.JPG)
Och här sitter jag inomhus för sjunde dagen i rad. Vågar mig nog inte ut med kryckorna i den här sörjan och ojämna underlag. Har inte alls gått ute sen jag kom hem från läkaren för en vecka sedan. Känns fel. Fel också att inte komma sig iväg till stallet ikväll när familjens yngre hästtjej har lektion. Men det var ju sagt i läkarutlåtandet att det var speciellt viktigt att ta det lugnt 7-10 dagar eftersom ju inget är gipsat eller med stödförband, måste bara lyssna på smärtan. Och i stallet ska man ju nog vara beredd att snabbt ta ett steg åt sidan, vilket jag inte är så värst duktig på nu...
Men sen skall jag nog börja testa mera. Har ju vågat mig ner till duschen i källaren ett par gånger i alla fall och upp till vindsrummet där frysen finns. Så framsteg, framsteg...
Saknar hästarna, stallet, friheten att gå vart jag vill när jag vill.
Men samtidigt kommer en lyxkänsla över mig mitt i allt när jag får den hjälp jag behöver av mina stabila kryckor, när jag kan diska och laga mat alldeles själv, när jag kan sy och planera gardin alldeles själv, jag kan själv!! Visst är jag begränsad, men jag kan mycket själv!
Sånt som man i vanliga fall inte alls reflekterar över...
Mitt hobbyrum drömmer om hästar och ridning, med sticksöm eller synål i handen, eller med fingrarna spelande över tangentbordet. Och sen då, när jag får slänga kryckorna, då...
Ni fick mera snö! Här är det nog bara av den "gamla". Tycker att jag också skulle behöva kryckor ute, åtminstone i stan var det nog så skrovligt och halt på trottoarerna, hemmavid gick det bättre. Men jag var alldeles öm och trött i höften efter den korta promenaden i stan från bilen till butiken och tillbaks. Ska det vara så här blir det en lååång vinter....
SvaraRaderaMen sakta och försiktigt kommer man också fram.
(Har lite svårt att föreställa mig ridning med sticksöm eller synål i handen... hmm, men det var ett komma där nog också!)
God bättring!
Tack för hälsningen! Solen lyste ca fem minuter idag så jag slängde upp min lilla Asus till fönstret och hoppades på bild :). Utan att jag själv skulle synas då, för selfies är inte riktigt min stil. Tog en selfie med yngsta katten igår, nos mot näsa, men blev sittande och förfasade mig över alla rynkor, så, selfies är inte för mig :D! Vi tar det långsamt och försiktigt så kanske vi träffas nån gång på vägen :).
SvaraRadera