... är det minsann nu, fast minusgraderna inte är så många.
Jag såg en rubrik i telefonen i morse: Därför känns vinden så kall... eller nåt i den stilen, men artikeln låg bakom en betalmur så jag fick inte reda på varför vinden känns så kall. Men jag är tydligen inte den enda som tycker så. Det är en värmande tröst.
De här ullsockorna stickade jag för flera år sen av jättegammalt ullryagarn som jag fyndade på ett loppis. Det såg ut som om garnet funnits länge i botten på garnlådan, ingen tyckte det var speciellt fint. Jag läste på banderollen runt så jag visste att det var "äkta vara". Men det var inte så mycket och var rätt tunt att sticka av. Men sockor blev det av ett nystan. Såna där tunntunna mellansockor som ger extra värme men inte tar så mycket utrymme i skorna.
Nåja de sockorna blev väl använda och väldigt uppnötta, så de lades åt sidan. Tills i somras. Då fick de ett nytt liv. Mer om det i nästa inlägg (om jag minns lägga upp det...).
Av samma garn stickade jag också torgvantar. Allt det här har jag ju nog berättat om tidigare, så de som följt min resa tidigare år vet det här. Torgvantarna har jag använt bl.a. på jobbet (ja, förresten, det är dags att ta med dem nästa gång, det drar så vid fönstret där jag sitter vid datorn, tack för påminnelsen!), men annars så är jag dålig på att använda tighta vantar/handskar. De ska gå lätt att få bort när man behöver bara fingrar för att peta upp nån knut, nåt spänne (i stallet) eller annars behöver en bar hand (att känna hästpäls). Men så har jag också ofta kalla händer... Som när jag senast vid stallet plockade bort isflak från vattentråget. Då kan kan man ju inte ha handskar på, de blir ju våta då! Så jag plockade is med bar hand, för att sen få ta på mig torra handskar.
Allt det här är bara nonsens, på sätt och vis. Bara för att jag ska få lite motion för fingrarna över tangentbordet. Det är ju inget världsförbättrande direkt. Om inte nån i misstag skulle få nån briljant idé från min nonsenstext förstås.
Nä, jag har inget vettigt att säga om världsläget. Jag kan bara påminna om att ta mikropauser, andas, byta ut luften i lungorna, andas djupt ner, lugnt, så där som hästarna kan göra... De lär ha väldigt långsam andning, så en mänska inte hänger med :). Men det är rogivande att höra det dova fräsandet som hörs när de sover, eller så kan det vara rätt högljutt också, men ändå lika rogivande. Det är bara när fölen sover och gnäggar och springer i sömnen som man har svårt att hålla sig för skratt.
Hoppas ni hittar rogivande pauser, kanske en text som inger lugn, eller en melodi som gör att ni andas djupare och mera stärkande. Som när jag satt i bilen på väg hem häromdagen och det kom en liten sång i radion, bara en enkel melodislinga, och en enkel mening. Jag minns inte hur den lät eller texten, men jag tror den härstammade från en av Taizés enkla bönesånger. Jag kände bara hur jag plötsligt hittade en lugn klippa mitt i den gungande världen som är nu. Jag landade för en stund och jag var inte ensam.
I en annan situation kan en riktigt rivande och hamrande melodi få en upp ur "sömnen" till att ta itu med ett projekt som länge legat på väntelistan, eller så kan heavymetal -soundet få en att äntligen gråta ut lite spänningar så man kan fortsätta vardagen, efter att man snutit sig och torkat bort tårarna från glasögonen.
Sånt kan man fundera på, medan man fryser om fingertopparna och spanar in stickbeskrivningar :).
Ha det gott! I nästa inlägg kommer sommarminnen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar