Den söta rosenrot-släktingen..

... är jag så glad åt!
Och att den har fått fyra stammar i år!
Visst har det tagit många år för den att anpassa sig till stället och hitta ett sätt att överleva, men jag tycker det är helt okej att sånt tar tid!
Lite tråkigt att den blommar så ytterst kort tid bara...
Sen är den bara torr och försvinner helt bland sensommarens frodighet.
Men just nu njuter jag av den :)!

Liten utmaning är det att komma ihåg den även om den inte syns, så jag inte rör om för mycket just på det stället. Därför har jag satt dit nya videpinnar i år. Tre-fyra-fem stycken trycks ner runt om och så flätar man ihop pinnarna (de är ju färska så de är rejält mjuka och roliga att fläta) upptill så de hålls.
Nu märker jag när jag ser på bilderna att jag nog får fixa lite längre pinnar nästa år eftersom blomstammarna tycks bli rätt långa fast de ser små ut i början.

Ha det bra! Och kolla in sommardetaljerna runtom där du är, just nu ser man många såna blommor som aldrig mer i sommar kommer att blomma! Det gäller att carpe diem :).
Tur att det finns olika blommor så man alltid har nåt att se på, ända tills första snön kommer, fast dit är det väl ändå ett bra tag ;)!