Med en bild lånad från nåt på webben som heter Prästängskuriren ...

... tänker jag på en jättestor svart häst, lik den på bilden, som jag red några gånger privat när jag just hade lärt mig de första grunderna, deltagit i två klubbtävlingar och annars bekantat mig med häst-och-sånt.

... och får konstatera att det är alltför sällan att rida bara en gång i veckan. Den här veckan var det så myket annat program så det blev bara i tisdags och nu sen nästa gång blir först nästa tisdag. Men man får anpassa sig ibland och godkänna fakta. 

Den som väntar på något gott...

 

Läste på levmerpamindre.blogspot.com (bloggen intressant, väl värd ett besök!) att bloggerskan testade en ny grej i sitt potatisland i år. Hon satte ner nya gamlapotatisar/sättpotatis vartefter hon tog upp nypotatis, eftersom hon hade gamla utväxta potatisar i sin källare. Och tänkte då att hon får nypotatis ännu en gång i höst ifall vädret är gynnsamt.

Låter intressant, och kostar inget att prova, tänkte jag, så jag har just idag satt potatis, ca en halv bänk, bara som test. Fåse om något alls kommer. Det är ju det där med blomningen och den allt tidigare uppdykande nattfrosten som kan bli ett problem. Återstår att se! Påminn mig med en fråga om jag inte minns redogöra för resultatet :).

(Bilden annars från bioresurs.uu.se via google sökmotorn).

Jag har skrutit över blåvitt förr, men den är bara så gullig när den troget år efter år trotsar min usla blomskötsel och visar blomsterfägring i norrfönstret. Den har två orkidéer som sällskap och de har också varit inspirerade att blomma, trots att jag inte har en aning om hur de ska skötas. Men jag glömmer dem väl tillräckligt ofta. Fast hur länge som helst kan man väl inte vanvårda dem och ändå "belönas" med "färgprakt på långt skaft" :). Nu såg jag åtminstone att de ena orkdén igen har en ny blomstängel på kommande som jag får försöka stöda sådär varsamt så den inte bryts. Like!

Den här har också märkt att det går att blomstra till sig. Och genast blomman torkar så syns ett början till zuccini. Inte för att jag tror att de orkar/lyckas så bra, hoppas inte de ruttnar bort... Vacker i alla fall! :)

Gårdagens Gripenberg avklarad! Blev nästan förvånad själv, brukar alltid lämna ett hörn eller två som inte alls blir klara. Nån retsam uppslagsfråga som jag inte orkar bry mig i... Men nu tror jag nästan att jag har 100 % rätt!

Det här kunde ju vara en bild på bigfoot och mig när vi strider om pennan, men det är från en randomblogg från google, katterochkorsord.blogspot.com. Och hade det varit bigfoot så hade det ju synts också när han greppar pennan att han har stööörrre tassar :). Men fin och gullig bild!!

Jag hade nu bara som ärende att säga att korsordet blev klart. Och vad det har med hästar att göra? Jo, Gripenberg hade ju nog fått in en hel del hästrelaterat material, nästan så man kände "aromen" :)!!! Tack för det, Gripenberg!!

(Bilden från tunturisusi.com, inte "min" häst men väldigt lik...)

En härligt glad och pigg finnhäst, precis lagom stor för att kännas stark, och lagom liten för att inte kännas för stark (där lurades jag nog, men det är en annan sak) blev min kompis för en timme i går på ridlektionen. 

Det var tänkt att jag skulle ha en svart springare som jag aldrig "råkat ut för" tidigare, men sen i sista stund, när jag stod vid anslagstavlan och läste mitt öde för de närmaste timmarna, så kom ridläraren och sa att hennes finnhäst behövde motioneras ännu idag, medan den svarta springaren redan fått motion på förmiddagen, så om jag vill byta? Och jag var inte nödbedd, som det heter. Visst ville jag byta, jag hade ju testat finnhästen ett par gånger tidigare, bland annat när hon just kommit till ridskolan och ännu var ett "oskrivet blad". Då kände jag mig osäker på henne, men kanske det skulle vara annorlunda nu...

Jag blev inte besviken. Finnhästen var glad och framåt, men ändå inte så mycket att min ridrädsla slog till. När det mot slutet av ridlektionen blev galoppfattningar så var hon nog väldigt framåt, hon hörde ju sin "matte" ridläraren prata om galopp, så hon ville börja genast, och inte vänta tills vi kommit till det bestämda hörnet där vi skulle fatta galopp. Men med mycket halvhalter och lite mer bestämda tygeltag så förstod hon nog vem hon skulle lyssna på. Sen hade jag ju inget emot att hon bestämde takten själv emellanåt. Hon behövde motion, och det fick hon. :)

Till sist måste jag ju också ta ett par rykttag i "min vita springares" box. Det verkade som om ingen ryktat honom sen han kom in från regnet, så jag rättade till en del av pälsen... Han hade ju varit så glad och positiv förra ridlektionen för fem dagar sedan när jag till min stora förtjusning fick chansen att sadla honom för lektion. I den här värmen som vi haft nu ett antal dagar var det nog en glädje att sitta i sadeln när han satte av i den ökade trav jag bad av honom. Det är sen en annan sak att det var tänkt bara 5-10 steg ökad trav, vi tog ökad trav i ett halvt ridhus vi :)! Det fläktade skönt, och jag antar han trivdes också...

Någon som vill träna lite italienska (med översättning) och som gärna läser om hästar och ridning? 

(bilderna från Google)

Då kan jag tipsa om en trevlig hästig mor-dotter blogg på båda språken med fina bilder som inte kräver översättning. 

Cavalli e ancora cavalli heter bloggen och jag förstår ingen italienska men allt går på två språk och som sagt bilderna är proffsiga och layouten riktig trevlig.

Jag blir glad när jag läser om deras hästäventyr, antingen det är på italienska klubbtävlingar eller nån terrängtur på nån finnhäst eller islandshäst på semestern här i Finland.

Jag ska nog lära mig italienska än, om inte förr så när jag blir pensionär, det är ett så vackert språk...

 

... som t.ex. att rida på ridlektioner igen. Länge sen sist, men nu har jag varit på två lektioner och bokat in fler. För att inte tappa bort mig i konsten. Att inte tappa gnistan, den gnista som tar fart när man försöker få en styv och "jag kör bara på fyrkantspåret"-häst att böja sig mjukt i alla hörn och in på större och mindre volter. Glädjen att få se hästens öron vinklas vartefter man rör i tyglarna eller petar med hälen "vad var det du sa jag skulle göra?". Och att sen få höra hästen frusta nöjt när musklerna småningom mjukas upp och den börjar kännas både lyhörd och spänstig.

Nåja, det där lät ju nog bättre än vad jag klarar av att rida en häst, men nånting ditåt strävar jag till! Och mår bra av det! :) Mer sånt i mitthobbyrum!

(bilden från Google)

 

Mitthobbyrum har sommar. Blommorna i trädgården blommar antingen för snabbt så jag inte hinner se dem förrän regnet har mejat ner dem, eller så fick de aldrig den planerade starten pga kylan i juni. Men de hinner väl än. Kanske. Och jag hinner se andra blommor...

Sen härjar kattungen och de äldre katterna både i rabatter och kring krukorna så det ska vara stadiga blommor för att hålla. Det hör väl också till sommaren.

Och medan allt detta händer ute i den trädgård som jag en gång fantiserade skulle bli en "öppen trädgård" med fina stilleben och trevliga små blomkrukor och andra små udda detaljer här och där, så har dammråttorna kalas runt möblernas ben och under byråer. Även om kattungen gör sitt bästa att skrämma iväg dem.

Den här "dammråttan" låg en dag helt plötsligt i katternas vattenkopp. Genomdränkt. Jag tänkte att kattungen hade slängt iväg den i misstag i en våldsam lek, men så råkade jag se någon dag senare hur kattungen uttryckligen bar en pappersboll, som jag just rullat och kastat iväg åt honom, och stegade iväg rakt till vattenkoppen och släppte ner pappersbollen i vattnet :). Så det var tydligen en lek. Ett sätt att minska på dammråttornas framfart - tack för den hjälpen! - för en våt dammråtta flyger ju inte omkring i rummet på samma sätt som en torr :D!

... men sen sysslar ju mitthobbyrum med annat också...

Alltså, om nån blivit orolig för katten i förra inlägget...

Han kom igen. Lika sjuk, trött och icke-hungrig. Och vrålade då och då av magont.
Jag fick i honom lite mer paraffin, men väldigt lite, och han verkade ha stora problem.

Sent en lördageftermiddag, när han åter dök upp och såg lika sjuk ut, ringde jag närmaste veterinär. Hon var förstås inte hemma, rätt så långt borta. Men när jag beskrivit det hela, och förklarat att vi förra gången var till henne och hon "paraffinerade" den nedsövda katten, så sa hon att hon kan ringa till bya-apoteket och kolla om de har laxeringsmedel i lager. Efter en lite stund ringde hon upp och hade då sagt till bya-apoteket, som fanns på en bensinstation, att jag skulle hämta medicin. Per telefon informerade hon mig på sin knaggliga svenska hur jag skulle gå till väga...

På bensinstationen tittade de lite underligt på mig, ja, ska du ha det här i en katt så lycka till!

Det var dels laxeringsmedel via munnen, med spruta, en liten dos om dagen. Men också engångsdoser i andra ändan, en per dag, och så mycket vätska som jag får i honom.

Jag har ju inte "matat" nåt djur med spruta förr så jag försäkrade mig om att jag var ensam i huset innan jag började. Det var lite klottig, men konstigt nog gick det. Det verkar som om katten förstod att det var viktigt.

Efter tre dagars behandling - varje gång katten kom hem och gav sig till känna - så är det plötsligt en sgs frisk katt som springer in när man öppnar dörren, in i köket och undrar om han inte ska få nån godbit. Oj, vad glad man blir då! Vi har klarat ännu en pärs! Och jag har lärt mig lite mer igen...

Saknar den här Buffen enormt!

Eftersom vi har en liten minikatt som galopperar runt på köksgolvet så har den här stora Skurken tagit semester. Han tycker att han borde få vara enda herremannen bland kattfolket i huset.

Visst brukar han vara borta ett par tre dagar i sträck några gånger i året, men varje gång är jag sååå orolig att han ledsnat, att han råkat ut för nån björn, nån jakthund, nån räv, nån fyrhjuling som inte hunnit väja... Och jag går och ropar ute på gården, så ifall han gömmer sig nånstans i grannskapet så ska han höra att han är saknad... Löjligt kanske, men det är nu bara så.

Hoppas han dyker upp snart.

Den blomstertid nu kommer, och snabbt gick det.

En dag med över 25 graders värme, fukt, och så ett rejält åskväder på. 
Se, så har man plötsligt en gräsmatta som täcker alla löv och kvistar som man inte "hunnit" räfsa bort.
Och när man nu ska försöka få bort kvistarna så är de inväxta så man får slita och dra för att få bort dem. De är ju inte heller trevliga att få i fötterna när man går på gräsmattan...

Och det ogräs man skulle ha dragit upp innan den helt tog överhand, så det... har... växt... rejält...

Nuförtiden tycks det bli så varje vår... vet nog inte vad det beror på :).

Men vackert är det där ute. Annat kan man inte säga.

Ett mer eller mindre abstrakt hobbyrum?
Vad menas månne med rubriken? Och varför har jag ändrat namnet?

Jo, dels finns det ju trädgården med högst konkreta ogräs och blommor.
Och högst konkreta hästar i stallet, och handarbeten i hyllan.
Dessutom en massa väldigt konkreta förvaringslådor och -påsar med "hantverksmaterial".

Men i huvudet finns dessutom de hittills abstrakta idéerna, tankarna och planerna på allt man kunde göra i sitt hobbyrum. Och ibland känns hobbyrummet mycket mer abstrakt än konkret. Man hinner liksom inte med, det kommer en massa annat emellan, som bara inte kan vänta...

Det gäller att inte tappa fokus då. Att inte drunkna i allt måste. Att "fånga dagen", de där små stunderna då man hinner ett par räta och aviga, eller ett korsord, eller plocka upp en solrosplanta under fågelbrädet. Nästan medan man hänger upp tvätt, kokar potatis, eller nåt annat.
Ett  par minuter med en pensel i handen kan göra att man orkar resten av dagen. Och det är ju nog inte penseln som gör underverket, utan det att man stannar upp och hinner höra "livets röst" om man kan säga så...

Det har hänt sig att ett problem man grubblat på, vägt för och emot, rätt länge, helt plötsligt har löst sig, man har kommit överens med sig själv hur man ska göra... när man tagit handarbetet i handen och klirrat med stickorna en stund...

En kattunge modell 2006, är numera stor frass hos grannen en bit bort.

Nu har vi en lika liten kattunge, modell skärtorsdag 2014, som just nu ligger och sussar i en låda i hörnet av köket. Han var uppe och sprang hela morgonen, klättrade på en kasserad besticklåda (rolig att bita i när tänderna kliar), galopperade tvärs över hela köksgolvet, gjorde en tvärsväng och backade sen i låtsasrädsla för nåt pappersprassel. Sånt blir man trött av.

 

Hittade tre små penséplantor idag, när jag rensade en liten ruta där jag planterade vildsmultron ifjol höstas. Jag blev så glad att se de små kännspaka bladen. Måste bara plocka upp dem och plantera dem i varsin liten kruka i lilla växthuset, så de får bli stora och fina :). Sånt trivs jag med just den här tiden på året, när andra rensar rejält i bänkarna, slänger allt extra och gör rum för stora fina plantor. Då vill jag plocka upp en liten förirrad blomunge och ge den en chans att visa hur den ser ut när den blir stor :).

Nåja, det om det, bilden är i alla fall från google. Mina plantor hade bara en antydning till knopp ännu...

Våren jobbar för fullt.

Fixade morotslandet igår, tänkte passa på före dagens utlovade regn.
Tyckte det kändes kyligt när jag lade på fiberduken efter utfört värv, månne det blir för kallt för fröna?
Inatt fixade naturen ett tio centimeters vitt snötäcke över hela härligheten!
Visst blev det vackert... men det var kanske inte tänkt så... precis...
Fåse hur den här våren blir!

mvh. Idegumman