... blev det igår när jag plötsligt hittade en egeninspelning från över 30 år sedan.
Jag visste i princip vad som fanns inspelat på den, men ville lyssna och kanske låta familjens yngsta också lyssna hur jag lät när jag talade det andra inhemska.
Inspelningen var gjord på ett sommarjobb jag var på under studietiden, ena sidan är vårt snack vid köksbordet i vårt café, där man samtidigt hörde kassaapparatens klingande, ytterdörrens kännspaka ljud när den smällde igen.
Men jag höll på att få skrämselhicka när jag stod där med kassetten i handen: har vi alls nån kassettbandspelare som fungerar?!
Tänk om jag inte får chans att lyssna på den mer!
Men så kom jag på att det i tiderna skaffades till huset en cd-spelare-radio som dessutom hade det gamla systemet, dvs kassettbandspelare. Jag minns då att det pratades i huset att "kanske det är onödigt att skaffa en sån kombinerad spelare när allt härefter är på cd" men som tur är var det nån gammal förståndig tanke som fick styra inköpet att det nog fanns en kassettspelare också.
Nu fick jag chansen att testa den igen. Kanske ca 16 år sen sist?
Ja, vilken knapp skulle man trycka på då? :)
Otroligt att man nästan glömt.
Sen var jag också nervös att det skulle vara en sån där trög kassett som "tållar" sig så man får vinda opp bandet med en penna... Och här är det ju många yngre då som inte vet vad jag talar om... Men jag hade tur, ljudåtergivningen var det inget fel på och bandet snurrade på hur bra som helst.
Retro. Men kvaliteten på min inbandning av låtar från radion, på den andra sidan, var förstås inte världens bästa. Låtvalet var givet: de låtar som var aktuella för oss där på sommarjobbet, som spelades ofta i den radiokanal som vi hade på i den lilla bandspelare vi hade på köksbordet.
Hmmm, lite kul.
Sådär annars bara.
Man behöver ju inte virka Barbiehattar (klicka här) av alla kassettband :)!
Ha en bra fortsättning på helgen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar