Trots stor åldersskillnad.
Orkidén har nog hängt med länge. Och troget blommat varje år.
Speciellt glad är jag att den blommar i år...
Blåklockan ja, den är årets.
Det var så att nån fyllde år i början av juni och förärades en sån där extremt söt blomma med hjärtprydnad. En blomma som är uppdriven till att vara extremt vackert blommande, syntes nästan inga blad alls då, det var en blå boll i krukan, kan man säga.
Den var nog rätt länge vacker, men när den sa opp kontraktet så fanns plötsligt inget kvar annat än torkade blommor.
Jag tyckte det var synd på en så vacker blomma att bara slänga, så jag planterade om den i en lite större kruka och klippte ner allt.
Sen gömde jag den bland orkidéerna och glömde bort den.
Tills jag började se lite smått grönt på kommande, inte mycket, väldigt lite.
Och så mitt i allt när kvällssolen lyste sådär lämpligt så såg jag något klarblått i fönstret.
Nämen, så sött! En blåklocka hade slagit ut och några knoppar var på gång.
Nej, den är ju inte vacker.
Om man jämför med hur den var när den kom till huset.
Men så är inte orkidéerna heller som de var då i början.
Allt förändras.
Omgivningen, skötseln, humöret...
Men den här blåklockan får mig ändå att ljusna en aning inombords.
Liksom orkidén, när jag tar mig tid att riktigt på nära håll kolla in den fantastiska skapelsen.
Det börjar vara dags att se mer på blommor inomhus nu än utomhus.
Ute är det mest gula löv.
Men ännu idag hittade jag en gul fin dagöga och en vildväxande pytteliten blåklocka som jag tog med mig till graven till den höstbukett som jag har där.
Små ljusglimtar behöver man ta vara på...
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar