt höstkvällsväder. Toppen, helt enkelt. Fjordingdamen jag red blev nöjd, frustade flera gånger efter de koncentrerade travvolterna och komprimerade serpentinerna i skritt. Och galoppen på slutet var livlig och full fart framåt. Mera sådant och jag mår bättre... :).

Äpplen finns i massor, i pytsor och kassar, på diskbänken, i källaren, på köksborden, på marken under träden och lite kvar på träden.
Jag har för liten frys :).
Syltsocker är bra att ha.
Blandsaft är ett bra sätt att komprimera innehållet i frysen...
Zuccini och äpplen och syltsocker, blir det en bra kombination?
Nu gäller det att hitta nya idéer att komprimera... och konservera...

Under gårdsbjörkarna är det full höst. Guldet har singlat ner. Och mer är på kommande.
Men gräsmattan är i övrigt grön och fin, bra för Stampe :).
Stenpartiet har jag börjat forma om. Hittade fina stenar från skogsbrynet, dit de kastats från åkern under årens vårbruk. Komposten levererade mörk fin jord, som stått i vila nu ett par år... och mognat färdigt. Tror jag. Men idag är det regndimma i luften, så stenpartiet får vänta på färdigställandet. Kanske man kunde ta en tur till en trädgårdsbutik och hitta ett par perenner för halva priset... Hösten är vacker.

En rosa näva i stenpartiets mitt. Äntligen verkar den ha anpassat sig till den knapra miljön, och visar sina vackar blommor invid det djupblåa fågelbadet. Det här togs tidigt i somras, nu är bladen vackert höstfärgade. Den borde skötas om lite, tror jag. Lite mera skyddande stenar runtom, mera jord...

... och så en "skyddsmur" mot vildsmultronen bredvid, som så gärna vill hälsa på. De borde också tas om hand lite. Stenpartiet kunde göras större på deras sida, så de får plats att ge mera skörd nästa sommar. De har glatt mig i sommar, inte med litervist med bär, men med ett större eller mindre bär då och då, i munnen, i handflatan, kanske några i botten på en kaffekopp...

Hösten är här. Skönt. Äpplena är här. Gott. Frysen är full. Hoppsan. Inventering nödvändig. Vad finns i botten?

Sandsoppar har hittat till stekpannan. Några gånger. Det rätta "knastret-knarret" när man tuggar de saftiga bitarna. Hörde på en svampkurs att de är järnrika. Precis vad jag behöver!

Pepparriska har också hittat till stekpannan och till frysen. Små spikar. Att överraska sig själv med i vinter.

I höstträdgården har perenner delats på. Vissa har fått en ny plats, med förhoppningsvis bättre tillväxt. På en marknad i grannbyn hittade jag Crimson Pirate. En mörkröd daglilja. Den ska jag hoppeligen få njuta av bredvid min vanliga gula daglilja, nästa år!

Ett höstfynd kan vara en daglilja, en Karl Johan -svamp, en sent blommande pensé, ett vackert höstlöv med klara fina regndroppar på. Eller en skön tröja på ett loppis.

Nu väntar höstvädret utanför!!