... det är vad jag har sysslat med när vädret varit fint (inte blåsigt så jag får sågspån i ögonen, inte regn eller snö). Bilden är inte från årets sågande, men jag gillar figurerna :)...
När gårdsbjörkarna delvis började "barka" av sig själv (nävra av sig alltså) så var det nog dags att fälla dem under kontrollerade förhållanden. Men visst var det lite ledsamt att ta bort dem, de hade ju stått här i ca 70 år, alla tre. En står kvar, den såg yngst ut. Alla de tre som fälldes var nog mer eller mindre bruna inuti, så det var bra att ta bort dem, men det betyder också att kopplingen till den gamla bilden här ovan är på sin plats.
Eftersom björkarna varit en del av gården så länge, så kommer ju också tanken på att spara en del av träet och eventuellt göra något av det, ett fat, en skål eller något liknande. Så nu när jag har i sakta mak kapat grenar och kvistar och tagit in det tunna till spisved, har jag också kollat in vilket mönster det bruna inuti stammarna har. Vissa har riktigt fint mönster, men jag underar hur man lyckas bevara det fina mönstret, sen när träet torkar... I vissa stammar har det funnits liksom en stjärna i mitten, andra stammar har haft flera prickar. Ja, för de har verkligen växt besynnerligt, knotiga grenar och märkliga vändningar. Antagligen har stormen farit fram tidigare med träden och brutit av vissa grenar och så har nytt växt fram som fortsättning på det gamla brottet, men med en annan växtvinkel. Så intressanta knöliga krokiga grenar :)!
Så det där sågandet tar tid. Ibland sågar jag rätt effektivt, men ibland måste jag bara titta lite extra noggrannt och kanske plocka undan en bit, ifall jag vill kapa mindre "trissor" och göra något av det.
Dessutom tänker jag att fast jag står och drömmer lite emellanåt där ute mellan björkgrenarna så är det bättre än att stirra på en telefonskärm där inne.
Och dessutom, det var nåt år sedan, när det gallrades/rensades lite i en dikeskant så vi skulle få björkved, så harmade det mig så otroligt att, när det sköttes med traktor och maskin, så lämnade just den där småveden i skogen. Jag vet ju att det hör till att lämna lite sånt kvar, men jag hade nog eldat en hel vinter i spisen med den småveden om jag hade fått hem den. Nu tar jag igen det jag inte fick då. Småveden tar jag till vara, en del har jag nog eldat opp redan, en del har jag kapat i mindre "käppar" (hah :D!), sorterat och lagt under tak.
Jo, det är kanske löjligt, men sån är jag. Värre kunde det vara.
Okej, nog svamlat om trä, hoppas ni hittar nåt trevligt att fundera på, vrida och vända på, fantisera om vad man kunde göra av... En ljusglimt mitt i den gråa vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar