Det är åter porslinsmålningsdags. Varje vårvinter så länge tanterna är tillräckligt många att bilda kurs :). Och så länge vi har nån "lärare" på plats. Fast nån av tanterna sa ett år, då det var lite svårt att få ihop tillräckligt många deltagare, att om vi inte får ha kurs rent officiellt, så ordnar vi egen kurs, för måla ska vi! :)

Porslin har jag ju att välja på. Har ju hittat lite på loppisar och andra ställen, ibland helt tydligt nån som själv sysslat med porslinsmålning men sen inte orkat, kunnat, velat längre. Kvar finns en del vitt porslin av målbar kvalitet. Billigt.

Har hunnit vara med en gång på kursen i vinter. Hade en långsmal, rörformad liten vas som jag hittat på ett loppis. Bavaria stod det, så då borde det vara perfekt för porslinsmålning. Eschenbach är också bra. Eller Selltmann Weiden. Då är det överlag bra kvalitet. Inte för tjockt, inte för tunt.

Tjockare porslin, eller hur man nu säger, kan få små ytfel i den heta brännugnen, om inte den som bränner tänker efter och sänker värmen lite för just de produkterna. Glaseringens kvalitet är också viktig för slutresultatet. Men det har jag inte ännu lärt mig se, om en glasering är bra för målning eller om den riskerar spricka vid bränningen.

Hur som helst, jag har börjat, och borde nu hitta på ett annat porslinsprojekt också så jag har två parallellt.

Det blev kexrutor på vasen, med svarta tunna streck. Lite sick-sack. Vissa rutor råkade få tjockare "ram" så jag gjorde lite mer utkrusad ram på dem, med prickar och bågar. Kursdragaren sa, ja nu har du kex både från rätsidan och avigan. Det tänkte jag mig aldrig. Men så blev det. Och nu vet jag inte alls hur jag ska fortsätta. Bara jag lyckas blanda färg och får sitta med penseln i handen och testa, så har målet nåtts, terapi. Vasen kan ju användas som vas oberoende färg och mönster :).

Jag läste en intressant fundering här (http://ridcoachcecilia.blogg.se/2015/january/har-vi-ratt-att-tygla-hasten.html) om vi har rätt att tygla hästen, om för och emot, bra eller dåligt. Det är ju också stor skillnad hur vi håller i tyglarna om vi har sådana.

När man funderar kring natural horsemanship och i stort så mjuka metoder som möjligt, så hamnar man ju förr eller senare att fundera på sina egna händer och fötter...

Bloggarens funderingar var öppna, inga starka åsikter, utan ärliga funderingar. Jag tyckte om att läsa och fundera själv var jag står, vad jag tycker. Bra att nån sätter på pränt de frågor man själv har och dessutom utvecklar dem lite längre i punkter och motargument och ...

Är ni det minsta intresserade av etik och rättvisa i hästkommunikation, så ta en titt på hennes funderingar.

För övrigt fortsätter jag stjäla någon minut nu och då att läsa några meningar i Sven Forsström bok Tala hästarnas språk. Och eftermiddagskaffet avnjöt jag på ett par minuter på ett café med servitris som gärna talar häst&sånt :). Någon minut terapiprat... innan jag rusade vidare.

Sven Forsström är en känd svensk "hästmänniska" som skrivit en del böcker om hästkommunikation och dylikt.

 

Jag har tidigare ett par gånger skrivit om det fantastiska kommunala biblioteket. Man går in helt gratis, man väljer en bokhylla och börjar titta. Gratis. Hittar man en intressant bok kan man slå sig ner och börja läsa direkt. Fortfarande gratis. Hinner man inte läsa tillräckligt får man låna hem boken och fortsätta när man har tid. Fortfarande gratis.

Okej, ni vet alla hur ett kommunalt bibliotek fungerar. Men man kan hitta överraskande fynd...

 

Jag gick in till biblioteket med familjens yngsta som skulle ha fler "tegelstenar" att plöja genom. Själv hade jag ingen tanke på att låna, men gick till hyllan där det finns en hel del hobbyböcker.

 

Jag lät fingrarna spela över bokryggarna, virka, sticka, sy i lappteknik, måla porslin, makramé, trädgård, kompost, och så stannade fingrarna vid Sven Forsströms böcker. En har jag läst, för länge sen, och jag mindes att jag gillade stilen.

 

Den bok jag tog tag i den här gången och började läsa, lutandes mot en teknik-hylla, hette något med "tala hästarnas språk" och även om jag bara läste några meningar här och några där, så fick jag med mig en tankeställare hem... Lånade inte boken, men borde kanske ta hem den i alla fall...

 

Om man inte visar respekt för hästen så visar den inte heller respekt för en. Och en häst som används i terapeutiskt syfte kan avslöja för den som känner hästen vad en sk terapipatient inte själv kan berätta. En häst är så direkt här och nu, allt märker den, allt avslöjar den för den som kan läsa av.

 

Jag vill helt klart lära mig att respektera hästarna på rätt sätt, för att de ska respektera mig.

 

Jag kommer ihåg vad en medelålders hästkarl i nejden sa för en tid sen, han är själv rätt temperamentsfull bakom sitt lugna yttre: "Om man är arg ska man inte gå ut till hästen och försöka få honom att göra nåt, då blir det bara galet. Då jag är arg ger jag mat och vatten åt hästen men annars låter jag honom vara."

 

Jag vill lära mig att vara så här och nu att jag kan hantera hästarna på rätt sätt. Förstå och bli förstådd.

Varför saknas hästprat och ridskriverier här på bloggen?

 



Ifall någon undrar det så här mitt i allt, så kan jag berätta på nytt: det beror på att jag ännu inte börjat rida efter att jag flög av hästryggen den sista oktober 2014.

Jag har abstinens så in i vassen, eller in i manegen eller hur man ska säga, men har inte ännu riktigt vågat ta steget, har väl inte riktigt kraften tillbaka i benen heller. En lugn tur skulle jag säkert klara av, men med levande djur vet man ju aldrig riktigt säkert... Och tanken på att rida kort trav är inte helt problemlös heller. Och om jag skulle rida så skulle jag definitivt vilja kunna sitta ner i traven emellanåt för att få igenom vissa små övningar just som jag ville... Så jag väntar än...

Men har nog varit till stallet som assistent några gånger denna vecka redan, så hästkontakt har det nog blivit. Annars skulle jag väl inte överleva :).

Har tränat idag, och igår, med att mocka snö :). Alltid något.

 

Skrivstilen försvinner, sägs det. Och man står där och undrar, hur kan man klara sig utan att kunna skrivstil? Vem ska läsa våra och våra föräldrars och farföräldrars gamla brev och anteckningar? Ingen kan ju tyda dem då längre? Redan nu har jag märkt lite problem när jag gör t.ex. en inköpslista som familjens yngsta ska läsa... mamma, vad står det där: mummnmmllmm? Allt flyter ihop för dem...

 

Ok, allt ändras, skrivstilen kan kanske finnas kvar ändå, i annan form, som här?(klick)

Ungfrassens eftermiddagslur på tröjärmen...
Han mår bra. Lite för bra, har vi konstaterat. Han har det ack så aktuella problemet "ätit för mycket - rört på sig för litet". :)

Alltså han äter och sover och flämtar så fort han måste göra nåt...
Vi började fundera varför det är så. De andra katterna äter ju lika mycket men är hur lätta som helst?

När lillfrassen var liten var det ingen som hade riktigt mycket tid, eller ork?, att leka med honom som man brukar göra med såna små busar, så han har sen födseln en dålig kondis, helt enkelt. (Sen har han också en helt annan kroppsform, andra gener i sig, märks det, katt modell större och bastantare.)

Så nu "tollade" vi ihop ett lagom litet reklamblad och band en garnstump runtom, med långt, långt band att hålla i. Sen är det bara att springa några varv runt runda köksbordet så har vi en flämtande katt. Men han börjar förstå det roliga nu. Så fort vi tar fram pappersbollen så är han på helspänn. De andra katterna har också nappat på motionsrumban så det kan gå rätt livligt till. Och man ska akta sina fötter och ben, för när flera katter springer efter en pappersboll runt ens ben så finns det risk att man får ett obehagligt antal klor skrapandes i sitt skinn... Det går inte genom märg och ben, men nog genom jeans och leggings...

Men lite kul är det, och sen får man ju erkänna att man själv till och med börjar flämta ibland när man springer undan.... :/?? Dags för lite motion kanske... :) i snöslasket!

"Visst kan man göra en del roliga saker med en touchpenna, men det går ju inte att jämföra med riktiga skrivdon." ... skrev jag, och: "Här är vi utan el just nu så man leker så länge batteriet räcker till."

Och så låtsades jag rita av garnnystanljuset som lyste så jag skulle se vem som satt vid bordet och var katterna var... och så ritade jag tabletdelen av min lilla laptop-hybrid-tablet.

Visst kunde touchpennan vara rolig om man experimenterade lite med den först så man blev van med sättet att hålla i pennan osv... Den känns onekligen lite klumpig. Dessutom måste man se efter så man inte låter fingrarna eller handen toucha skärmen samtidigt för då blir det liksom nåt helt annat...

Men jo, elen var borta ca tre timmar, så det blev lite hungrigt innan man fick fixa maten. Jag fick börja söka fram fler ljus, tänkte att om jag börjar riktigt ställa mig för långt elavbrott så kommer den säkert snabbare tillbaka. Och så var det.

Gott Nytt År på Er i alla fall! Hoppas Ert 2015 blir ett bra år!
Jag har åtminstone fått lämna bort kryckorna. Någon ridtur har jag inte än vågat mig på. Behöver väl träna upp både styrka och balans lite mer först. Men sen kanske...

Ett Gott Nytt Hobbyår önskar jag också, med många bra stunder med favoritsysselsättningarna, oberoende vad det är man mår bra av. En promenad. En fotostund. En sticksöm. Ett virkprojekt. En stund vid en vävstol. Ett pappersarbete med sax och lim och färger. Eller i stallet. Vad det än kan vara.

Teckenspråk.

En hand och en tass får illustrera dagens inlägg.

Om ni googlar på Signmark så får ni upp en hel del häftiga youtubeklipp som en annorlunda musiker lagt opp.

 

Signmark rappar nämligen på teckenspråk. Och det är faktiskt både intressant och lärorikt och fint att se den rappen. Själva sången står någon annan för, tror jag, om jag inte missförstått det. Men han illustrerar musiken så otroligt bra med sina tecken. I Like!!

 

Speciellt låten Fighting är speciell för där är många teckenspråkliga med i videon, och då inte bara döva, där finns även Finlands förra president Tarja Halonen och en minister, Pekka Haavisto, det finns barn och ungdomar. Jag tror texten var rätt bra också, även om jag inte kollade upp den helt och hållet.

 

I kommentarsfälten till videorna såg jag en del funderingar kring vilket teckenspråk han använder. Det som inte alla vet är ju att det finns finskt teckenspråk, rikssvenskt teckenspråk, finlandssvenskt, engelskt, amerikanskt osv osv. Onödigt kan man tycka men så är det. Lärde jag mig också på en grundkurs en gång.

 

Men helt klart sevärda videor tycker jag! Googlar men lite mer får man säkert reda på mer om Signmarks bakgrund och hur han kom på att börja med det här.

 

Tummen upp för Signmark som ger musik åt en grupp som annars står utanför den världen! Och som hjälper oss andra att få lära oss lite om deras värld... Och om ni undrar över bashögtalare som syns emellanåt i videorna så har det antagligen att göra med basdunket som är så viktigt för honom för att han ska hänga med i musiken i rätt takt, basen känner han ju med kroppen.   

Hemgjord fil och mysli/flingor, eller förmiddagsmellanmål för en sjukledig.

Det är det dags för just nu. Filen för frakturen och för att det är fräscht och magen säger tack, tack. Myslin för att det är gott och kanske eventuellt lite nyttigt, trots alla sötningsmedel som finns med. Och pausen är inte heller ohälsosam.

Filbunken brukar jag ofta dela med katterna. Eftersom det ryms ganska mycket fil i den, och katterna är så snåla på fil, så får de ta hand om det översta lagret fil som jag rör ihop så den blir jämn. På så sätt får jag rum med mer mysli på filen också :).

Bloggarens bilder och ord kan ljuga väldigt mycket.

Jag kom på att när jag hade med den här bilden för nån dag sen och pratade om "paus i julpysslandet" så var det just en sån där extremt skev bild av verkligheten som är fullt möjligt när man bloggar. Ingen vet vad som egentligen händer. En bild och ett fint ord och alla kopplar ihop det med ett härligt julskimrande hus där julvärmen är närvarande och "stjärnorna gnistra och glimma".

Inget avslöjar att sommargardinerna ännu hänger i fönstret och köksbordet är fullt av vardagligt skräp som tidningar, läxböcker, papper, pennor, kataloger, datorer... Tomtarna och julstämningen finns nog bara i julkalendrarna som samlats i sitt lilla traditionella hörn högst uppe på hörnskåpet (så att inte katterna nattetid kan nosa sig fram till chokladen...).

Det är visst lillajul alldeles snart. Eller första advent. Men jag undrar om det är så smart att byta gardiner i fönstren, sträcka sig halvt fördärvad vid upphängningen, stå en timme vid strykbrädan när man borde vila "sina frakturer"... Ingen har sagt nåt... Vi ska se vad det blir.

Men att bilder kan ljuga är dagens lärdom :).

Bastväskan fick en innerväska/ett foder av polypropylene eller nåt man kanske förr i världen skulle ha kallat "non-woven". (Eller blandar jag ihop två olika saker nu?)

 

Det var så att jag egentligen plockade bort en del gammalt skräp och hittade en reklamväska som jag fått på någon mässa att plocka broschyrer i och plötsligt klickade det till i hjärnkontoret och jag "såg potentialen" som det heter. Storleken var perfekt vilket ger bastväskan möjlighet att växa i den mån materialet tål, och så gillar jag de ordentliga handtagen. En liten vit reklamtext på fodret gick bra att tuscha bort med svart penna.

 

Men, konstigt nog, är nog det här också en plusgradersväska. Men det betyder bara att jag är en person som planerar bra. De som ska ha egentillverkade jultomtar i olika former brukar ju också börja med dem mitt i sommaren, medan andra inte ens kan stava till ordet jul :).

Paus i julpysslandet hemma. For till jobbet idag för att kolla om det skulle gå att börja jobba på allvar. Har ju sjukledigt ännu denna vecka, men borde väl börja ställa in mig på jobb. Röra på mig och testa vad går, och vad går inte, vilka rörelser ska jag vara försiktig med, på jobbet...

 

Körandet gick bra trots skumpig väg och glashalt i vissa kurvor. Men sen på jobbet onödigt mycket strul med att hämta tunga mappar, sätta tillbaka, hämta fler, bläddra, sätta tillbaka, springa till kopieringsapparaten för kopiering, sen till datorn, till bordet, räkna, tunga mappen här och den andra där, och så mitt i allt detta en krycka i handen som inte får glömmas, för då stiger jag fel...

 

Nä, ingen höjdare, ska nog vila ett par dagar till, ta det lugnt, inte stiga i och ur bil alltför mycket, inte stressa, bara röra på mig i lugn takt och undvika vissa rörelser ännu. Sen ska det väl kanske gå att börja försiktigt igen på måndag. Siktar på det.

Det som fick mig att börja flabba när jag startade min arbetsdator var att jag försökte toucha den hela tiden, för att få "kursorn" dit den skulle :)! Jag har ju en helt vanlig dator där med vanlig skärm, det var nog ett par andra också som såg mina touchningar som fick dagens skratt...

Tacka vet jag min LillAsus här hemma :)!

Kaffe Fassett är ju en färgstark person, med grått hår :) numera. Har absolut inget med den här bilden att göra !! :D!

Kom att tänka på honom härom dagen när jag försökte pussla ihop en del restgarner och loppisgarnnystan till nåt som kunde bli nåt helt och lite större än en pannlapp... Han blandar ju friskt både färger och tjocklekar och former. Ingen ordning alls. Förrän tröjan är klar. Då ser man plötsligt en fin helhet. Om man inte ser på baksidan... för jag läste för länge, länge sen att han inte är nån hejare på att fästa trådarna ordentligt när han plockar in garnstumpar i sina stickningar. Å andra sidan har han väl nån som jobbar åt sig och sköter den tråkiga biten vid behov. Men han inspirerar helt klart, googla på hans namn och kolla in de bilder ni får fram! :) Jag brukar bli glad...

För mig härom dagen då så sökte jag mera garn till magtröjevästen alltså. Hade redan börjat sticka på en ärm med ett garn, men var inte nöjd, så jag dök ner i garn-lagret på nytt och voilá hittade ett loppisnystan som jag aldrig trott jag skulle få användning för, men det var antagligen så billigt att jag inte kunde låta bli att köpa... Färgen var exakt en lite mörkare nyans av själva västen, så det torde passa. Återstår att få den klar... Men eftersom jag hade bara ett nystan och västen borde få två lika långa ärmar så började jag med att dela nystanet, vilket var lite knepigare den här gången (har gjort det så många gånger med mina restgarnnystan) eftersom garnet hade en blandning av mohair och var rätt lurvigt och knutade sig väldigt lätt, men nu har jag två lika stora nystan! Bara att sticka!

Gamla handarbeten. Ett är halvfärdigt, det lila-rosa. En bastväska (virkad tillsammans med bomullstråd som förstärkning) saknar ännu foder och handtag. Det ljusgråa underst blev en varm liten trekantssjal som jag använt många kalla vinterdagar som extravärme under jackan, väldigt bra, trots att det är stickigt mot huden, men mellan tröja och jacka är det perfekt, smidigt, inte klumpigt. Till sist det jeansblåa. Blev en "magtröje-väst" inte riktigt som jag tänkt mig, men har nog använts ändå. Ingen favorit, men...

Nu har jag trasmatteväskan också nästan klar. Ett foder behövs, och ett sorts lock. Sen är det bara att vänta på plusgrader :). Vänta nu, det är ju plusgrader... men väskan är hur som helst somrig så den får vänta tills våren.

Idag började jag fundera med virknålar, grangrönt garn, julrött garn och ett foto av vårt hus. Fåse om jag får fixat ett julkort av det? Som jag tänkte fota och beställa julkort modell vykort av...

Det jag egentligen tänkte skriva är: jag trivs med att få pyssla och handarbeta, hittills under sjukledigheten har det gått bra. Men nu börjar jag ana att "folk" tycker jag borde börja röra på mig mer, ta mig ut mer, göra mer nytta... Och då är det inte roligt längre. Inte så att jag inte skulle vilja göra nytta, men jag vet inte om det är så klokt ännu att göra nåt på allvar. För om jag glömmer bort min fraktur i ivern att göra rätt för mig så kan det hända att jag tar ett för snabbt steg åt något håll och då vet jag inte om jag hålls på benen... Och om det eventuellt kan förlänga läkningstiden att bråka för tidigt... Och inte heller hjälper google mycket... Förutom att jag läste idag att man ska känna sig rätt stark i benen och röra sig rätt obehindrat innan man börjar köra bil efter en dylik fraktur... Så jag väntar nån dag till?

Sociala medier... är egentligen rätt så osociala i verkligheten... åtminstone om man jämför med... verkligheten.

 

Jag menar, vad är att "surfa på nätet och olika forum" i jämförelse med att sitta och prata över en kaffekopp eller en sticksöm?

 

Har tänkt på det nu under sjukledigheten när jag haft "all tid i världen" att sitta vid skärmen och sen märkt att man känner sig ofta tom när man släcker skärmen, har inte fått ut nåt av surfandet.

 

Men när en syster var på överraskningsbesök/kaffe en kvällsstund så var "eftersmaken" nåt positivt som håller i sig flera dagar och överraskar en då och då när man minns det. Som när en god vän ringer, även om samtalet bara skulle vara nån minut, så kan det samtalet innehålla mycket mer och hålla i sig mycket längre än flera timmar på nätet oberoende hur positiva sidor man surfar runt på...

 

Jag har märkt att till och med ett handarbete kan göra en mer tillfreds än datorns alla möjligheter. Då har jag förstås inte testat skype och såna mer direkta kontakter.

Nåja, det här är säkert en självklarhet, men nåt ska jag filosofera över :)!