Strumpbyxor...

... är det fråga om här, och terapiarbete, att göra nåt av sånt som ändå ska slängas. 

Så lika bra kan man försöka dra nytta av de söndriga strumpbyxorna innan de kasseras.

Jag började ju på måfå. Tänkte mig en sån där grovvirkad korg som "alla har virkat" och som de har "diverse småsaker" i. Men jag fantiserade vartefter jag virkade och så lekte jag med färger och blandade i ett skede både stickande och virkande. Roligt. Terapi, sa jag visst. Så det blev inte en liten korg för bilnyckeln. :)

Jag fortsatte virka och så blev den så stor att jag tänkte att en katt kan sova där. Men se det ville de inte. Och så var den lite för mjuk så den höll inte för deras trampande. Dessutom antar jag att det där konstmaterialet inte alls är trevligt att mysa i. Så det behövs en gammal flanellskjorta eller nåt att fordra den med. Och det ska jag nog hitta. Men så blev den liggande. Livet kom emellan, som man säger ibland.

Nu har det igen samlats så mycket söndriga strumpbyxor att jag mitt i allt kom på tanken att virka den klart, nån gång. Men jag ska virka den som ett sånt där kattbo med liten öppning som man kan köpa också. De som finns att köpas är kanske av ull, tovat, eller nåt. Så det är ju kvalitet. Men jag ska se om jag lyckas lura nån katt att hitta den som sin favorit. I så fall måste jag nog ta ett nytt foto. Det här fotot är rätt gammalt. 

Hur som helst, jag inledde vårsäsongen med att sitta därute och klippa några strumpbyxor. Så nu har jag "handarbetat i trädgården" fast det är mycket snö kvar :). Det ska börjas i tid, annars hinner man inte innan det är höst igen. Och redan idag tyckte jag det var alldeles för varmt! Det beror förstås på kläderna man har på sig. Gammal som man är så vågar man ju inte lämna bort den där extra fleecen fast det visar plus 15 grader i skuggan... Om man hamnar att gå i snö på väg ut till trädgårdshörnan så känns det inte lämpligt att klä sig somrigt än.

Det blir hur som helst vår i år också, fast det blev lite senare. Tranorna landade i snön nedanför huset och började ropa och "dansa" men kom av sig rätt snabbt eftersom de hade rätt djup snö att gå i. De ropade till och så for de iväg. Men tofsvipan blev kvar. Och spoven kom och höll den sällskap. Så de rätta "vårljuden" hörs nog. Sånt som jag gillar att registrera medan jag skyfflar vatten från vägen ner i diket, eller gör rännilar för smältvattnet längs gården ner mot stora diket. 

Vi får fortsätta, ta en dag i taget, se de små ljuspunkterna och tänka på dem som knappt har några, hjälpa på det sätt vi kan...