Med grimman i handen gick jag i det knähöga gräset på hästarnas bete, pratade med hästen jag skulle hämta, hon tittade först upp under sin vita lugg, men sen fortsatte hon äta. Jag fortsatte prata i samma lugna takt, och undrade om hon tänkte protestera när jag kom närmare, eller skulle hon kanske rusa iväg till alla de andra som stod långt borta utom synhåll. Men hon stod stilla och när jag räckte fram grimman var det som om hon sa: varför den grimman? okej, jag kommer väl då. Sakta gick vi längs den stig som hästarna trampat upp på sin väg från rasthagen till de grönaste delarna av beteshagen. Hon hade ingen brådska. Jag fick varmt av promenaden (och lite spänning) och tänkte att hon säkert behöver dricka innan ridpasset. Jag tog vägen förbi vattenbaljorna så hon skulle få säga till om hon vill dricka. Visst, ett par rejäla klunkar smakade riktigt bra. Ett par timmar senare fick hon återvända till sin flock. Och jag fick åter lagra minnet av en lyxkväll vid stallet. Terapi. Strax innan midsommar.