Jag har i alla tider haft väldigt stor respekt för hästar. De är ju så stora och starka djur, man känner sig själv så liten bredvid. Ändå kan jag inte hålla mig från stallet. Det är sån terapi att umgås med hästar!
Idag tog jag en ridtur på bana med olika fjordingar. Jag fick testa tre olika fjordingnaturer med olika förmågor.
Den ena var lugn och trygg och väldigt lyhörd. En klar favorit, tänkte jag.
Den andra fjordingen testade mig mer från början, jag behövde vara tydligare, och det krävdes övertalningsförmåga från min sida. Det hade jag inte idag, märkte jag, man har sina sämre dagar. Ändå gillade jag hennes egenvilja, trots att jag fick jobba mer.
Till sist stod en välskolad äldre fjordingdam i tur. Hon var också lyhörd och väldigt känslig för viktfördelningen. Jag märkte att jag borde träna mer själv, på balans och kroppskontroll, för att kunna undvika tvetydiga hjälper vid ridningen. Hon lyssnade, lydde, gjorde allt rätt. Du säger och jag gör, sa hon, men säg det tydligt, är du snäll, och inte så råddigt.
Till sist satt jag av och ledde henne några varv runt banan, i volter och med halter och tempoväxlingar i skritt. Hon lyssnade fortsättningsvis på mig, stannade så fort jag tänkte att jag stannar. Hon ökade skritten redan vid mitt första längre steg. Man kan väl inte annat än gilla en så lyhörd fjording!

Tre favoriter. Just idag när jag inte hade en bra dag. När jag kämpade med mina gamla rädslor. Så fort jag satt av ville jag sitta upp i sadeln igen. Terapi, trots en dålig dag... Hästterapi. Ridterapi.