Andra pysslar kanske redan med storslagen blomsterprakt i trädgården. Jag tog den här bilden i förrgår och blev väldigt glad när jag såg att krokusarna nog breder ut sig, fast det går väldigt långsamt där borta i trädgårdens absolut våtaste hörn.

Annat trädgårdssnack: jag gick mot mina principer i år och köpte hem penséer. Jag skulle inte ha gjort det, men jag köpte en påse med 10+1 plantor för att sätta ner lite färg på ett par gravar, när jag plötsligt fick tid och möjlighet att göra det utan stress och tidspress och otåligt väntande passagerare... Då blev det kvar ett par penséer som jag tog hem, och de gav mersmak. Så det blev en påse till. En planta hamnade helt uppåt tegelväggen i ett favorithörn av trädgården, några hamnade i en kruka lite här och där i hörnen. Några plantor finns kvar, ska bara söka nån trevlig kruka eller nåt konstigt att plantera dem i...

Så säsongen har startat, även om det inte alls började med frön och miniväxthus och allt möjligt annat. Det är fortfarande lite för tidigt att rensa i blombänkarna och ta bort allt fjolårsskräp, de har ju trots allt varnat för snö ännu... Glada vappen kan man ju säga åt det!

En vit häst (bilden från google)...

... stallets äldsta. Det var ridlärarens perfekta val åt mig när jag skulle upp på hästryggen igen efter ett halvårs paus. Halvår?!! Är det verkligen så länge sen jag trillade av?

 

Jag hade bokat in mig på en halvtimmes privatlektion. Med önskan om att ridläraren håller i longerlinan hela tiden om jag så önskar. Och det gjorde hon, nästan. Jag visste nog att det var på gränsen till löjligt eftersom hästen ifråga verkligen är lugn, sansad, förståndig osv osv... Men...

 

Jag kände mig verkligen hemma. Och när hon frågade om jag ville trava på volten så såg hon ju i mitt ansikte att frågan var onödig :)! Oj, vad jag njöt! Och jag var mån om att ge hästen så fritt-framåt-hjälper som möjligt för att få en ordentlig fart, och på så sätt lättare att hänga med i rytmen. Härligt! Jag visste nog inte innan hur mycket jag har saknat det, fast viktigt var ju att jag kunde känna mig säker.

 

Så nu är jag på G igen. Hoppas på att snabbt få inbokat nästa privatlektion... eller nåt...

Lugn och ro, ingen stress, kontakt med djur...

Det är roligt att märka att Natural Horsemanship finns lite här och där i nejden. Fast man inte ser eller hör så mycket av det så finns det nog ändå. Fler och fler tycks söka sig till en... naturligare... kontakt med hästarna. Det är antagligen svårt på större ridskolor där så många ryttare blandas och samsas om alla olika hästar. Det skulle kanske kräva en hel del förhandskurser, innan man var beredd att rida med natural horsemanship i tankarna, speciellt om man lärt sig på "traditionellt" sätt tidigare.

Men också på ridskolor kan NH få utrymme och bit för bit kan eleverna få en liten inblick i NH som de kan ta med sig när de går vidare, kanske skaffar egna hästar, eller annars kommer i kontakt med andra. Har man en gång fått se en mjukare linje i hästhanteringen så vill man inte gärna gå tillbaka till det gamla, det känns liksom fel.

Fick från sidan, liksom i misstag, se och höra en ridlärare i hennes hästhantering idag, helt privat, utanför ridlärarjobbet alltså. Och jag smålog där jag gick en bit bort, blev lite varm inombords när jag hörde hennes väldigt lågmälda samtal med hästen som hon just tränat och skrittat av. Det var en gemytlig stund mellan en ryttare och hennes häst. Har man en sån ryttare/hästmänniska som ridlärare kan man vara rätt nöjd...

 



Det börjar bli dags för påskbakelser med videkissor. Eller hur?

Nåja, det är inte sagt att jag "orkar" i år, men visst är de charmiga :). Fåse om familjens yngsta kock inspireras att göra nåt... Hon har sin egna charmiga idéer...

 

Hur som helst är det vår, med sol en dag och världens värsta snöväder nästa dag. Och i hagarna och på ridplanen är det plask och gegga som gäller...

 

Var chaufför ikväll igen när den yngre hästtjejen skulle bygga bana till morgondagens hopptävling. Riktigt trevligt var det så där på lördagskvällen, efter en snabb salladsmåltid från marketen, att dels hjälpa till att bära hinderstöd och ta det som ren motion, och sen mocka lite skit från utebanans gegga samt runtom på stallsområdet. Kanske det blev en aaaaning snyggare tills i morgon. Allt är bra motion och frisk luft. Det kontot bör fyllas på så ofta som möjligt nu för att man ska komma igång igen tills första ridlektionen efter fem månaders paus. Är det verkligen så länge sen jag trillade av?! Men nu är det i alla fall planerat in en lämplig grupp att åter kravla upp på hästryggen. Hoppas det går bra.

Ridrädsla och hästrädsla är nåt som då och då kommer upp i olika artiklar i hästtidningar. Hur de ska hanteras av de som lider av det och hur de ska bemötas av utomstående. Det finns säkert många bra sätt, och varje människa är ju olika så det behövs fler sätt.

En sak som jag tror är viktig är lugn och förståelse av utomstående. Speciellt om den rädde ändå behöver/vill hantera hästar, konfronteras med rädslan. Jag kom att tänka på det här då i lördags (det som jag berättade om i förra inlägget) när jag helt plötsligt skulle hantera "stora" främmande hästar och det tillsammans med en person som jag egentligen inte alls kände eller visste något om. Jag slängde ju ur mig redan från början nåt om min rädsla, lite flummigt sagt. Trots att hon var ung så kunde hon hantera situationen bättre än många äldre skulle ha kunnat. Jag har ibland mött total tystnad/ignorans när jag påpekat min rädsla, eller lite nedlåtande "men det är väl inget att vara rädd för, de är så snälla så" (vilket ju aldrig kan vara en förklaring när man hanterar ett 400 kg:s djur som har naturliga instinkter och har bråttom in till höet, eller kanske till grannhagens snygga hästtjej...).

Men hon sa: Jaha, ja, men jag kan också ibland bli sådär... Men vi får ta och börja med... Vi får hjälpas åt...

Lite: so what, det här fixar vi nog tillsammans. Och ändå inte nedlåtande.

Och sen att hon förblev lugn, gav mig utmaningar, men (som jag insåg efteråt) kom och kollade att jag fixade situationen och visste vad jag skulle göra och att det blev gjort rätt. Samtidigt som hon låtsades göra nåt annat vid sidan om och bara invänta att vi kunde gå och hämta följande hästar...

Sen när det blev dags för en av de "besvärligare" hästarna, som dessutom stod tillsammans med flera andra i samma hage, "bråttom in till höet", så förklarade hon bara lugnt hur vi skulle göra, att jag bara behövde agera grindvakt först, sen skulle vi ta de två sista tillsammans. Det blir lugnast så.

Hon var så klok. Ärlig. Omtänksam. Och ändå inte det minsta "daltande".

Läste att det skulle ordnas en föreläsning för tränare med ämnet "ridrädsla" och hur en tränare/ridlärare ska kunna hantera den situationen på rätt sätt. Det är verkligen bra att den saken poängteras, diskuteras, tas fram i ljuset så att fler blir uppmärksamma på det, för det är kanske rentav rätt vanligt även bland vanare ryttare.

Nu vet jag ju hur svårt det är att säga rätt saker åt rätt person. Att just för ögonblicket förstå hur viktigt en viss sak är för en människa. Jag har säkert många gångar "viftat bort" sånt som en annan så gärna hade pratat lite mer om och på det sättet har jag gjort honom/henne ledsen och ensam med sina funderingar. Så kanske en föreläsning om förmågan att lyssna, försöka förstå och välja sina ord skulle vara på plats. Även om man inte är tränare eller ridlärare utan bara en "vanlig" människa...



Hästar in från hagen, täcken av, grimma av, varsågod och ät ditt mellanmålshö.

Den här bilden på ett alldeles otroligt vårfiilishästtäcke från Google får illustrera gårdagens hästdos.

 

Jag var bara chaufför och skjutsade familjens yngre hästtjej till stallet för ett planeringsmöte. Själv var jag halvt stallsklädd, halvt inte. Hade bl.a. glömt handskarna så jag hade bara ett par pyttesmå reservfingervantar på mig. Tänkte putsa utsidan av stallet lite, hö som blåst runt och nu kommit fram i vårsolen, lite skitrester från parkeringen efter föregående dags hästtransporter osv osv.

 

Men så den första jag möter är stallägaren/ridläraren som sätter mig i jobb, frivilligt förstås. Och medan en träning med utomstående tränare pågår inne i manegen så får jag hjälpa hon som har kvällsturen att ta in hästarna, både från ridskolans stall och det privata stallet.

 

Eftersom jag inte kände hästtjejen så bra, så var det första jag sa: Jag har ju en tendens att vara rädd för hästarna... Hon som själv hade egen häst och en hel del erfarenhet i bagaget sade bara helt lugnt: Ja men då kan du ju börja med XX som står i en egen hage. Och sen får du ta MM som också är snäll att hantera. Okej. Jag visste ju att XX var "sjukledig" och alltså hade en hel del energi i kroppen, och att MM har en viss "titt-förmåga" och hade sett hur han kunde spurta runt i hagen med svansen högt uppe i vädret om han var på det humöret, så jag svalde ett par gånger och sa OK.

 

Okej, jag hjälpte till med sju hästar. Täckena av. Och jag märkte hur jobbiga vissa täcken var, eller rättare sagt fastsättningen. En av de större finnhästarna som också var lite extra "bökig" i boxen hade bältesfastsättning framtill, alltså två remmar som satt ordentligt fast i söljor... jag som febrilt famlade efter karbinhakar eller nåt... fick börja pilla med spännena. Nåt my style, men det gick.

 

Efter det hann jag ännu fylla ett antal hösäckar till nästa dag, och föra ut några portioner i hagarna, innan jag fick återgå till chaufförsyrket :).

 

En helt otrolig overklig känsla efteråt. Frisk luft, hästdoft, lite utmaningar, och lite nytt, men massor av häst... Så bra jag mådde inombords på kvällen. Även om kroppen var trött, är inte van att hantera alla de där tunga täckena, och så var det ju förstås spänningen då man inte kände hästarna så bra...

 

Tidigare på dagen hade jag också hunnit en liten runda till grannstallet och fått känna på riktig vinterpäls som börjar få vårfiilis :). Kom nog hem med lite päls här och där :)... Så ska det vara den här tiden på året!

 

Vårfiilis?

Dags att väcka upp trädgårdshandskarna ur vinterdvalan. Eller nåt i den stilen.

Och jo, bilden är inte från i år, även om det nog finns tydliga början på scillor i deras varma blombänk. Knopparna har de ännu inte skuffat upp, om de inte gjorde det idag när det plötsligt var varmare än hittills i år.

 

Nä, kanske inte riktigt vårfiilis än. Men jag sökte efter den enda hela lövkrattan vi har, den har nog försvunnit nånstans. Kvar finns två med söndriga tinnar, men det går nog att dra ihop lite skräp med dem, och mer än så behöver man nog inte räfsa mellan snödrivorna än. :)

 

Den sena hösten gjorde ju att en hel del städarbete blev ogjort för mig, eftersom jag plötsligt fick en månads sjukledigt med krycksällskap. Och en av de första sjukdagarna kom första snön, så nu märks det en hel del konstiga saker i olika hörn. Krukor med icke-utplanterade blomplantor osv. Ska bli lite intressant att se vad som övervintrat och vad man absolut inte ens kan ana vad det är. :)

 

Låter kanske som om jag inte har så stora planer för trädgården. Jo, men de kommer senare, närmare hösten :). Lite som med porslinskursen, när vi har två kurstillfällen kvar får man världens bästa idéer om vad man ska måla, men hinner förstås inte...

Coffee or not coffee ska jag måla på kaffekoppar med fot, tänkte jag häromdan. Fåse om jag hinner... Först hade jag tänkte måla fem olika landskap på ett stort vitt ovalt fat som jag hittade på ett loppis. Vi har visst fyra kurstillfällen kvar... :)!

Björklav, laav juu, eller näver in my life...
Den här bilden är flera år gammal, men kunde ha varit dagens. Med sol, vårvinter, snö i bakgrunden och, ja, vårkänslor.
Var ute å plumsade i snön ute på en åker nedanför huset just, och såg märkliga hål i snön, ca femton centimeter i diameter, grästorvor uppslitna runtom och nergrävt alltså ända till markens fjolårsgräs. Men inga spår runtom.
Vi kom fram till att det troligen varit katterna som tassat på skaren och plötsligt hört mössen krafsa under snön. Katten hade antagligen gjort som räven brukar, tagit ett hårt skutt så att skaren gått sönder och sen har den försökt krafsa åt sig musen innan den hunnit undan. På ett annat ställe syntes små "skyttegravar" ringlandes i snön från ett av hålen. Troligen offret som försökt smita undan.
Men det här är bara gissningar, förstås.
Vår är det hur som helst. Oberoende den kalla vinden.
Stallet nästa. Åskådare fortfarande...

 

Hästar och ridning har det varit rätt lite om här i mitt hobbyrum den senaste tiden. Jag har ju inte ännu kommit igång med ridningen efter att jag smakade på manegegolvet. Men jag har nog varit i stallet när familjens yngre hästfantast har varit på ridlektion och då har jag ju tagit tillfället att massera hästarna så smått, försöka skapa lugn stressfri kontakt, vilket det ju inte existerar så mycket av i en ridskola, tyvärr. 

 

Men idag efter jobbet blev det en sportlovsverksamhet som lite tangerar ämnet:

Vi företog en spontan åktur till närmaste Hööks-butik :). Det tar en och en halv timme att åka dit, men har man humör så går det. Och vi gjorde faktiskt fynd den här gången (också)! De har ju ett bonuskortsystem som jag nästan hade glömt, men som tur är hade jag kortet i plånboken. Det visade sig att vi förutom de förmånlig priserna på rean dessutom fick bonusen till godo, femton euro, redan vid det här köpet, så då kunde man nästan tycka det var värt resan, med alla 50% och dylika rabatter.

 

Dessutom är det ju så roligt att gå omkring i en riktig ridsportbutik :) ögongodis, eller vad man ska säga... Sånt tar man sig inte tid att göra en vanlig vardag annars, är det sportlov så är det :)!

 

(Angående bilden: Favorit i repris. Hästmassage är bra kontakt med hästen, kattmassage är också toppen :D!)

Googlade på porslinskoppar och hittade dehär med bladmönster. Inte för att det var såna jag hittade på loppis ida, det var bara vanliga helvita släta kanske tänkt som sockerskålar, men av Bavaria-porslin, för 1 euro.
Men det här mönstret påminde mig plötsligt om ett fat med bladmönster... eller var det påfågelsmönster eller vad... Nu måste jag nog söka fram det fatet och visa det här.





Och när jag nu råkade hitta den så snabbt och fick in en bild på den får jag ju konstatera att det ju inte var så stor likhet med den bild jag hittade på google högst upp i inlägget... Men något i bladväg i alla fall :). Och en massa egen fantasi, måla vartefter, hitta på medan penseln har färg... så blir det så här :). Men till min fasa stod det 2010 på fatet... Kan inte tro att det är så länge sen jag målade det!?

Nåja, min loppisrunda idag, länge sen senast, gav en hel del inspiration till porslinsmålning, det finns ju så mycket porslin på hyllorna, både kvalitet och fantasifulla exotiska mönster...

Snart vår!! Och på klafsiga vårpromenader i rejäla stövlar hittar man snart uppstickande torra grästorvor som kan inspirera till diverse smilisar, ta inte åt er av den fula grimasen :)! Den här är ju inte årets, än får vi vänta på så mycket barmark... Men snart...

 

Gick runt i trädgården idag, stövelskaften räckte ju inte till överallt i de rejäla snödrivorna, men ställvis kunde man till och med se gräsmatta, och mittför stenpartiet anade jag några fjolårsblad av den rosa nävan...

 

Så nog är det kanske dags att tänka och planera inför våren om man ska förbereda med sådd och sånt...

 

Jag borde ju ta itu med porslinsmålandet nu på allvar innan kursen tar slut och man åter lägger undan alla färger och penslar. Hittade ett stort ovalt serveringsfat på ett loppis häromdan (har jag skrivit om det här redan??) som var av riktigt porslinsmålarkvalitet. Vet inte om jag ska göra kanten runt på klassiskt vis med nån blomstergirlang och lämna hela övriga fatet vitt...

... eller om jag ska hitta på nåt helt nytt och udda och besynnerligt och kanske därmed också roligare att måla... (bilden från google, inte riktigt vad jag menade med blomstergirlang, men...).

 

Hittade ett fint mönster på jobbet (!!) medan jag satte frimärken på fakturor, frimärken klass I, de där fina rosorna som jag tror kom ut redan ifjol eller året före, kanske till vändagen. På de där 10st-arken med frimärken fanns en liten bild på två rosknoppar längst uppe på arket, inte egentligen frimärke men bara som extra prydnad... de skulle man kunna måla runt hela fatet, skulle rymmas säkert närmare trettio stycken... likadana... vilket inte alls är min stil, att måla många likadana motiv...

 

Vi får se vad det blir. På torsdag är det kursdag. Penseln i handen, olja på och så färg och så...

 

Det är roligt att fantisera om nya projekt och starta upp dem. Men det är värre att fullfölja projekten, göra dem färdiga för användning. På tal om det jag skrev i förra inlägget.

Minns när jag en gång för länge sen pratade om handarbeten med min faster som också älskar att hitta på egna projekt. Hon sa: men det är viktigt att färda dem också, så man inte har en massa halvgjort. Och det stämmer förstås. Inte bara för att få saker gjorda, men också det där att det inte alltid är så enkelt den där sista finishen. Man kan hamna på att riva upp, ändra planerna, tänka om, i värsta fall ångra hela projektet och inse att det inte var en så värst bra idé. Men också det, att man ser att det går att få det klart, klart för användning.

Tänkte jag då igår som rev upp ärmarna och tänkte om.
Bara jag kan ha den nu då, ens några gånger, så jag kan vara nöjd med det jag tänkt och planerat och gjort...

Den här som jag stickade av ett par reanystan för nåt år sen har varit med om en del förändringar...

Har använts då och då i det här formatet, men jag var inte riktigt nöjd och eftersom det är egen produktion och design så är det lätt att designa om den.

 

Fyndade nya garnnystan på ett loppis i en något avvikande färgnyans och av annan garnsort, och tyckte att den här "magvästen" skulle få kortärm. Så jag delade loppisgarnet i två lika stora nystan för att få lika långa ärmar och stickade dit ett par ärmar.

 

Jo, visst var jag rätt nöjd med det. Men sen ville jag ha smala kanter av samma avvikande färg också runt halsöppningen, så jag stickade dit en kant. Då helt plötsligt kom jag på att det inte alls passar med kortärm i stickat för mig... och med en så kort tröja... så jag ångrade ärmarna och rev upp dem.

 

Inte roligt att riva upp angoragarn, men man lär sig knepen...

 

Och sen stickade jag en smal kant nertill på västen i den avvikande färgen. Och också smala kanter kring ärmhålen. Så nu torde den vara klar. Igen :).

 

Och rest: två nystan härligt mjukt angoragarn som passar som kontrastfärg till den hellånga tröja med pingvin(??)ärmar som jag redan länge plockat ihop olika loppisnystan till och som jag håller på att forma i mitt huvud... Fåse hur många gånger den ska rivas upp.

 

Fast det kunde vara klokt att satsa på nåt vettigt mönster den här gången. Jag vill nog inte riva upp mer angoragarn... Tror jag.  Hobbyrummet fortsätter fantisera... :)

Den här bilden har jag lånat från en ny "favoritblogg" om man kan påstå att jag har favoriter.
Det är Birgittas Häststida som jag råkat hitta sådär helt appropå.

Eftersom jag inte själv har häst och allstså inte sysslar så väldigt ofta med ridträning så läser jag inte all text i bloggen, men bloggerskan är nästan i min ålder och tankarna och funderingarna är rätt vettiga, enligt min mening. Sen kan man ju ha så otroligt många åsikter om det där med hästskötsel och ridutrustning...

Sen alltmellanåt har hon såna där trevliga korta inslag som är roliga när man inte orkar läsa, men man bara vill få sig ett gott skratt eller varför inte en skön tår i ögonvrån av någon härlig historia...

Ovanstående bild hade texten Varje hästmänniskas favoritfilm?, om jag minns rätt :)!

 

Har lekt lite på paint igen :). En lada ska ju vara grå om den ska vara vacker... Men omgivningen kunde ju få lite färg kanske...

Sådärja, nu blev det bättre... Eller inte... Jag lekte bara. Lite roligt måste man få ha i sitt hobbyrum :)!