En gråblack 17-årig fjording helt utan femtiårskris fick en ryttare med hrrm, hrrm... och skulle trava lugnt över ett par bommar och ett pyttelitet krysshinder. Sådär i förbifarten, liksom de andra fjordingarna på lektionen gjort, med betydligt yngre ryttare. Det var ju ingen hopplektion direkt.

Gråblacken saknade alltså kriskänningar och tog ett ordentligt hopp över det pyttelilla hindret, bara för att visa att man behöver inte alltid låtsas om att man har krämpor lite här och där, ibland kan man ändå ta ett litet extra glädjeskutt, bara för att det är kul...
Ryttaren kände glädjen och smittades en aning. (Även om man ändå måste lyssna ifall kroppen sänder varningssignaler... Man ska ju inte vara dumdristig heller.)

Kul med hoppglädje!
Det finns hopp efter femti... :)...

Den äldsta fjordingdamen satte alla fyra hovarna i marken och stod som fastvuxen. Skulle hon behöva jobba? Hade jag inte sett hur hon hade fjordingkapplöpning med 5-åringen för bara ett par minuter sen? Jo, jag hade sett, och hört dundrandet från åtta hovar mot mjuk höstbetesmark. Och glatt mig åt den tydliga spralligheten oberoende ålder :).

Okej då, om andra också får jobba så kommer jag väl. Tänkte hon, tog en lov via vattenkaret, bara för att minnas att hon alldeles nyss druckit sig otörstig, och så kom hon villigt med fram till stallet. Sen gladde hon mig igen med sin arbetsiver och sina lystrande öron. Tur för mig att hon mindes vem hon hade på ryggen när hon galopperade iväg på långsidan och äntligen fick sträcka ut. Glädjen gick inte att ta miste på, men hon lät inte galoppsprången bli alltför ystra, så jag behövde inte vara rädd.

Hon hade en mjukare dag idag. Var det den plötsligt varma solen efter allt regnande? Eller var det galoppen med ungtjejen strax innan? Nåt gjorde i alla fall att hon jobbade mera, på ett annat sätt idag. Jag skulle ju gärna tro att jag satt rättare... att min sits inte hindrade henne lika mycket... att jag också var mjukare än vanligt med hjälperna... och på så sätt gav henne rörelseutrymme på ett annat sätt...

Jag hade rensat ogräs ganska intensivt ett par timmar igår och en timme idag och tänkte för mig själv att om jag skulle ta en tur på ridplanen nu så skulle jag vara så mörbultad att jag säkert inte skulle kunna hindra hästen så mycket i dess arbete. Men var det så?

Ryttaren behöver hur som helst, helt klart, mera motion och stretchning för att kunna vara följsam i arbetet med hästen...

Terapi alltså idag, i solen, vid stallet och med hästarna.

Första frostnatten. Klarblå hösthimmel. Rimfrost överallt. Men min atlas har fortfarande knoppar att öppna, och dagen blir vacker och relativt varm, så... Men en hel del andra växter börjar säga tack för i sommar. Den djupblåa pensén som jag tagit frön av varje sommar och sått på nytt klarar nog några frostnätter till, den har en så varm färg, trots det blåa. Och flera av de små sensommarsådda penséplantorna har knoppar så jag hoppas på en lite utdragen höst så de hinner...

När man får börja söka fram handskar (för kylans skull) och en extra tröja innanför jackan så är det nog höst på riktigt. Mitt hobbyrum blir mera inomhusrum på kvällarna nu. Det blir ju så fort mörkt ute. Igår kväll blev det fortsatt virkande på min "väska av stövelskaft". Har lovat så många att visa upp den sen, så jag borde få den klar innan jag får nästa "fenomenala" ide att sy, virka, sticka eller knåpa :). Man borde smida medan järnet är varmt...

Men dagtid, speciellt idag med strålande solsken och glittrande höstlöv, så kan nog hobbyrummet passa utomhus, antagligen delvis vid stallet... Då existerar inga virkningar, stickningar, eller ens smärtor i rygg och muskler... :) då glömmer man det mesta, när man står bredvid en fyrfoting som ska tas hand om...

Markus Holsts ridhandbok på nätet, artiklar i Hästfocus, tankar från tidningen Tunne Hevonen (=känn din häst), Kyra Kyrklunds spalt i Hippos och diskussioner och tankar bytta med andra ryttare och framför allt med en ridinstruktör i närheten med samma intresse (=mjukt samarbete ger mer resultat, att ge hästen tid att lära sig ger snabbare resultat, "långsamt är snabbare"). Där är väl mina inspirationskällor i korthet, plus diverse googlande på olika uttryck och olika omtalade hästmänniskor (Pignon, Oliveira, Branderup osv...).

Eftersom jag för tillfället inte tar regelbundna ridlektioner. Dessutom är jag osäker om jag i närheten skulle hitta en ridskola som följer liknande principer... Men ett litet deltagande i en kurs i akademisk ridkonst ger alltid nåt nytt, oberoende om man själv sitter till häst eller om man bara tittar på och deltar i teorin. Sen får man följa känslan, sin egen kropp, hästen man för tillfället rider på. Det ska kännas bra, så otvunget som möjligt, utan att hästen får göra vad som helst. Att hitta samarbetet.
Så att båda är nöjda, och frustar :), efteråt.

Fjordingkapplöpning. Från betet in till rasthagen. Sommarens föl håller sig bland de främsta :). (Nu är ju skärpan urdålig och dessutom paintshopade jag bilden till att likna lite mer en oljemålning, men bara lite, så några skarpa hårstrån och gnistrande glimtar i ögonvrårna hittar ni inte här.) Det är hög tid att sätta in en fjordingbild igen.

Idag när jag körde förbi hagen, stod hälften av hästarna i rasthagen och andra hälften på andra sidan staketet ute på betessidan, fölen stod nästan näsa mot näsa men med staketet emellan. Det var troligen helt ok, flocken kunde bara inte som helhet bestämma sig om de skulle vara i rasthagen eller på betet... Jag borde nog ta med kameran igen och få lite fler bilder...

Häromdagen fick jag chansen att för en halvtimme rida en färdigt uppvärmd fjording. Jag behövde inte fundera på en lugn start alltså, men jag koncentrerade mig några minuter på att hitta kontakten med henne, lyssnar hon? vet hon vad jag menar? vilket humör är hon på? Sen lät jag henne springa av sig lite extra. Eftersom det inte fanns någon annan på banan behövde jag inte heller ta hänsyn till någon annan. Fjordingdamen, med sina 18 (?) år på nacken, frustade och satte i en högre växel när hon märkte att det var fritt fram. Jag njöt, men måste ett par gånger stryka henne över halsen och säga "du hittar väl inte på nåt bus?". Toppenstund! Och sen när jag borstat av henne, fick hon stå och torka i kvällssolen medan jag friserade hennes man. Oj, vad jag njöt!

Höstbukett, porslinskanna, sten, träskopa.
Jag är inte den som brukar plocka in blommor på hösten och njuta av dem inomhus. Jag föredrar att njuta av dem där ute. Men nu råkade gullbollen bli så lång, och eftersom den står under takkanten så händer det sig att ett skyfall får den att böja sig så djupt att den inte längre orkar stå rakt. Så jag plockade några till farstun. Men det såg lite tomt ut. Nåja, sak samma, jag for ut igen och rensade bort lite onödigt i blomrundeln. Och voila! hade jag lite rödklöverplantor (med rötter) som mycket väl passade i porslinskannan som utfyllnad, innan de hamnar på komposten eller nåt.
Stenen minns jag inte längre varifrån den kommit. Men det kunde gå att måla på den.
Träskopan är nog något så trendigt som ett loppisfynd. :)
Vet inte vad jag skulle vilja använda den till. Så den får finnas där i farstun som en lite robust prydnad.