...vad gör man? Sliter sitt hår i förtvivlan över att inte få kontakt med omvärlden? Och ser till sin fasa att telefonen inte heller har så värst mycket laddning kvar... Hur ska jag nå folk?
Man öppnar ögonen och märker att man ju faktiskt har bara ca 50 m till närmaste bebodda hus, på två sidor av gården. Och 100 m bort finns det tre hus till som för det mesta har nån hemma dagtid också... Men paniken hinner slå fast i en. Man är inte längre van att ta kontakt på riktigt, IRL. Det är bara uppkoppling och den vägens kommunikation som räknas...
Nåja, kanske det inte är så allvarligt ännu, men det börjar bli ovant att ringa på hos grannen. Hur gör man? Är det normalt? Nej, det är det inte, men det är inte så många år sen det var det naturligaste sättet att ta kontakt med grannen...
Vad är det här för svammel?
Har vi elavbrott? Nä. Inte nu just.
Men det där att vara beroende av nån som gillar, tummar-upp och kommenterar på nätet är lite skrämmande på ett sätt. Samtidigt som det är nutidens sätt att synas, att finnas, att bli bekräftad.
Råkade se en länk till en intressant artikel om just det där att luras att tro att man måste hänga med i looparna på fb för att inte vara förlorad... det var en före detta fb-anställd som berättade om sina tankar. Och visst vet man egentligen att man luras att hållas kvar alltför länge vid skärmen. Ändå faller man i det.
Som en radiopratare sa för nåt år sen: Jag blir så irriterad på mig själv för att jag måste kolla läget så mångdubbelt. Jag kollar instan, jag kollar fb, jag kollar mailen (det är väl rätt gammalmodigt det numera men iaf), sen kollar jag fb igen för säkerhets skull, och så instan förstås, och ett par andra konton, och så ska jag stänga ner, men måste bara kolla instan och fb en gång till för säkerhets skull... Och så där håller jag på i all oändlighet! ... sa radioprataren.
Och precis så är det.
Tills man blir rejält irriterad på fenomenet och helt lugnt stänger hela skiten (som den där fb-anställda pratade om, artikeln finns (här) , faktiskt med de orden) och småningom känner man hur det hela släpper greppet om en och man är fri. För en stund i alla fall.
Nåja, det om det.
Det finns ju bra saker också med det.
Och inte vill jag ha elavbrott.
Men jag kan ju träna i att stänga ner fast det inte är elavbrott. :)
Ha det gott denna måndag! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar