Omständigheterna i form av att en myrkoloni som tydligen älskar fjädernejlikor har byggt sin stack precis där nejlikan har sina rötter. Snart ser det ut som om nejlikan är en edelweiss på toppen av ett berg.
Fåse hur länge nejlikan orkar. Vet inte hur jag ska hantera det där med myrorna...
Men annars så mår jag väl bra :).
Närmast granne med fjädernejlikan är de vilda smultronen som ger en så fin plocka-handen-full-skörd i år igen. Jag blir så glad varje gång jag får plocka ett rött smultron från egen gräsmatta, bara några meter från köksfönstret! Och så tänker jag på skogsbacken där jag tog den första plantan, den skogsbacken finns inte mera, alltså skogen är borta...Och så tänker jag på de gamla människor som just på den backen odlat sin potatis för många tiotals år sen...
---
Häromdan fick jag helt apropå ta mig en liten träningsrunda på en favoritfjording. Men den här gången hade jag inte så mycket böjningar och volter i tankarna. Visst behövde jag först mjuka upp henne lite i skritt och sen i trav också, med lite böjningar åt båda hållen så hon skulle kännas mera följsam. Men sen lät jag henne bara springa det hon frågade efter. Vi travade i motvind (flugorna och bromsarna blev på efterkälken och fjordingen njöt helt klart) och så kom en större vindpust och den gamla fjordingdamen slängde med huvudet och frågade: ska jag sätta ännu mera fart? Jag svarade, javisst, bara du inte sparkar bakut i glädjen för då flyger jag av! Och så galopperade vi iväg bort från alla bitande och irriterande flygfän. Hennes glädje smittade av sig, och sen var vi båda rätt nöjda, tror jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar