Välkommen till mitt hobbyrum!
Ursäkta råddet... mitt huvud är ännu råddigare :) och fullt av idéer och tankar.
Varsågod, här är en stol att sitta på.

Du kan ta katten i famnen i stället, eller lyfta ner den.
Hoppas du trivs!

torsdag 16 november 2017

Mårrans isande andedräkt...

... eller kanske inte :).

Men lite intressant att hitta en fläck mitt i skogen som har rimfrost, men inget runtom.
Bilden är gammal, ett år eller två, men det torde ju ha varit höst i alla fall, och jag minns att det fanns ett par såna ställen i samma skogsdunge. Jag var i skogen en sväng och hann inte då "undersöka" saken desto mera, söka efter spår eller nåt...
Fast då visste man inte om vargar i alla fall...

Nu vet man.

Men Mårran var det nog inte.
Fast det är aktuellt med allt sånt där typiskt finländskt nu när det är Finland-100-år-tema överallt.
Så Mumin och Mårran är väl helt i tiden (varför förresten vet datorns ordkontroll att Mumin är ett namn men den sätter rött streck under Mårran?).

Det har kommit ett tunt lager snö som kanske hålls kvar ett par dagar, eventuellt fylls på med ny spårsnö. Intressant att kolla på gårdsplanen om det finns spår av större tassar än våra katters, som ju nog är av väldigt varierande storlek, eftersom vi har en som har minst sex tår på alla fyra.
Men vargtassen lär nog vara större...
Och den vill jag nog inte se på gården...

I gårmorse när jag gick ut till bilen i gryningen sneglade jag mot skogskanten och hade de senaste vargobservationerna i tankarna, och vad ser jag om inte tre gråa fyrbeningar där längst bort! Det var som sagt gryning än, så jag såg inte så tydligt. Och bilderna jag tog med telefonen antyder nog bara vad det var...
Men de fyrbentas hållning var så art-typisk så det gick inte att ta miste :), de var rådjur, eller vitsvanshjortar, troligen rådjur.
Så söta!!

Håll ögonen öppna, mitt i allt får ni se nåt ovanligt! :)

söndag 12 november 2017

Alpacka Silk och nåt annat...

... blir tunna yllesockor att ha mellan innestrumpa och ytterstrumpa när det blir sisådär minus 20 grader eller nåt... har jag tänkt... har jag testat förr att det funkar rätt bra...

Det var ju alltså loppisfyndat garn som jag skrivit om tidigare med den här bilden som färgklick:
Och det var ju vanliga nystan där ett par av dem hade banderollen kvar, därav vet jag att åtminstone det ljusare gråa garnet är alpacka silk. Låter lyxigt, det var 10 % silk, 60 % alpacka och så resten merinoull. Men kändes mjukt och behagligt.

Eftersom jag testat sticka tunntunna yllesockor förr, att ha som mellansockor, så tänkte jag att de här små nystanen blir perfekta till det. För att få två likadana sockor delade jag förstås på garnnystanen. Det är ju just det där jobbet som på nåt sätt är så terapeutiskt. Att nysta upp likadana små nystan då, kanske också att få dem prydliga med ett hål för tummen, som det ju blir när man nystar på just det sättet... om garnet är nystvänligt. (Jag försökte för nån dag sen nysta små fina nystan av annat garn också, nåt akrylglittrande pärlaktigt. Det gick inte alls att få ett tum-hål i det nystanet. Allt bara halkade av...)

Men tillbaka till sockan på bilden (den andra är bara halvfärdig än).
Eftersom jag hade så lite garn och ville att tårna skulle få det varmaste garnet, det med alpacka-banderoll, så började jag från tåspetsen och stickade tills garnet tog slut. Sen blev hälen nästan svart, och när jag nu ser på det så ser jag ju att det garnet nog är av annan sort, lite lite tjockare, men det spelar ingen roll, det är nog antagligen ylle i det garnet också.

(Hmm, fåse vad som händer när jag slänger dem i tvättmaskinen... Jag gjorde ju det med de andra sockorna också, som var av 100 % ylle nåt gammalt vävgarn, och trodde ju nog att jag skulle få plocka ut bebissockor ur maskinen efteråt, men de hade inte ändrat ett dugg! )

Skaftet blev så där aktuellt Finland-100-år-färgat. Passar ju väldigt bra. Fast egentligen spelar det ingen roll alls, för antagligen kommer jag att ha ridstrumporna utanpå, och då syns det inte alls vad som finns därunder. De är ju inte av slitstarkt garn heller så de ska nog ha nåt användartåligare utanpå så de håller en vinter åtminstone!

Hur som helst.
Ett nöje att fynda. :)
Ett nöje att nysta. :)
Ett nöje att sticka. :)
Och hoppeligen ett nöje att använda. ;)

lördag 11 november 2017

Grått är flott...

 
... brukar jag säga ibland.
Jag gillar gråa nyanser, bland annat i kläderna.
Grått kan vara en väldigt stilig färg på en häst också. Till exempel en gråblack fjording. Snyggt!
Eller en gråskimmel...

Men när höstens vackra sprakande löv och ris plötsligt har övergått till gråbrunt, grått och daskigt, då är det inte riktigt lika vackert längre...

Vi har lindar i trädgården.
Lindarna har stora löv.
Och de tycks vara seglivade.
Så när alla andra björklöv, lönnlöv, rönnblad och dylika har fallit till marken och börjar gråna bort, då börjar lindarnas löv försiktigt röra på sig och fundera på att singla ner de också.
Men helst ska det ha kommit ett snötäcke på marken först, så de syns bättre.
Det verkar så. :)

Så när man har krattat gräsmattan och tycker det får duga till våren, och snön täckt över gräsmattan med ett tunt lager, så tunt att det ännu inte håller att gå på utan att få gräskänning. Då faller lindlöven.

Och mitt i allt har det kommit ett ordentligt regn och vips är snön borta och kvar är... en okrattad gräsmatta.
Eftersom lindarna har stora löv hålls de inte heller även om man snabbt och diskret försöker skuffa in dem under häcken. Nej, de blåser fram därifrån, och allra helst samlas de i en liten virvelvind som för dem i en stor hög precis vid trappan och inkilat bakom trappborsten... Jaså, har hon inte sopat framför trappan heller...?

Och sen då på våren, innan snön smält bort, kommer koltrastarna och vänder upp de stora lindlöven som mot all förmodan har hållits kvar under häcken. Koltrastarna vänder på varje löv så de blir fria att flyga med minsta lilla vindpust ut över gräsmattan, för där under lövet kan det ju finnas en liten godsak som koltrasten vill ha. För säkerhets skull ska varje löv vändas på, befrias från markbundenheten så vårvindar friska kan leka och viska i dem ut över hela gårdsplanen.
Har hon verkligen inte alls brytt sig om att kratta gården?

Skämt åsido.
Jag är inte så petnoga. Alls.
Men det är sanning vartenda ord jag skrivit.
Så här är det.
Men det gör inget.
Det går att prata om det så har man nåt att prata om... :).

Ha en skön novemberdag i morgon! :)

torsdag 9 november 2017

Bälteshyskor...

... måste jag googla på om det var rätt ord eller om det hette nåt annat.
Svårt med såna där ord som man använder sällan, men som bara finns där.
Eller som märks om de saknas. Som i det här fallet.

Det var så att jag hade hittat billiga jeans-jeggings eller vad de nu kan heta.
Ingen dragkedja, eller nu luras jag.
Det fanns dragkedja på sidan, men jag konstaterade att byxorna var så töjbara som nu jeggings-leggings kan vara så jag slutade använda dragkedjan eftersom den dessutom var jobbig att öppna då den fanns på ett så udda ställe.
Hur som helst.

Byxorna var det inget fel på.
Men som många nutidens modeller så är det väl tänkt att de ska sitta så tajt att man inte behöver bälte.
Det i sin tur beror ju på då hurudan form man har på kroppen.
Visst var de tajta, men sen var de väldigt lösa i midjan, hög midja dessutom, och som det ju lätt blir när man t.ex. sitter i bilen och kör så när man stiger ur märker man att byxorna hasat sig ner en aning. Obekvämt till max.
Jag har ju sett på folk som stiger ur bilen och fixar till sig innan de stänger bildörren och går ut på stan, ytterligare en "internationell kvinnorörelse" :).
Men det här gillar inte jag.
Och för att göra en lång historia kort...

... ni vet de där upphängningsbanden som ofta finns på blusar och tröjor man köper som ska hjälpa till att hålla tröjan på klädhängaren även när kunderna bläddrar febrilt mellan hyllorna.
De banden brukar jag klippa bort för det mesta.
För de har ju en tendens att synas sen när man har på sig plagget.

Oftast är de här banden av sidenartat material.
Fint och sött.
Dem har jag nån gång använt för att piffa upp ett presentpaket med en rosett. Alldeles perfekt!

Men jag råkade köpa en mer robust "eko"-tröja, som hade band av annan sort, lite stadigare.
De här banden var alldeles perfekt, och räckte precis, till att fixa bälteshyskor till mina jeggings.
Snygga dessutom. Gör inget fast de syns :).

Det var allt för idag :).
Hoppas ni får en bra fortsättning på veckan!

måndag 6 november 2017

creepy höstdimma och regn...

... det är höst och snön regnade bort och nu finns det bara mörker kvar...
Nästan.
Det finns en massa löv också...
Som föll sedan snön kommit och nu är det fullt av stora gråbruna lindlöv som flaxar över hela gården när snön inte binder fast dem längre.
Då har ju förstås katterna nåt att leka med.
Undrar om man får för sig att kratta bort dem.
Beror på om man råkar vara hemma så länge den tid på dygnet då det är ljust.
Ursäkta, jag menar ljusare.
Mörkt är det nästan hela tiden.
Tills det kommer snö igen.

Men tillbaka till bilden, och bilen.
Vi var klara i stallet och skulle gå ut till bilen, gården var mörk så jag hade pannlampan på.
Jag tänkte nog få lite skrämselhicka, vad har hänt med bilen??
Innan jag kom på att det var bara dimma som sen blivit våt och börjat rinna, eller så hade det kommit nån regndroppe...
Allt såg bara så skrämmande ut i pannlampans sken.
När jag testade släcka den såg jag inget ovanligt, bara ett vanligt biltak med några vattendroppar på.

Så lurad man kan bli!
Det är väl när fokus sätts på en liten del av verkligheten så blir det lätt förvrängt och skrämmande.
Som när det är dimma ute och man kör med helbelysning på.
Man ser ju inte var man kör!
Men om man byter till halvbelysning får man en bättre överblick över helheten.

Eller som när vi var i stallet förra veckan och var ute på en åker. Då var det snö än, ett tunt lager.
Eftersom jag har dålig mörkersyn så hade jag pannlampan på. Och visst gjorde den att jag såg mycket bättre de tuvor och dikeskanter som fanns närmast mig.
Men oj, va jag såg mycket bättre hela åkern när jag släckte pannlampan och lät ögonen vänja sig vid snöns ljus i stället. Då fick jag en helhetsbild och kunde orientera mig på ett helt annat sätt.

Det om mörker och dålig syn.
Fåse om det blir stall idag och hur vi gör då, för att hinna dit i dagsljus lyckas vi nog inte med.
Pannlampa eller inte pannlampa... det är frågan...

Ha en skön vecka hur som helst! Det går att tända ljus och lampor om man behöver se, eller så går det att sitta en stund i mörker och låta ögonen vila :).

torsdag 2 november 2017

mjukt tröjmönster...

... kan väl passa bra i novemberkylan? :)

Mjukt kan ni väl hålla med om att det är :).
Nu är det inte bara en lek med ord och ett försök att hitta fiffig rubrik till bilden.
Det var just den här tröjan, en mjuk, rätt sladdrig, rak tröja, som familjens yngsta hade i sin garderob, som fick mig i stick-tankar.

Det var ju det där med loppisfynd och garn, alltså.
Och så hittade jag mohairgarn av ett i vårt land rätt känt märke.
Jag hittade ett nystan här och ett nystan där, med banderollerna på då förstås, och med färger som rätt bra passade ihop (inbillar jag mig nu när jag inte ser dem framför mig... undrar om mina fina idéer förskönar verkligheten som finns i garnpåsarna i förrådet...).
Så nu skulle det vara läge för att sticka en skön murrig men lätt och smidig tröja av de där garnen.
Det som är problem med mohair är förstås att man ska sticka rätt storlek genast från början.
För det är inte roligt att repa upp och ändra på... Då försvinner ofta inspirationen, eller bleknar rejält.

Ett mönster har jag inte.
Känner jag mig själv rätt så kommer jag inte heller att ha ett mönster att slaviskt följa.
Det blir väl att man tar på ett ungefär, börjar på, och så blir det därefter.
Skarva kan man väl alltid om det blir för smått.

Men hur ska man få alla projekt färdiga?
Det är den evinnerliga frågan.
Nu hände det sig att jag igår repade upp ett projekt som var i användning ett par gånger förra vintras men som inte riktigt blev som jag tänkte.
Så nu har jag att göra om det till nåt bättre.
Kanske enligt björnbärsmönstret (eller vad det nu hette) i billigt-garn.net som töjer hur som helst från tubhalsduk till poncho till sjal till jag vet inte vad...

Men hur gör man för att få loss några stickor från tidigare halvfärdiga projekt? :)

Förundras över en garnhandlerska i nejden som varje vecka har nya projektbilder på sin fb-sida. Hon gör visserligen reklam för sina fina garn och framför allt de fina färgerna, men att hon får sina projekt klara så snabbt! Hon visar ju upp dem också, så man ser hur det blev! Okej, ett proffs helt klart, men, men...

Jag får skaffa fler stickor... så jag får utlopp för mina nya idéer... nä, jag skämta.
Det blir att "fääd åv" som det heter. Inte bara börja på nytt...

Ha en skön dag! :)

lördag 28 oktober 2017

Och därmed basta...

... alltså bastgarn och bomullsgarn tillsammans.
Det blir stadigare så.
Bastgarnet var ett billigt reafynd, har inte använt en femtedel än av garnet.
Men den här väskan har blivit alltmer fylld av garn sen den blev till.
Fyndgarn. Loppisgarn. Och ett och annat påbörjat projekt.
För att inga nyfikna blickar sak få reda på vad jag gömmer i mina galler-väskor har jag en stadig reklamväska i svart "non-woven" som foder.

Resten av bastgarnet, en stor del av det mossgrönt, hade jag tänkt till en sommarhatt med vitt brätte, men vet inte om det blir av... Är ju ingen hattmänska egentligen, men det skulle onekligen vara kul med en egendesignad trädgårdshatt / solhatt nästa sommar...

Bastgarnet har nog legat till sig tillräckligt länge nu, några år, vågar inte spekulera i hur många... minns att garnbutiken har flyttat ett par gånger sen jag köpte garnet... :)...

Ha ett skönt veckoslut, hörni, hoppas ni hinner göra en hel del sånt som ni mår bra av!!