Eller hur nu texten var...
Ja, det är minusgrader redan i kväll, så det blir nog att köra försiktigt i morgon.
Det här inlägget handlar om surrogat.
Inte det surrogat jag skrev om här (klick) alltså, det var ju kaffesurrogat, men här handlar det om ett annat surrogat.
Jag behöver surrogat att ta till när jag inte kan åka till stallet och pyssla med hästar, som jag ju helst gör minst två tre gånger i veckan.
Surrogatet behövs också för att jag inte kan (läs: vågar) åka på de där långa terrängturerna med härliga galoppsträckor och trav på mjuka skogsvägar.
Man måste kanske tänka på åldern lite också.
Okej, åldern är inget hinder, jag vet, jag har också läst om Ulla Håkansson som är 80 år (kan man läsa om här, om länken fungerar) och fortsätter köra sina dressyrpass som hon alltid gjort, som har otaliga mästerskap på hyllan och som inte har en tanke på att sluta "hålla igång", som hon säger.
Men som hon också säger i intervjun i länken så måste man se till att hålla igång, hon stretchar varje morgon, hon tränar stavgång, judo (lär sig fallteknik) och så rider då förstås. Hon gav rådet att inte sitta framför datorn, utan ut och jogga.
Och det är ju kroppen som gör mig osäker.
Balansen är rätt viktig (både tinnitus och sämre syn gör att man lätt känner sig vinglig).
Och så muskelstyrkan som inte direkt blir bättre av att sitta här och knappa... Och så är det så olika från dag till dag hur man känner sig.
Nä, vad blev det här nu för gnälligt inlägg??? Stoppa pressarna...:)!
Alltså surrogatet jag tar till när jag inte tycker jag kan ta en tur till stallet, är t.ex. ett nytt handarbetsprojekt, nåt litet målarprojekt, att skriva nån liten story, eller att sy om nåt gammalt klädesplagg, eller rent av, om jag är riktigt ledsen, så kan jag klippa sönder nåt klädesplagg och försöka virka/sticka nåt av de klippta trasorna i stället... Vad som helst, bara jag bibehåller en bråkdel av mitt humör och kan fortsätta tills jag verkligen har möjlighet att åka till stallet och klia en hästman.
Surrogat klarar jag mig inte utan, det gör att jag överlever än en gång...
Det kan till och med vara så lyckat att surrogatet, vad det sen är, får perspektiven på rätt plats, tankarna lugnar ner sig och mitt i allt har jag i förbifarten också städat ett hörn av huset som jag länge haft i tankarna men aldrig haft humör till att ta hand om.
Surrogatet är som plan B.
När det man tänkt sig inte blir av, så kan man sjunka ihop och bli helt deppad, eller så tar man tag i plan B, som ju inte är lika bra, inte lika "läkande", men som kanske får en att överleva ännu en gråtrist höstdag. Mitt i allt kommer man till och med på bättre tankar tack vare plan B och så hittar man en ny plan A att sikta på.
Önskar er trevliga höstdagar, lyckosamma plan A -dagar, och trevliga plan B - möjligheter...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar