Häng inte upp dig på garn...

... när det finns loppiströjfynd som blivit så uttöjda att de inte är något att ha, men som är tillverkade så fyndigt att det är lätt att repa upp hela tröjan.
Sömmarna är i princip virkade med smygmaskor, så om man får tag i rätt tråd så rrritsch har man sömmen fri :).
Sen är det bara att repa upp styckena var för sig...

Största nystanet är bakstycket.
Sen är det förstås två framstycken och två ärmar.
De små nystanen är knapplisten och knapphålslisten fram.
Fållen slängde jag helt, för den hade sytts upp med maskinsöm, och så mycket tålamod hade jag inte...

Men jag tror väl att det kunde bli nåt av det här.
Om inte annat så är det redan. Nämligen ett terapiprojekt som inte kostar nåt. Annat än tiden man lägger på det.

Bilden var ju tänkt att likna en klädhängare, vet inte varför jag skulle ha det till nåt sånt.
Men nu när jag råkade ha en orange stortröja som bakgrund så blev det ju lite halloweentouch på det.
Färgerna alltså.
Som ett smile på en pumpa.
Eller varför inte mörka skuggor mot en färgsprakande hösthimmel.

På tal om färgstark hösthimmel.
Varför är det så svårt att få en bra kamerabild på en färggrann solnedgång med orange-turkos-rosa-lila-ljusblå-blåsvart inslag...

Kanske för att man bara ska stå ostörd och titta på den en stund.
Bara vara, andas, vila blicken, inte låta nåt tekniskt störa...
Tror väl det.

För vackert är det.
Och förunderligt.
Kan bara tacka och njuta.
För stunden.
Det kommer nog mörka moln däremellan också.
Mer än man klarar av.
Men färgerna ändrar, hela tiden... ibland finns det ljusglimtar...