Pyttipanna, pyttipanna, kan man få fast i Havanna,
eller i Japan i en hamn, men då har den annat namn.
Pyttipanna, pyttipanna, och det vattnas i din mun - slurp!
Den får blickarna att stanna på mänska, gris och hund.

... sjöng SåsoKopp i tiderna. Och slurp måste jag verkligen säga då jag tänker på just den här pyttipannan! En av de absolut godaste matportionerna jag någonsin ätit. Dottern i huset överraskade mig med att sätta den här tallriken framför mig, vet inte om jag var sjuk, eller annars bara borta, eller stressad för något speciellt, men när jag kom till köket och skulle tänka på maten, så fick jag slå mig ner med min favoriträtt gjord på hennes alldeles speciella sätt. Mums!!

Pyttipanna lärde jag mig uppskatta under studietiden. Högskolans kök serverade nämligen den godaste pyttipannan någonsin och i jätteportioner. Själv lyckas jag aldrig riktigt lika bra, även om det nog oftast är gott. Det beror förstås på vilka ingredienser man råkar ha att ta till.

Men som sagt: den här portionen är nog helt klart ännu bättre än högskolans version. Och så är den dessutom hemmagjord, vilket är ett plus. Tack till kocken!! :)

Hemkärnat smör. Av 3 x 2 dl gammal vispgrädde.

 

Googlade på recept på gammal grädde men hittade inget nytt (gamla alternativ var pannkaka, inte intresserad, eller plättar, goda joo men passar inte att stå vid spisen så länge med kryckor).

 

Så var det nån som gjorde smör av det hela. Och javisst! Det finns ju den risken att man vispar grädde för länge och så blir det smör om den är för rumstempererad. Sagt och gjort...

Vispade, och genast jag började röra i smeten med sked så visade sig vasslan. Bara att slå bort och röra lite mer. Vasslan samlade jag upp i en skål, tänkte att om inte annat så kanske katterna blir förtjusta i drycken :). Det blev kanske en halv liter vassla.

 

Sen skulle ju smöret tvättas också med kallt vatten. Slog dit vatten i två omgångar men sen orkade jag inte fler gånger. Skulle kanske ha behövts mer tvätt för att få bort "vasslesmaken"? Eller hur är det?

 

Sen var det saltet. Lade dit flingsalt som jag finmalde mellan fingrarna, men var väldigt osäker på hur mycket. Så det blev på mindre sidan. Men resultatet ser ut som smör och smakar smör så kanske man vågar använda det?

 

Log för mig själv när jag rörde om och slog bort vasslan, för jag mindes en gång när min mamma kärnade smör och påpekade att det ska bearbetas så bra att det inte syns vattendroppar i smöret när man använder det. I det här smöret syns nog vatten-vassle-droppar. Så inte godkänt för försäljning kanske :). Men kul att testa!

Orkidéerna lever inte i symbios med varann, fast det ser ut så.

Men jag behöver låta dem få vara nära varann så jag minns vattna båda om jag nån gång minns ta fram vattenkannan :).

Som synes finns det många luftrötter också. Och de är ofta mål för lillkissens hoppövningar även om jag varnat honom att han råkar illa ut om han tar tag i dem och drar ner blommorna.

Ska månne luftrötterna vara ett tecken på just att jag vattnar väldigt sparsamt... nya blad kommer högst ett per år. Glad över dem hur som helst! Norrfönster är det som gäller. Tillsammans med den blåvita saintpaulian som jag visat upp här några gånger. Såg just att hon får nya knoppar nu igen, fast det är bara nån vecka sen jag tog bort de sista torra blomresterna... Undrar om hon tar farväl, eller om hon bara är livsglad...

Det blev vinter mitt i allt!

Och här sitter jag inomhus för sjunde dagen i rad. Vågar mig nog inte ut med kryckorna i den här sörjan och ojämna underlag. Har inte alls gått ute sen jag kom hem från läkaren för en vecka sedan. Känns fel. Fel också att inte komma sig iväg till stallet ikväll när familjens yngre hästtjej har lektion. Men det var ju sagt i läkarutlåtandet att det var speciellt viktigt att ta det lugnt 7-10 dagar eftersom ju inget är gipsat eller med stödförband, måste bara lyssna på smärtan. Och i stallet ska man ju nog vara beredd att snabbt ta ett steg åt sidan, vilket jag inte är så värst duktig på nu...

Men sen skall jag nog börja testa mera. Har ju vågat mig ner till duschen i källaren ett par gånger i alla fall och upp till vindsrummet där frysen finns. Så framsteg, framsteg...

Saknar hästarna, stallet, friheten att gå vart jag vill när jag vill.
Men samtidigt kommer en lyxkänsla över mig mitt i allt när jag får den hjälp jag behöver av mina stabila kryckor, när jag kan diska och laga mat alldeles själv, när jag kan sy och planera gardin alldeles själv, jag kan själv!! Visst är jag begränsad, men jag kan mycket själv!
Sånt som man i vanliga fall inte alls reflekterar över...

Mitt hobbyrum drömmer om hästar och ridning, med sticksöm eller synål i handen, eller med fingrarna spelande över tangentbordet. Och sen då, när jag får slänga kryckorna, då...

Så gick det till, på ett ungefär. Och det gick snabbt. Och manegegolvet kom snabbt emot.
Bilden ritade jag snabbt med pekfingret på paintprogrammet på min lilla platta. Det sägs vara terapeutiskt att rita och berätta om otrevliga saker. Kändes nästan så när jag fifflade till bilden.
Så nu har jag sjukledigt fyra veckor framåt. Hoppas att det inte blir så lång paus innan jag får börja köra bil i alla fall...
Hästen är liten och trevlig,  men kanske lite ovan och osäker. Ryttaren var inte heller tillräckligt van. Borde rida mer... :).
Måste återfå hästkontakten snart, mycket snart.
Men först blir det nog några dagar sticksöm, penna och papper, kanske pensel och träföremål, eller nåt annat. Hoppas att det inte kommer otrevliga överraskningsföljder så här i efterskott.
Läkaren sa medan hon skrev febrilt om mina symtom på datorn: Hästar är kloka djur... och fina! Jag var först alldeles stum. Hade väntat mig världens utskällning för att jag i min ålder håller på med sånt... :). Kändes som om hon förstod mig...

Kom just från ridskolan. Familjens yngre ridtjej hade sin lektion idag. Jag var bara assistent, vilket inte alltid är så roligt, man vill ju rida själv också!

 

Idag var det en rätt stor häst i tur, som brukar vara irriterad när man ska sadla och ställa henne i ordning. Jag har ju gått en inledande kurs i hästmassage, inte så att jag skulle kunna, men så att jag vågar röra i hästarna på det sättet också och har märkt att man kan få gensvar av massagen.

 

Jag fick helt plötsligt för mig idag att börja massera hennes mankam medan ryttaren ställde allt annat i ordning. En sak jag fick riktigt skarpt koncentrera mig på att göra riktigt lugna rörelser, andas lugnt, tänka rofyllt och ha mjuka händer. Man är ofta inne i en stress hela dagen, ska hinna, ska göra, och också när man ställer hästen, den ska vara klar i tid, inget får strula. Så det blev stor koncentration på V-i-H-a-r-A-l-l-T-i-d-I-V-ä-r-l-d-e-n.

 

Hon sänkte huvudet och började tugga, och jag tänkte, får inte göra för mycket nu före lektionen, hon ska ju vara energisk då...

 

Sen efter lektionen fortsatte jag med hals och bog, och det var världens sötaste gensvar jag fick när hon böjde på huvudet mot min sida, snusade på mina händer med halvslutna ögon som om hon undrade "vad håller du på med egentligen, sak samma, fortsätt du bara".

 

Jag blev så glad att kunna ge nåt positivt åt en ridskolehäst som ska följa schemat, klara av alla sorters ryttare, alltid nån ny som hanterar på ett annat sätt...

 

Jag undrar om jag inte fick ut mer av massagen ändå, än vad hästen fick...

 

(Bilden har däremot inget med den hästen att göra. Den pälsen är en helt annan, helt underbar päls, på en helt annorlunda häst.)

Vilken tur att jag har en blogg som nån i misstag googlar sig fram till genom att söka på "amaryllisknölar"!
Annars skulle mina knölar ha frusit fast där ute i trädgården nu! Hade helt glömt bort att jag hade nåt sånt också i trädgården bland allt ogräs och halvtomma krukor...
Men som sagt, nån googlade på amaryllisknölar och kom in på min blogg, och jag såg sökordet och hejdade mig mitt i andetaget, amaryllis??? Oh, skräp! Var hittar jag dem? På med pannlampan, ut i trädgården med en liten hacka i högra handen och en tom kruka i vänster hand, hu, vad det känns skarpt på marken, minus fem var det visst redan!!
Men jag hittade dem, hackade upp dem, förde ner dem i potatiskällaren och satte mig vid datorn igen.
Det är lite som att låta det förflutna påminna en om vad man borde göra nu, jag påminde mig själv för två år sen att ta upp amaryllisknölarna idag :).
En annan sak är det om de överlever vintern och orkar blomma, jag har inte precis skött om dem i sommar...

Men i morgon är det ridlektion, så då får jag fundera på nåt helt annat...

Hästar och ridning, ja...
Idag har det varit friskluft från halv 9 på morgonen till ca kl 16 på eftermiddagen. I ösregn, i gyttja, i smådugg, i uppehåll... bland hästar, ryttare och bommar och höga hinder och åskådare och goda smörgåsar i ridklubbens kantin och choklad och kaffe och mockarutor...

En toppendag egentligen.

Trots att man kommer hem med genomvåta fötter, fuktiga kläder och inte hunnit äta riktig mat på hela dagen.
Och trots att man gick och värmde upp en häst (ledde) på världens gyttjigaste utebana, medan ryttaren var inne i manegen och gick banan med de andra tävlande.

Efter det nöjet gick jag helt enkelt in i spolspiltan och spolade av mina byxben och skor :)!
Eftersom jag hade softshellbyxor på mig som tål lite regn så tyckte jag det var det bästa. Man måste ju se till att man ser ens lite representabel ut.

Det var alltså en klubbtävling med klasser allt från bom till 110-120 cm:s skräckinjagande :) oxrar och kombinationer.
Så det var intressant att följa med. Och roligt att få vara en liten del av det hela.

Men åh, hur ska man orka vänta till nästa ridlektion??? :)

Får väl ty mig till sticksömmen tills dess...
Eller kanske sy en väska av kaffepaket... det var ju den där tantvarningskursen i morgonkväll igen... fåse vad jag lyckas få till stånd där! :)

 

Sibirisk Klematis kanske? Minns inte exakt, men nåt arktiskt, nordpolaktigt var det nog för att den ska klara sig här hos oss :). Och den här bilden är inte alls gammal... Like!!







 

En grå katt njuter av solen på hopen av gamla gråa stockar och bräder. Oj, vad jag är glad över den här bilden! Han höll mig sällskap när jag rotade i morotslandet i somras. I LIKE! :) 

Blodnävan gör skäl för sitt namn i höstskrud... En suddig mobilbild, men måste bara testa överföringen av mobilbilder till min lilla Asus.

I trädgården är det rörigt till max. Har inte fått alla burkar in och inte planterat... Ja, jag tänkte plantera ut nånstans i nåt ledigt hörn ett par tre nejlikor som blommat i "balkonglådorna" vid fönstren. Ifjol slängde jag ned en nejlika, och surprise, surprise! den blommade i år :)!

Märker att mitt trädgårdsintresse ändrar. Energin finns inte där på samma sätt längre. Vackert nog att se på blommor och blader, men att göra nåt nytt... ?

Har nog ett stort rörigt hörn där ogräset bråkat alldeles för mycket med de planterade blommorna... Hörnet har varit "problematiskt" i minst tjugo år... alltså redan före min tid. Och jag har inte precis lyckats hålla emot ogräsinvasionen bättre... Men eftersom det ändå är problematiskt gör det väl inget om jag drar upp det mesta, låter gräset ta överhand, eller?

En annan sak, mina morötter fick mask i år, i ett hörn av landet, och jag tror nog jag vet vem man ska skylla det på... :/. Så nästa år då. Hur gör jag då? Hm, den som lever får se.

Men en ny sticksöm har jag satt igång av loppisgarn. Har redan stickat några långa varv på rundsticka, och rivit upp allt igen och börjat på nytt... Fåse... Åtminstone har jag nåt att ta i händerna sådär appropå om jag hamnar och vänta på nåt utan att kunna göra nåt annat vettigt.

Hästar däremot... och ridning...

Nån gång i forntiden hade jag vackra stilleben i trädgården på hösten :). Bilden är gammal. I år hade jag nog fram den här krukan, men där bodde sockerärter och hela krukan hamnade lite i skymundan.

Jag har inte just alls hunnit öppna ögonen och se de vackra små detaljerna i höstfärger. Prins Gustav hade jag nog sått i våras...

... och går man på skattjakt i favorithörnet där ute så ser man nog något riktigt klarblått någonstans mellan de glittrande höstfärgerna och frodande ogräset. De är tappra de här prinsarna!

En som överraskade i höst var klematisen vid bonsaiträdet...

... som just nu har en massa blålila blommor som sträcker sig rätt långt upp längs den (för)vridna bonsaistammen (=fläderbuske).

 

En annan överraskning är att båda orkidéerna blommar för fjärde gången! Skulle inte tro det själv men tror jag har skrivit om det här så många gånger så det är nog fjärde nu :).

 

Och varför skriver jag så mycket nu då?

Jo, jag köpte en Asus tablet hybrid minilaptop och måste ju installera, sätta igång, osv, kolla alla funktioner och sånt...

Vet inte än om jag är nöjd, men kanske nöjdare än om jag skulle ha köpt en fullstor laptop, eftersom jag är van med en liten behändig undangömbar minilaptop. Fåse. Verkar funka i alla fall!

 

Åter till näringarna, som man brukar säga, här ska kokas makaroner, igen... :).



Det lyckas inte att skriva mer. Vet inte hur jag ska.
Datorn håller på att ge upp, säkerhetsprenumerationen tar snart slut.
Den lilla laptopen borde antagligen bytas ut mot en nyare, snabbare, ändamålsenligare mojäng.
Allt har sin tid, och små datorer tar slut efter tre fyra år, sägs det, tror jag, och min är tre fyra år nu.
Men var hittar jag en liknande, med praktiskt handtag :)?

Det lyckas inte att skriva mer.
Trots att jag gärna skulle berätta om dressyrlektionen för nån vecka sen, när jag fick rida min vita springare och för första gången gjorde skänkelvikning i trav, sådär bara, i förbifarten. Tack vara välutbildad och tålmodig häst.

Jag skulle också gärna skriva om en del nya galna idéer i hobbyväg.

Och så skulle jag ta några fina foton i trädgården och smälla upp dem här och skriva nåt prosaiskt.

Men det lyckas inte.
Jag är trött på datorer som är långsamma. På kameror som alltid har tomma batterier och som sen ska kopplas till datorn för att man ska få in bilderna här. Och trött på allt som tar onödig tid så man inte hinner göra det man egentligen vill och mår bra av.

Så det lyckas inte att skriva. Fast jag skulle må bra av det.

Hur mycket kan man skylla på femti-plus-krisen?
När ska man sluta gnälla?
Okej, jag drar ett streck över gnället och koncentrerar mig på det som är positivt... Om det går.
Och så fortsätter jag en annan gång. Kanske :). 

 

 (bilden via google från tiveden.se som saluför turridning med islandshästar

"Jag minns den första gången, jag minns det som igår... " den första gången jag i vuxen ålder satt på en hästrygg och skulle trava... Min brorsdotter "jobbade" på ett islandshäststall och skulle ge mig en kort introduktion i skritt och trav och styra häst. Det var skumpigt tyckte jag :).

Den 6 augusti var det dags för andra gången på islandshäst. Vid ett stall ca en timmes bilfärd söderut. (Inte långa sommarlovsutflykter behövs för att göra nåt annorlunda :)...) Nu har jag ju ridit en hel del sen den första gången och var på så sätt inte direkt nervös, men ändå... Kunde inte hjälpa att jag var lite spänd inför tölten och full fart galopp på häst jag inte kände...

Min kompis som red efter mig tyckte jag såg löjlig ut i tölten bakifrån. Jag var på vippen att fråga reseledaren också hur man ska sitta i tölten. Men jag tänkte att jag bara sitter med i rörelsen. Ett ögonblick lutade jag mig kanske aningen bakåt i min strävan att söka balansens mittpunkt och då var det som att trycka gaspedalen i botten på en vältrimmad bil, direkt upp i högre växel :)! Jag sökte mig tillbaka till föregående position i sadeln och hästen svarade genast med lugnare tölt. Otroligt känslig häst!

Sen var det tänkt galopp på en raksträcka i skogen. Men "min" islänning tyckte att passgång var trevligare, för henne? eller för mig? så det där välbekanta galoppgunget hittade jag aldrig, men snabbt gick det! Inget problem med att hänga med den lite större hästen framför som galopperade i full fart. Och ändå satt jag ner i sadeln i nästan orörlig sits. Förklaringen fick jag efter "galoppsträckan": din häst tycker mer om passgång än om galopp, åtminstone på såna här kortare sträckor. Sa reseledaren. Så därför satt jag så bekvämt!

Nu är det inbokat en tretimmarstur (familjens yngre hästfantast tyckte att det skulle bli för lång paus med ridningen när hennes ridskola börjar med höstens lektioner först om nån vecka), med samma islandshästar inkommande helg, så jag har åter nåt att vara nervös för... Kan inte hjälpas att min ridrädsla lurar bakom hörnet... måste bara acceptera den, försöka behärska den och fortsätta med det som jag trivs bäst med: hästkontakt...

Den här bilden har cirkulerat på facebooksidor här och där.
Jag tycker den är helt fantastisk och passar alldeles utmärkt här i mitthobbyrum!!

Lazar Angelov heter en som visat bilden på sin sida.

Efter att jag använt biceps-maskinen strax innan fälttävlingarna när vi var med och kapade ris som skulle bli vackra bågformade rishinder ute på terrängbanan så hade jag så sjuka armar på ett konstigt sätt. Nu vet jag vilka muskler jag hade använt :)!

Ett hemmagym av bästa sort.

Undrar vilka muskler jag använde i morse när jag rensade bort lupiner och tistlar och en massa stort långt gräs från ett skräphörn? Åtminstone fick jag en rejäl blåsa på lillfingret pga att jag använde fel handskar... Not nice, men vad gör man när man jobbar alltför sällan med händerna så de inte tål nåt mer... :).