Ridrädsla och hästrädsla är nåt som då och då kommer upp i olika artiklar i hästtidningar. Hur de ska hanteras av de som lider av det och hur de ska bemötas av utomstående. Det finns säkert många bra sätt, och varje människa är ju olika så det behövs fler sätt.

En sak som jag tror är viktig är lugn och förståelse av utomstående. Speciellt om den rädde ändå behöver/vill hantera hästar, konfronteras med rädslan. Jag kom att tänka på det här då i lördags (det som jag berättade om i förra inlägget) när jag helt plötsligt skulle hantera "stora" främmande hästar och det tillsammans med en person som jag egentligen inte alls kände eller visste något om. Jag slängde ju ur mig redan från början nåt om min rädsla, lite flummigt sagt. Trots att hon var ung så kunde hon hantera situationen bättre än många äldre skulle ha kunnat. Jag har ibland mött total tystnad/ignorans när jag påpekat min rädsla, eller lite nedlåtande "men det är väl inget att vara rädd för, de är så snälla så" (vilket ju aldrig kan vara en förklaring när man hanterar ett 400 kg:s djur som har naturliga instinkter och har bråttom in till höet, eller kanske till grannhagens snygga hästtjej...).

Men hon sa: Jaha, ja, men jag kan också ibland bli sådär... Men vi får ta och börja med... Vi får hjälpas åt...

Lite: so what, det här fixar vi nog tillsammans. Och ändå inte nedlåtande.

Och sen att hon förblev lugn, gav mig utmaningar, men (som jag insåg efteråt) kom och kollade att jag fixade situationen och visste vad jag skulle göra och att det blev gjort rätt. Samtidigt som hon låtsades göra nåt annat vid sidan om och bara invänta att vi kunde gå och hämta följande hästar...

Sen när det blev dags för en av de "besvärligare" hästarna, som dessutom stod tillsammans med flera andra i samma hage, "bråttom in till höet", så förklarade hon bara lugnt hur vi skulle göra, att jag bara behövde agera grindvakt först, sen skulle vi ta de två sista tillsammans. Det blir lugnast så.

Hon var så klok. Ärlig. Omtänksam. Och ändå inte det minsta "daltande".

Läste att det skulle ordnas en föreläsning för tränare med ämnet "ridrädsla" och hur en tränare/ridlärare ska kunna hantera den situationen på rätt sätt. Det är verkligen bra att den saken poängteras, diskuteras, tas fram i ljuset så att fler blir uppmärksamma på det, för det är kanske rentav rätt vanligt även bland vanare ryttare.

Nu vet jag ju hur svårt det är att säga rätt saker åt rätt person. Att just för ögonblicket förstå hur viktigt en viss sak är för en människa. Jag har säkert många gångar "viftat bort" sånt som en annan så gärna hade pratat lite mer om och på det sättet har jag gjort honom/henne ledsen och ensam med sina funderingar. Så kanske en föreläsning om förmågan att lyssna, försöka förstå och välja sina ord skulle vara på plats. Även om man inte är tränare eller ridlärare utan bara en "vanlig" människa...