Alltså, om nån blivit orolig för katten i förra inlägget...

Han kom igen. Lika sjuk, trött och icke-hungrig. Och vrålade då och då av magont.
Jag fick i honom lite mer paraffin, men väldigt lite, och han verkade ha stora problem.

Sent en lördageftermiddag, när han åter dök upp och såg lika sjuk ut, ringde jag närmaste veterinär. Hon var förstås inte hemma, rätt så långt borta. Men när jag beskrivit det hela, och förklarat att vi förra gången var till henne och hon "paraffinerade" den nedsövda katten, så sa hon att hon kan ringa till bya-apoteket och kolla om de har laxeringsmedel i lager. Efter en lite stund ringde hon upp och hade då sagt till bya-apoteket, som fanns på en bensinstation, att jag skulle hämta medicin. Per telefon informerade hon mig på sin knaggliga svenska hur jag skulle gå till väga...

På bensinstationen tittade de lite underligt på mig, ja, ska du ha det här i en katt så lycka till!

Det var dels laxeringsmedel via munnen, med spruta, en liten dos om dagen. Men också engångsdoser i andra ändan, en per dag, och så mycket vätska som jag får i honom.

Jag har ju inte "matat" nåt djur med spruta förr så jag försäkrade mig om att jag var ensam i huset innan jag började. Det var lite klottig, men konstigt nog gick det. Det verkar som om katten förstod att det var viktigt.

Efter tre dagars behandling - varje gång katten kom hem och gav sig till känna - så är det plötsligt en sgs frisk katt som springer in när man öppnar dörren, in i köket och undrar om han inte ska få nån godbit. Oj, vad glad man blir då! Vi har klarat ännu en pärs! Och jag har lärt mig lite mer igen...

Saknar den här Buffen enormt!

Eftersom vi har en liten minikatt som galopperar runt på köksgolvet så har den här stora Skurken tagit semester. Han tycker att han borde få vara enda herremannen bland kattfolket i huset.

Visst brukar han vara borta ett par tre dagar i sträck några gånger i året, men varje gång är jag sååå orolig att han ledsnat, att han råkat ut för nån björn, nån jakthund, nån räv, nån fyrhjuling som inte hunnit väja... Och jag går och ropar ute på gården, så ifall han gömmer sig nånstans i grannskapet så ska han höra att han är saknad... Löjligt kanske, men det är nu bara så.

Hoppas han dyker upp snart.

Den blomstertid nu kommer, och snabbt gick det.

En dag med över 25 graders värme, fukt, och så ett rejält åskväder på. 
Se, så har man plötsligt en gräsmatta som täcker alla löv och kvistar som man inte "hunnit" räfsa bort.
Och när man nu ska försöka få bort kvistarna så är de inväxta så man får slita och dra för att få bort dem. De är ju inte heller trevliga att få i fötterna när man går på gräsmattan...

Och det ogräs man skulle ha dragit upp innan den helt tog överhand, så det... har... växt... rejält...

Nuförtiden tycks det bli så varje vår... vet nog inte vad det beror på :).

Men vackert är det där ute. Annat kan man inte säga.

Ett mer eller mindre abstrakt hobbyrum?
Vad menas månne med rubriken? Och varför har jag ändrat namnet?

Jo, dels finns det ju trädgården med högst konkreta ogräs och blommor.
Och högst konkreta hästar i stallet, och handarbeten i hyllan.
Dessutom en massa väldigt konkreta förvaringslådor och -påsar med "hantverksmaterial".

Men i huvudet finns dessutom de hittills abstrakta idéerna, tankarna och planerna på allt man kunde göra i sitt hobbyrum. Och ibland känns hobbyrummet mycket mer abstrakt än konkret. Man hinner liksom inte med, det kommer en massa annat emellan, som bara inte kan vänta...

Det gäller att inte tappa fokus då. Att inte drunkna i allt måste. Att "fånga dagen", de där små stunderna då man hinner ett par räta och aviga, eller ett korsord, eller plocka upp en solrosplanta under fågelbrädet. Nästan medan man hänger upp tvätt, kokar potatis, eller nåt annat.
Ett  par minuter med en pensel i handen kan göra att man orkar resten av dagen. Och det är ju nog inte penseln som gör underverket, utan det att man stannar upp och hinner höra "livets röst" om man kan säga så...

Det har hänt sig att ett problem man grubblat på, vägt för och emot, rätt länge, helt plötsligt har löst sig, man har kommit överens med sig själv hur man ska göra... när man tagit handarbetet i handen och klirrat med stickorna en stund...

En kattunge modell 2006, är numera stor frass hos grannen en bit bort.

Nu har vi en lika liten kattunge, modell skärtorsdag 2014, som just nu ligger och sussar i en låda i hörnet av köket. Han var uppe och sprang hela morgonen, klättrade på en kasserad besticklåda (rolig att bita i när tänderna kliar), galopperade tvärs över hela köksgolvet, gjorde en tvärsväng och backade sen i låtsasrädsla för nåt pappersprassel. Sånt blir man trött av.

 

Hittade tre små penséplantor idag, när jag rensade en liten ruta där jag planterade vildsmultron ifjol höstas. Jag blev så glad att se de små kännspaka bladen. Måste bara plocka upp dem och plantera dem i varsin liten kruka i lilla växthuset, så de får bli stora och fina :). Sånt trivs jag med just den här tiden på året, när andra rensar rejält i bänkarna, slänger allt extra och gör rum för stora fina plantor. Då vill jag plocka upp en liten förirrad blomunge och ge den en chans att visa hur den ser ut när den blir stor :).

Nåja, det om det, bilden är i alla fall från google. Mina plantor hade bara en antydning till knopp ännu...

Våren jobbar för fullt.

Fixade morotslandet igår, tänkte passa på före dagens utlovade regn.
Tyckte det kändes kyligt när jag lade på fiberduken efter utfört värv, månne det blir för kallt för fröna?
Inatt fixade naturen ett tio centimeters vitt snötäcke över hela härligheten!
Visst blev det vackert... men det var kanske inte tänkt så... precis...
Fåse hur den här våren blir!

mvh. Idegumman

Stora tassar var det här. Men den nyaste medlemmen i kattfamiljen har "normala" tassar. Men är gullig ändå :). På skärtorsdagen kom han, jag tror det är en han, och hans leopardmönstrade rygg gav honom namnet Roar... :).

I övrigt så går jag på sparlåga. Av en massa olika orsaker. Eller så bara en... Hur som helst är det tyst här. Har absolut inget humör till nåt extra. Överlever just och just. Och då finns inte heller någon orsak att lägga ner den energi som inte finns på att försökaskriva nåt. Vet inte hur länge. Men tillsvidare. Bara så ni vet! :)

Sötnos!! :)

Idag är jag också trött. Månadsskiftesstress på arbetet hela veckan, och intensiva kvällar...
Det var så att den yngre hästtjejen i familjen hade anmält sig till sin första klubbtävling i hoppning denna lördag. Och då skulle det ju tränas också. Så det blev att köra till träning på torsdagskvällen, till normal ridlektion på fredagskvällen och så var det själva tävlingen då igår lördag. Men det har ju med hästar att göra, så ok...

På torsdagskvällen blev det lite extra stallsjobb också, eftersom träningen var rätt sent och det blev dags för kvällsutfodringen efteråt. Eftersom vi dröjde kvar och putsade diverse ryktgrejor och benskydd, så fick vi i uppdrag att dela ut kraftfodret i ridskolehästarnas stall. Och vilken oro det blev i stallet först när hästarna hörde att vi började skramla med matpytsorna! Men sen när alla nio (?) hästarna fått sin "sörja" så var det ett förunderligt lugn, och man hörde bara ett ivrigt mumsande. Godnatt på er!

På fredagkvällen medan jag väntade på att familjens yngre hästtjej skulle bli klar med sin häst efter ridlektionen, så ryktade jag "min vita prins" och frågade hur han hade det. Han hade varit lite halt några dagar, förmodligen stigit snett på den ojämna frusna marken i hagen i något skede. Men det var inte desto värre, så han klarade nog att vara med på hopptävlingen också.

Sen var det då tävlingsdagen, lördagen, med ett förunderligt vårväder med klarblå himmel och varmt solsken! Helt underbart väder för utevaro! Vi anlände till stallet ca två timmar före tävlingsstarten, bara så vi skulle hinna njuta maximalt av dagen...

Framför stallet hade det samlats en jättestor vattenpöl, så stallsfolket riggade upp en vattenpump och slangar, och efter ca en halvtimme syntes resultatet. Vartefter vattnet pumpades bort kom det fram en hel del hö som blåst omkring mellan stallsbyggnaderna i de senaste dagarnas busiga väder. Jag passade på att fixa upp gårdsplanen lite innan tävlingsdeltagarna skulle komma. Det blev en del att kärra iväg till gödselstacken.


Stallsgången skulle också sopas lite ordentligare. Det kom ju en del deltagare utifrån också, så stallet skulle vara representativt. Sånt småjobb är riktigt roligt. Dessutom höll de ansvariga på att rigga upp musiken på stallsområdet, så det var riktigt trevlig arbetsmiljö.

Sen var det tävlingen då. Alla var på bra humör, antagligen pga vädret. Hästarna var lite extra busiga, men tack och lov så hände inga allvarligare olyckor. Några ryttare trillade av och det blev en hel del sprittande språng extra på banan och utanför, men de flesta tror jag nog var nöjda i alla fall. Solen hjälpte till.

Men idag, som sagt, så är jag trött, till max. Gårdagens ca sju timmar ute tar ut sitt...
Kanske man borde fara till stallet för att pigga upp sig :)...

Två dagar i rad pratat med fjordingar. Trivdes!

Den här herremannen tyckte han hade bättre koll på både grimskaft, spö och handskar än vad jag hade. Så han försökte ta sakerna i sin egen mun :).
Han har barnasinnet kvar, verkar det som...

En annan fjording fick lite motion från marken, med volter och böjningar och små tempoväxlingar. Jag tyckte det passade bättre än med mig på ryggen eftersom underlaget var fruset och ställvis ojämnt. Men oj, vad jag njöt av stunden i alla fall! Och så fick vi ju motion båda två!

Ryktningen gav vårkänslor i form av massor av päls på kläder, i näsa och mun och runt fötterna :)!

 

Något i hästväg... (bilden från google).
Äntligen, kan jag verkligen säga...
Rätt så länge sen sist jag pratade med "min vita springare" nu. Det har skjutits upp gång på gång. Men nu är det inbokat på måndagkväll.
Ja, alltså, jag har inte bokat in träff med honom, men jag antar han står i sin box som vanligt och tittar nyfiket på vem som pratar med honom... och då ska jag kolla om han behöver några extra rykttag för att få bort de hårtussar som börjar lossna av hans härliga silkeslena vinterpäls... de mindre hästtjejerna är inte lika envisa som jag att putsa med piggborsten.

Men, nej, det var inte heller det jag tänkte på i första hand när jag pratade om något i hästväg.
Jag har lyckats boka in mig på en hästkurs, en hästviskarkurs, kunde man nästan säga...
Fåse vad jag tycker om den då. Har länge tänkt mig nåt dylikt, men aldrig kommit till skott, så att säga.

Det är nästan en månad tills. Så jag hinner fundera på saken, så att säga :).

Men något i hästväg behövs verkligen!

Mattan ut i snön och sen skaka, skaka, skaka tills man får mjölksyra i armarna :).

Tänkte bara förklara vad jag menade när jag för länge sen publicerade den här hafsiga bilden av nåt vitt och nåt som dansar i det vita :).

 

Nu  när jag jämför bilderna inser jag att teckningen egentligen är mera talande och levande :). Kan det bero på att det är väldigt svårt att damma en fyra meters matta i snön och samtidigt hålla i nån slags kamera med andra handen :D!

Fast igår var det inte så lämpligt att skaka mattor i snön... det var blött, blött, blött...

Då får man göra annat då...

I Mitthobbyrum saknas det hästar just nu. Hästbrist har jag skrivit om förr. Men eftersom jag inte ser alternativet "egen häst" som nån vettig lösning, så får jag fortsätta fundera på andra lösningar på "problemet".
Och eftersom jag är en sån som lätt ger upp plan A och tar till plan B, så försöker jag hitta andra sätt att överleva vardagen. Plan B i det här fallet kan vara ett lite udda handarbete, porslinsmålandet, eller att ... skriva ett långt brev till en vän och överraska med något så gammalmodigt :)!

Ikväll när en yngre familjemedlem ska på ridlektion får jag åtminstone chansen att se och röra vid en häst. Alltid något. Men det är lite som att läsa hästbloggar eller hästtidningar när man har akut hästbrist, man blir nästan ledsen efteråt. Saknar!

Päron eller pääron?
Det hänger istappar ovanför garaget, det betyder att våren närmar sig.
Och det blir dags att tänka på jord och frön och sånt.

Var in på den intressanta bloggen levmerpåmindre och såg att de börjat lusläsa frökataloger... Hmm... antagligen är jag för sent ute i år igen, för sent att vara ute i god tid :).

Men hela vintern hittills (och antagligen ända fram till våren) har jag glatt mig så där enkelt åt att kunna gå ner i min källare och plocka lite potatis, mindre till "trinnpärona" eller större till potatismosande. Det är en vardagslyx, tycker jag! Så enkelt som det är!

Och på tal om frökataloger, bara jag börjar röra i ett par gamla påsar av fjolårs, fjolfjolårs eller så, fröer så börjar det nog säkert klia i fingrarna att planera åtminstone lite lite grann.

Våren kommer nog i år också, tror jag!

Restgarn! Passar i Mitthobbyrum!
Måste bara visa ett par bilder, pärmbilden och insidan av pärmbilden, från en helt otroligt glad finsk bok som jag råkade se i biblioteket för nån dag sen.

Det är fråga om en färgglad bok med en massa brokiga och udda, men också traditionella, tips och mönster på vad man kan göra med restgarn. Dels restnystan. Men också de restgarn som författaren samlat i en burk när hon efter t.ex. mormorsrutorsvirkning fäst alla trådar och klippt av ändarna. Då hittar hon på nåt av dem. Bara för att de är så vackra! Eller så får de stå i en stor genomskinlig glasburk och glädja omgivningen en tid, tills nån tar itu med dem :)!

Författaren heter Sanna Vatanen och boken Neulo virkkaa kirjo jämälangasta! 

Den kom ut på WSOY redan 2010. Har ni ett par minuter tid över i närheten av ett bibliotek kan ni kanske lyckas få tag på den och bläddra en stund och förundras :).

Det som gjorde mig så lycklig var förordet:

Garnstumpar som omsorgsfullt räddats i en fryspåse.Små och dammiga garn"tollor". En förunderligt omfattande samling restgarnnystan från tidigare handarbeten. Reagarn som köpts för tiotals år sen för en struntsumma. En så otroligt vacker garn"härva", så ingen ens har velat öppna den, men som man gång på gång tar i handen och säger "åååhh!". Tre helt olika och med varandra helt opassande garnnystan som köpts i utlandet i trots mot ett strängt förbud mot ytterligare garninköp. Tröjgarn som redan en gång stickats, rivits upp, tvättats och på nytt nystats upp - eller kanske två gånger, men det erkänner man inte för nån annan än sig själv. En vante som blivit kvar från mormors samling. Kassvis med provbitar av olika storlek och olika mönster. Kanske också några halvfärdiga försök till tröjor. 

Och allt det här med ett strängare "får inte röra"-skydd än skyddspolisens arkiv. Med risk för att det kan väcka "tvivlande" frågor och orsaka höjda ögonbryn bland de övriga i familjen. Låter det bekant?

Det här är min fria översättning av början av förordet. Men ni förstår tanken? Känner nån igen sig?
Jag gör det i alla fall. Och är så glad att nån skriver ner det i en bok och erkänner det högt :).

Söker man på Sanna Vatanen på nätet hittar man nog mera som är vackert, roligt, glatt, trevligt och praktiskt.

Jag trycker definitivt på gilla-knappen! :)