En vit häst (bilden från google)...

... stallets äldsta. Det var ridlärarens perfekta val åt mig när jag skulle upp på hästryggen igen efter ett halvårs paus. Halvår?!! Är det verkligen så länge sen jag trillade av?

 

Jag hade bokat in mig på en halvtimmes privatlektion. Med önskan om att ridläraren håller i longerlinan hela tiden om jag så önskar. Och det gjorde hon, nästan. Jag visste nog att det var på gränsen till löjligt eftersom hästen ifråga verkligen är lugn, sansad, förståndig osv osv... Men...

 

Jag kände mig verkligen hemma. Och när hon frågade om jag ville trava på volten så såg hon ju i mitt ansikte att frågan var onödig :)! Oj, vad jag njöt! Och jag var mån om att ge hästen så fritt-framåt-hjälper som möjligt för att få en ordentlig fart, och på så sätt lättare att hänga med i rytmen. Härligt! Jag visste nog inte innan hur mycket jag har saknat det, fast viktigt var ju att jag kunde känna mig säker.

 

Så nu är jag på G igen. Hoppas på att snabbt få inbokat nästa privatlektion... eller nåt...