Fjording över hinder... Men det är inte jag som rider, och bilden är kanske fem år gammal.
Men fjordingen är lika framåt nu som då, och skulle gärna köra en hel hoppbana, om omständigheterna annars skulle vara gynnsamma.

Fick förmånen att ta ett litet barbackaträningspass på ridbanan idag. Det hade jag länge önskat mig och hoppats på (behöver verkligen öva upp balans och avslappning på hästryggen, och jag vet precis vilken fjording som passar bäst till det), men trodde nog inte riktigt att det skulle passa in i tidsschemat för alla parter...

Men idag i den varma eftermiddagssolen hämtade jag henne ur hagen och plockade fram ryktgrejor. Eftersom ridbanan var upptagen av andra ekipage så fick jag börja med en ordentlig ryktning i stället. Tyckte också att det kunde passa med en putsning av manen, så jag klippte till. Tänkte ge upp halvvägs, då jag gjorde ett par onödiga hack som jag sen måste försöka jämna ut... men till slut var jag någotsånär nöjd. Lagom tills det blev mer rum på ridplanen.

Kände mig genast förvånansvärt hemma och lugn på fjordingens breda rygg. Helt annorlunda än tidigare. Jag njöt verkligen nu till max. Och upplever fortfarande att det har varit en lyx-stund vid ridbanan idag. Kanske det varma vädret gjorde sitt till, dels för att jag inte behövde ha så tjockt med kläder på som jag hade senast jag red barbacka, det var visst snö på banan då...

Och fjordingen var mjuk, följsam, lätt att böja även på lång tygel (mer med sitsen och skänkeln faktiskt), och så fort jag tog ett litet fastare tag om tyglarna så "frågade" hon: ska vi trava? Och ja, vi tog några rundor på det mjuka men kanske också lite jobbiga underlaget i hennes typsika lunkande trav. Sen frustade hon ordentligt som om hon sa: Aah, det där kändes bra, att få sträcka ut på torr och fin mark!

Jag vågar tro att hon njöt lite extra av kvällshöet efteråt, liksom jag njuter lite extra av att tänka tillbaka på ridstunden. Är det fortfarande någon som tvivlar på att jag anser att hästar och ridning är ypperlig terapi?! :)