... eller ge dem en andra chans.
Det är inte första gången den här saintpaulian sett risig ut, men sen ändå börjat blomma. Så här såg den ut för cirka ett år sen. Jag trodde ju inte att det fanns nåt jag kunde rädda, ändå gjorde jag ett litet försök.
Det fanns tre bladrosetter, om jag minns rätt. Alla hade så skör och svag stam så jag visste knappt hur jag skulle våga röra i dem. Men jag slängde den bruna stammen och planterade om de två andra. En av de tre var så pytteliten så jag tror inte den klarar sig. Dessutom hamnade den i fel fönster, så att säga. Saintpaulior ska väl helst ha norrfönster för att må bra. Och den här har varit i samma fönster i minst 20 år.
Nu går jag då och hoppas att få se knoppar i bladrosetten. Jag vet att jag egentligen inte borde söka, de ska komma som en positiv överraskning, men för att jag ska orka vattna nån gång i månaden så försöker jag kasta ett öga på blomman lite oftare än jag gjort det senaste året.
Det är lite fascinerande varje gång man får se att ljuset får det till synes döda att börja spira igen. Det är vårens, ljusets inverkan. Påskens budskap. Det finns hopp. Det går att börja om efter alla misslyckanden. Man får lägga det mörka bakom sig och ta sikte på ljuset och livet.
Det är en stor orsak till att det är så lätt att glömma bort tiden när man går ute i trädgården den här tiden på året. Fast snön inte helt smält och det mesta ser helt dött och risigt ut, så finns det planer på en ny början.
Även om det skulle komma ett snöochslask-oväder mitt i vårkänslorna.
Ha en bra fortsättning på våren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar