Men sen när de kommer in...
... så ryker de båda killarna ihop så pälstussarna flyger och jag måste gå emellan eftersom det är så hemskt att lyssna när en gnäller över att den andra har örat mellan tänderna eller vad de nu håller på med.
De kan inte vara sams. Och är de sams nån sekund så är det alltid någon av dem som retar upp den andra genom att t.ex. gå så snävt förbi och vifta med svansen i den andres face eller på annat sätt retas och så är det slagsmål igen.
En liten stund kan de vara lugna, när båda, tillsammans med de två kattdamerna, sitter och försöker övertala mig att ge dem mat. Deras blickar är så bedjande så en cockerspaniel skulle bli avundsjuk, deras små gnälliga jamanden är så ynkliga och talar om för mig hur fruktansvärt länge sen de har sett till nån slags mat överhuvudtaget.
Jag förstår inte varför de ska ha så mycket mat?
Eller är det mest luft i maten nuförtiden?
Mina försök att hålla dem i nån sorts förnuftig diet gör dem galna.
När jag lyfter ut dem på kvällen försöker jag ibland tänka efter, har den blivit tyngre eller lättare än förr? Får de för mycket eller för lite mat?
Nu har jag åtminstone fått i dem alla fyra höstens dos av maskmedicin så då kan de åtminstone inte skylla på det för att få mer mat...
Det är höst hörni, och första snön singlade ner, det är ruggigt och de fina höstfärgerna börjar småningom bli mera mot brunt och grått.
Det betyder bara en sak, årstiderna kommer och går som de ska :).
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar