Här:
https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/11/atervinn-ett-halvfardigt-handarbete ... hittade jag en länk som tangerar mina tankar igår.
Det var nämligen så att jag kom på mig med att riva upp ett halvfärdigt handarbete som jag inte längre trodde var så bra idé. Och då märkte jag att det också är lite befriande, inte bara upprivande :), eftersom man då kan få börja på nytt igen med samma garn/tyg eller whatever.
Det är ju det där att börja ett nytt projekt som är så roligt, ju!
Men som min faster sa åt mig: se till att få nåt färdigt också!
Visst, det är ju nog det som är meningen, att få nåt färdigt, att få glädjas åt att använda det då...
Googlade vidare på halvfärdiga handarbeten och hittade en finskspråkig blogg som hade skrivit om ämnet. Finska, jo, men bilderna hon lade upp är universalspråkliga...
http://tuuliannikantuvassa.blogspot.fi/2017/03/keskeneraiset-kasityot.html
... och jag blir konstigt glad (skadeglädje?) åt att se andras halvfärdiga handarbeten.
Som den här TuuliAnni skriver på finska så är det t.ex. en halsduk av mormorsrutor som blivit halvfärdig eftersom garnet tog slut och när hon sen fick mer garn skaffat så hade hon inte humöret längre. Likaså en fin duk till fina rummet, där saknas endast tio centimeter och garnet finns på bordet i farstun, en bit ifrån, men av nån anledning känns det som flera kilometer...
Så man kan känna igen sig i det här!
Hoppas ni kan njuta av era halvfärdiga handarbeten, minnas glöden ni kände när ni började, intresset, ivern, och kan överföra den sen till nåt nytt projekt (eller gammalt) i framtiden :)!
Bilden visar tre projekt jag haft.
Det blåa garnet (älskar den färgen) var inte så behagligt som jag tänkt mig, fastnar i mina torra finger och rivs konstigt... men det blev en kort västaktig sak som inte använts många gånger. Men den blev klar!
Det gråa nätaktiga blev en liten trekantssjal som jag har använt otrotligt mycket till vardags, både hemmavid när det känts att det viner nordanvind genom det gamla husets väggar, men också utomhus som en smidig men väldigt varm nödvändighet för mina axlar. Men garnet är stickigt, så aldrig direkt mot huden...
Det vinröda är bastgarn som jag virkade till en kasse tillsammans med tunt bomullsgarn (för hållbarhetens skull, bastgarnet brast ju hur lätt som helst) och kassen fick ett foder av en svart reklamväska i exakt storlek och används nu som... tadaa! ... garnkasse!
Så är det.
Återkommer kanske till halvfärdiga arbeten om jag har humör för det... tills dess: Ha det gott! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar